andra kompani utträngdt i måssen emellan byen och
Slien. En mängd försökte att simma öfver, men det
lyckades blott få, och jag såg med brännande tårar och
i en vanmäktig förbittring huru några gingo under,
emedan de saknade krafter att nå öfver och andra
nedskötos af fiendiliga kulor. Som en förtviflad skyn-
dade jag nedåt tvärgatan, der en kanon höll, overk-
såm, vid hörnet af Frederiksberg, hvilken från den
punkt, der jag stod, skulle kunnat göra — åtmin-
stone efter min åsigt- — oberäknelig nytta. Förgäf-
ves sökta jag få den fram, förgäfves bad jag artil-
leristerne att köra den ett par bundra steg ned till
Bustorfer-Teicb; de vågade naturligtvis icke lyda.
I detsamma ankom en officer och befallte dem in-
taga just samma post; men jag fick icke tid att se
verkan deraf, ty en retirerande bataijon ryckte mig
med sig uppåt gatan mot Gottorps slott (kl. var då
emellan 2 och 3), och under reträtten susade ett
hagel af gevärskulor kring våra öron från fienden
vid ändan af gatan och från fönstren i husen. En
mängd sårades och dödades. I detsamma hörde jag
en ängslig röst ropa mitt namn. Det var en kär
elov af mig, en ung löjtnant Thorkelin vid jägarne,
som blödande hängde sig vid mig. Det lyckades
mig att skaffa bonom läkarebjelp, men hans hand
var genomskjuten af 3 reffelkulor. Dagen derpå sade
jag honom farväl på ångfartyget, då jag förde den
sårade major Reler om bord. Härmed slutas mitt
deltagande i effären, ty jag tillstår, att jag hade
nog af dessa blodiga scener. — — — — Af hvad
som nu följer, kan jag blott meddela en flyktig skizz,
som andra, hvilka sjelfve deltagit i de sista tim-
marnes kamp, må gifva färger och ljus. Jägarkorp-
sen, eller rättare qvarlefvorna deraf, drog sig nu
tilibaka till skogen bakom Gottorp, der den höll sig
tillsaftonen. Första brigaden hade intagit en ställ-
ning vid Pulvermähle och levererade här i sko-
gen vester om Slesvig en häftig tiralljörfäktning,
i hvilken 4:a och 41:te bataljonen flera gånger ka-
stade fienden tillbaka, och i en paviljong inne i sko-
gen, som hölls besatt af preussarne, anställdes bland
dessa ett fruktansvärdt blodbad. 41:a och 41:te ba-
taljonen tillika med den 4:de och afdelovingar af
2:dra och 40:de samt 4:a jägarkorpsen försvarade
denna ställning ända ut på aftonen, men fienden
inträngde heständigt i större och större massor på
högra flanken, och jägarne måste draga sig till-
baka. De fiendtliga trupparne gingo nu omkring
skogen och angrepo högra flanken, men kastades af
4:a och 44:te bataljonen tillbaka, hvarpå brigaden
i god ordning lemnade skogen, utan att blifva för-
följd, och drog sig tillbaka till sin bivuakställning
norr om Neu Beren. Då 3:dje jägarkorpsen slut-
ligen drog sig tillbaka till hufvudstyrksn, föll major
Holn, en af vår armåes modigaste och mest oför-
färade officerare. — Afven venstra flankkorpsen un-
der öfverste v. Schleppegrell deltog på ett hedrande
sätt i affåren. Omkring middagstiden deltog 9:de
och straxt derpå äfven 40:de bataljonen i elden på
Kratbackarne vester om Annettenhöhe. 9:de ba-
1aljonen sökte under ett lifligt engagement att ut-
föra ett angrepp i flanken, men måste draga sig
tillbaka tills 40:de bataljonen kom till undsättning.
Dessa bataljoner tillika med 41:a jägarkorpsen bibe-
höllo med utomordentlig tapperhet denna ställning
tills. omkring kl. 6 på aftonen, kraftigt understödde
af batteriet Dinesen, som vid mörkrets inbrytande
sände de sista kanonskotten mot fienden, samt 6:te
och 7:de liniebataljonerne. I bästa ordning drog
flankkorpsen sig derpå genom Thiergarten under
ett obetydligt engagement och intog sin bivuak-
ställning från Langsö till bortemot Chaussen, under
det batteriet Dineson bivuakerade i skogen bakom
Ljchu — — — —————— —-———
