unitarier, och hörde till dårhuset, lik dem alla. Det är skada att jag icke först värmde honom öfver en kanon. Han borde hafva blifvit grundligt daggad, innan jag kastade honom öfver bord. Det är pinsamt att tänka, att jag försummade det. Men jag var het, öfverväldigad af en impuls af ädelhet, af mensklighet, som unitarierna kalla det. Det är skadal, Galningens mössa och gitarr ligga der i slupen,, anmärkte Enero med synbar likgiltighet, medan befälbafvaren kastade en blick på Falsado, hvars närvaro påminte honom om expeditionen till polisbyrån. Gitarren? Den synes mer värd än karlen sjelf, svarade han efter en paus; låt hemta upp honom hit; jag känner ett fruntimmer, som kan. bruka honom.n vOch mössan ? frågade Enero i samma ton som förut, medan konfiskeriogen af den drunknades effekter egde rum, Mössan ?, återtog mr Tumble, betraktande henne ånyo; phon liknar mycket en skottsk höglandsmössa, om hon icke hade den långa tofsen. Kasta henne i min hytt så länge.n vÄr meningen att behålla henne ombord, sennor befälhafvare, så gif henne till den irländske pipblåsaren, som har intet utom sitt sträfva, röda hår påsitt hufvudn, sade Enero. Irländaren der, den karlen som sprang till den fördömde unitariens hjelp? hvad kommer åt er? Snarare vill jag toga af tofsen och bära henne sjelf. Med dessa ord tog han mössan ur båtkarfans händer, som hade tagit den konfiskerade egendomen i sitt förvar, och inkastade henne genom fönstret i hytten. Är det ingenting. annat, som tillhör den