Fn nn AE 5 fn Men hvilka äro säljarena? Man ser blott här och der i vår historia någon guldbroderad flik framskymta af negociatörerna, men sällan ser man dem så öppet framträda, som förrädaren Cronstedt i det ointagliga Sveaborg. Nordens starkaste fästning går öfver utan svärdslag, när dess arsenaler och magasiner gjorde försvaret icke blott möjligt för åratal, utan gjorde den Ehrensvärdska borgen alldeles ointaglig! Men detta var blott en endas fel, heter det nu, och hans brottslighet dela icke ståndets öfriga medlemmar .... Då fråga vi, hvilka voro de, som 1788 räddade Petersburg i den stund, Gustaf III var färdig att anfalla det, och den mäktiga kejsarinnan Catharlna darrade på sin thro ? Kan väl hända, att mången ofrälse deltog uti Anjalaförbundet, men stiftarena voro svenska ädlingar. Och under hela den så kallade Frihetstiden, hvilka voro Sveriges egentliga regenter, medan mössorna förde styret? Jo, egentligen de ryska rublerna, som här skulle framka!la samma nationaltragedier, som i Polen. Detta lands historia innehåller många ovärderliga lärdomar för svensken. Catharinas politik, som lyckades i Polen, men misslyckades i Sverige — för den gången, var lika mycket beräknad för en svensk, som en polsk delning. Och att denna Catharinas delningspolitik äfven sedan, som en hydra, stuckit opp sina månghöfdade gap öfver Sveriges urgamla konungakrona vid alla kritiska ögonblick för vårt land och vår sjelfständighet, visar det allmänt kända projektet, att dela Sverige efter Götha kanal, så att Ryssarne finge norra och Danmark södra delen deraf. Huruvida de numera äro böjda för delning torde vara ganska problematiskt, åtminstone blir det icke det emot alla Ryssars Sjelfherrskare uppstudsiga och obändiga Danmark, som får dela rofvet, så länge fortskridandets och rättvisans anda dikterar dess regerings beslut. Sannolikt blir numera aldrig någon delning af; man kunde ju behöfva alltsammans för egen del, så framt den stora handelsstaten ej möjligtvis i någon bråd vändning kunde förmås att köpslaga om några svenska besutenheter, till nederlagsort för sina tusenfaldiga alster? Vi tro detta Jikväl mindre; men säker kan man äfven från detta bållet icke göra sig. Skulle det någonsin blifva allvar af det Skandinaviska Förbund, hvarom i synnerhet ungdomen länge talat; skulle Norden hota att blifva ett stort och mäktigt Statsförbund eller en Förbundsstat; så blifver väl Öresund nästan lika vigtigt för både Ryssland och England, som nyckeln till Medelhafvet, nemligen Gibraltar,, nu är för den sednare makten. Men vi återtaga vårt ämne. Vi sade att Polens historia är lärorik för oss! Kejsarinnan Catharina lekte med hela Nordens öden, dem hon bestämde alldeles efter sina egna fördelar. Hon representerade den råaste statskonst, som i sednare tider gjort sig gällande. Hon undergräfde folkens frihet, inblandade sig i deras inre angelägenheter under sken af vänskap, och stack dervid dolken i nationernas hjertan, som förblödde under hennes hånskratt. Polens historia från 1762 till 1796 företer skådespelet af ett anarkiskt folk i sin upplösning, vanmäktigt att visa annat än en och annan krampryckning i dödsstunden: det var anarkien i sin hvila, som i Polen underlättade dess undergång. Hårtill bidrogo egentligen trenne omständigheter: valriket liberum veto, eller hvarje adelsmacs rätt att alldeles omintetgöra ett riksdagsbeslut, samt bristen på ett sjelfständigt borgareoch bondestånd. — Tvistigheterna om kronan gåfvo den ryska politiken en skenbart rättmätig anledning att beskydda någon pretendent, något parti, någon missnöjd adelsman. Så valde man ock, under ryska vapnens inflytande, Stanislaus Poniatowsky till konung — en svag, viljelös och ovärdig konung, som naturligtvis var blott ett redskap i kejsarinnans hand. Liberum veto underlättade hennes inblandning på allt sätt: huru lätt var det icke att köpa några polska ädlingar för sitt intresse, och det behöfdes icke mera än en enda, för att tillintetgöra hvarje fosterländskt beslut till nationens pånyttfödelse. Nationen var adelsmännen, mot hvilkas ändlösa tvister sinsemellrn, dem afundsjukan och äregirigheten städse underhöllo, ingen motståndskraft fanns, som kunde betvinga partiyran och göra fosterlandets rätt och bästa gällande. En sådan riksförfattning var ju således det bästa medlet för nationens tillintetgörelse — och ingenting låg Catharina mer om bjertat, än dess bibehållande. Derföre utgjorde ock stalsförfatiningens garanterande en stående paragraf i alla fördrag med den o!yekliga nationen, ända till dess något polskt rike icke mera fanns. Hvilka ståtliga argumenter stodo icke kejsarinnan och hennes anhängare till buds i denna strid för nationens tillintetgörelse? Det gick en oro genom tiden, som man måste bekämpa, hette det här mera än en gång; patrioterna leddes blott af ett nyhetsbegär, som ville omkullstörta alla gamla, på vanor och privilcgier grundade, och derföre fosterländska institutioner sades det; helgden af urgammal rätt och urgammal ordning respekterades icke mera af män, sådana som biskoparna Soltik, Zalusky och Rz:wuski, hvilka man derföre helt ogeneradt tillfångatogo på riksdagen i Warschau ochafsände til Siberien i evig fångenskap, för att så mycket lättare kunna häfda partiernas tvister och göra författningens brister eviga. Den råa massans välde, som sökte böja hufvudet, för att ej göra land och folk till ett byte för kejsarinnan roflystnad, måste undertryckas; demokratiens fasor föresväfvade något hvar; bildningen och förmögenbeten borde tillförsäkras behörig öfvervigt; ja! med ett ord: man kände och åberopade i Polen precis samma skäl emot en Representationsförändring, som man i Sveri,e ännu i dag ej skyr att uttala, och hvilkas skenfagra halt snärjer hvarje redligt, men Kortsynt hufvud, som gerna dömer andra efter sig sjelf och derföre icke vågar ens ana de svarta motiver, som lura inunder ytan. Väl, om vi hade orätt i detta påstående! — Men, medan det polska folket, försjunket i slöbet och anarchie, lät dåra sig af dessa, uppsköt den genomgripande reformen af sitt statsskick, plundrade Catharina, Fredrik den store och Joseph II den af dessa skenfagra skäl dårade nationen på större delen af dess länder, och när man 4791 omsider sökte åvägabringa en representationsförändring, som tillika ändrade statsskicket, — källan till alla dess olyckor och förödmjukelser, — var Nationen så djupt sjunken, att en handfull partigängare, som voro kejsarinnans kreatur, kunde under hennes beskydd bilda en Confederation (1792) kallande sig Nationen, som tillintetgjorde ala verkliga fosterlandssträfvanden för polska folkets pånyttfödelse och gåfvo anledning till rikets andra delning, allt under garanterande af den gamla författningens bibehållande. RIESNAGEN, Samtlige riksstånden bafva i dag kbaft plena. Vid val till R kets S:änders revisorer hafva bas Ridderskapet och Adeln blifvit utsedde: friherrarne Åkerbjelm, C., Cederström, C. R., brr Reuterskjöld, C. L., Nordenfelt, E., Termeden, N.ceh af Harmens. Föredragningen af S atsutskottets betänkande JM 4924, angåendreoleringen af Utsiftern2 under riksctatens åt