Fn nn AE 5 fn
Men hvilka äro säljarena? Man ser blott här och
der i vår historia någon guldbroderad flik fram-
skymta af negociatörerna, men sällan ser man dem
så öppet framträda, som förrädaren Cronstedt i det
ointagliga Sveaborg. Nordens starkaste fästning går
öfver utan svärdslag, när dess arsenaler och maga-
siner gjorde försvaret icke blott möjligt för åratal,
utan gjorde den Ehrensvärdska borgen alldeles oin-
taglig! Men detta var blott en endas fel, heter det
nu, och hans brottslighet dela icke ståndets öfriga
medlemmar .... Då fråga vi, hvilka voro de, som
1788 räddade Petersburg i den stund, Gustaf III
var färdig att anfalla det, och den mäktiga kejsar-
innan Catharlna darrade på sin thro ? Kan väl
hända, att mången ofrälse deltog uti Anjalaförbun-
det, men stiftarena voro svenska ädlingar. Och un-
der hela den så kallade Frihetstiden, hvilka voro
Sveriges egentliga regenter, medan mössorna förde
styret? Jo, egentligen de ryska rublerna, som här
skulle framka!la samma nationaltragedier, som i Po-
len. Detta lands historia innehåller många ovär-
derliga lärdomar för svensken. Catharinas politik,
som lyckades i Polen, men misslyckades i Sverige —
för den gången, var lika mycket beräknad för en
svensk, som en polsk delning. Och att denna Ca-
tharinas delningspolitik äfven sedan, som en hydra,
stuckit opp sina månghöfdade gap öfver Sveriges
urgamla konungakrona vid alla kritiska ögonblick
för vårt land och vår sjelfständighet, visar det all-
mänt kända projektet, att dela Sverige efter Götha
kanal, så att Ryssarne finge norra och Danmark
södra delen deraf. Huruvida de numera äro böjda
för delning torde vara ganska problematiskt, åtmin-
stone blir det icke det emot alla Ryssars Sjelfherr-
skare uppstudsiga och obändiga Danmark, som får
dela rofvet, så länge fortskridandets och rättvisans
anda dikterar dess regerings beslut. Sannolikt blir
numera aldrig någon delning af; man kunde ju be-
höfva alltsammans för egen del, så framt den stora
handelsstaten ej möjligtvis i någon bråd vändning
kunde förmås att köpslaga om några svenska besu-
tenheter, till nederlagsort för sina tusenfaldiga al-
ster? Vi tro detta Jikväl mindre; men säker kan
man äfven från detta bållet icke göra sig. Skulle
det någonsin blifva allvar af det Skandinaviska För-
bund, hvarom i synnerhet ungdomen länge talat;
skulle Norden hota att blifva ett stort och mäktigt
Statsförbund eller en Förbundsstat; så blifver väl
Öresund nästan lika vigtigt för både Ryssland och
England, som nyckeln till Medelhafvet, nemligen
Gibraltar,, nu är för den sednare makten. Men vi
återtaga vårt ämne.
Vi sade att Polens historia är lärorik för oss!
Kejsarinnan Catharina lekte med hela Nordens öden,
dem hon bestämde alldeles efter sina egna fördelar.
Hon representerade den råaste statskonst, som i sed-
nare tider gjort sig gällande. Hon undergräfde fol-
kens frihet, inblandade sig i deras inre angelägen-
heter under sken af vänskap, och stack dervid dol-
ken i nationernas hjertan, som förblödde under hen-
nes hånskratt. Polens historia från 1762 till 1796
företer skådespelet af ett anarkiskt folk i sin upp-
lösning, vanmäktigt att visa annat än en och annan
krampryckning i dödsstunden: det var anarkien i
sin hvila, som i Polen underlättade dess undergång.
Hårtill bidrogo egentligen trenne omständigheter:
valriket liberum veto, eller hvarje adelsmacs rätt
att alldeles omintetgöra ett riksdagsbeslut, samt bri-
sten på ett sjelfständigt borgare- och bondestånd. —
Tvistigheterna om kronan gåfvo den ryska politiken
en skenbart rättmätig anledning att beskydda någon
pretendent, något parti, någon missnöjd adelsman.
Så valde man ock, under ryska vapnens inflytande,
Stanislaus Poniatowsky till konung — en svag, vilje-
lös och ovärdig konung, som naturligtvis var blott
ett redskap i kejsarinnans hand. Liberum veto un-
derlättade hennes inblandning på allt sätt: huru lätt
var det icke att köpa några polska ädlingar för sitt
intresse, och det behöfdes icke mera än en enda,
för att tillintetgöra hvarje fosterländskt beslut till
nationens pånyttfödelse. Nationen var adelsmännen,
mot hvilkas ändlösa tvister sinsemellrn, dem afund-
sjukan och äregirigheten städse underhöllo, ingen
motståndskraft fanns, som kunde betvinga partiyran
och göra fosterlandets rätt och bästa gällande. En
sådan riksförfattning var ju således det bästa med-
let för nationens tillintetgörelse — och ingenting låg
Catharina mer om bjertat, än dess bibehållande.
Derföre utgjorde ock stalsförfatiningens garante-
rande en stående paragraf i alla fördrag med den
o!yekliga nationen, ända till dess något polskt rike
icke mera fanns. Hvilka ståtliga argumenter stodo
icke kejsarinnan och hennes anhängare till buds i
denna strid för nationens tillintetgörelse? Det gick
en oro genom tiden, som man måste bekämpa,
hette det här mera än en gång; patrioterna leddes
blott af ett nyhetsbegär, som ville omkullstörta alla
gamla, på vanor och privilcgier grundade, och
derföre fosterländska institutioner sades det; helg-
den af urgammal rätt och urgammal ordning re-
spekterades icke mera af män, sådana som biskopar-
na Soltik, Zalusky och Rz:wuski, hvilka man der-
före helt ogeneradt tillfångatogo på riksdagen i War-
schau ochafsände til Siberien i evig fångenskap, för
att så mycket lättare kunna häfda partiernas tvister och
göra författningens brister eviga. Den råa massans
välde, som sökte böja hufvudet, för att ej göra
land och folk till ett byte för kejsarinnan roflystnad,
måste undertryckas; demokratiens fasor föresväfvade
något hvar; bildningen och förmögenbeten borde
tillförsäkras behörig öfvervigt; ja! med ett ord:
man kände och åberopade i Polen precis samma
skäl emot en Representationsförändring, som man
i Sveri,e ännu i dag ej skyr att uttala, och hvil-
kas skenfagra halt snärjer hvarje redligt, men Kort-
synt hufvud, som gerna dömer andra efter sig sjelf
och derföre icke vågar ens ana de svarta motiver,
som lura inunder ytan. Väl, om vi hade orätt i
detta påstående! — Men, medan det polska folket,
försjunket i slöbet och anarchie, lät dåra sig af
dessa, uppsköt den genomgripande reformen af
sitt statsskick, plundrade Catharina, Fredrik den
store och Joseph II den af dessa skenfagra skäl då-
rade nationen på större delen af dess länder, och
när man 4791 omsider sökte åvägabringa en repre-
sentationsförändring, som tillika ändrade statsskic-
ket, — källan till alla dess olyckor och förödmju-
kelser, — var Nationen så djupt sjunken, att en
handfull partigängare, som voro kejsarinnans krea-
tur, kunde under hennes beskydd bilda en Confe-
deration (1792) kallande sig Nationen, som tillintet-
gjorde ala verkliga fosterlandssträfvanden för polska
folkets pånyttfödelse och gåfvo anledning till rikets
andra delning, allt under garanterande af den gamla
författningens bibehållande.
RIESNAGEN,
Samtlige riksstånden bafva i dag kbaft plena.
Vid val till R kets S:änders revisorer hafva
bas Ridderskapet och Adeln blifvit utsedde:
friherrarne Åkerbjelm, C., Cederström, C. R.,
brr Reuterskjöld, C. L., Nordenfelt, E., Ter-
meden, N.ceh af Harmens. Föredragningen af
S atsutskottets betänkande JM 4924, angåend-
reoleringen af Utsiftern2 under riksctatens åt-