unitarier, och hörde till dårhuset, lik dem
alla. Det är skada att jag icke först värmde
honom öfver en kanon. Han borde hafva
blifvit grundligt daggad, innan jag kastade ho-
nom öfver bord. Det är pinsamt att tänka,
att jag försummade det. Men jag var het,
öfverväldigad af en impuls af ädelhet, af
mensklighet, som unitarierna kalla det. Det
är skadal,
Galningens mössa och gitarr ligga der i
slupen,, anmärkte Enero med synbar likgiltig-
het, medan befälbafvaren kastade en blick på
Falsado, hvars närvaro påminte honom om
expeditionen till polisbyrån.
Gitarren? Den synes mer värd än karlen
sjelf, svarade han efter en paus; låt hemta
upp honom hit; jag känner ett fruntimmer,
som kan. bruka honom.n
vOch mössan ? frågade Enero i samma ton
som förut, medan konfiskeriogen af den drunk-
nades effekter egde rum,
Mössan ?, återtog mr Tumble, betraktande
henne ånyo; phon liknar mycket en skottsk
höglandsmössa, om hon icke hade den långa
tofsen. Kasta henne i min hytt så länge.n
vÄr meningen att behålla henne ombord,
sennor befälhafvare, så gif henne till den ir-
ländske pipblåsaren, som har intet utom sitt
sträfva, röda hår påsitt hufvudn, sade Enero.
Irländaren der, den karlen som sprang till
den fördömde unitariens hjelp? hvad kommer
åt er? Snarare vill jag toga af tofsen och
bära henne sjelf.
Med dessa ord tog han mössan ur båtkar-
fans händer, som hade tagit den konfiskerade
egendomen i sitt förvar, och inkastade henne
genom fönstret i hytten.
Är det ingenting. annat, som tillhör den