andra kompani utträngdt i måssen emellan byen och Slien. En mängd försökte att simma öfver, men det lyckades blott få, och jag såg med brännande tårar och i en vanmäktig förbittring huru några gingo under, emedan de saknade krafter att nå öfver och andra nedskötos af fiendiliga kulor. Som en förtviflad skyndade jag nedåt tvärgatan, der en kanon höll, overksåm, vid hörnet af Frederiksberg, hvilken från den punkt, der jag stod, skulle kunnat göra — åtminstone efter min åsigt— oberäknelig nytta. Förgäfves sökta jag få den fram, förgäfves bad jag artilleristerne att köra den ett par bundra steg ned till Bustorfer-Teicb; de vågade naturligtvis icke lyda. I detsamma ankom en officer och befallte dem intaga just samma post; men jag fick icke tid att se verkan deraf, ty en retirerande bataijon ryckte mig med sig uppåt gatan mot Gottorps slott (kl. var då emellan 2 och 3), och under reträtten susade ett hagel af gevärskulor kring våra öron från fienden vid ändan af gatan och från fönstren i husen. En mängd sårades och dödades. I detsamma hörde jag en ängslig röst ropa mitt namn. Det var en kär elov af mig, en ung löjtnant Thorkelin vid jägarne, som blödande hängde sig vid mig. Det lyckades mig att skaffa bonom läkarebjelp, men hans hand var genomskjuten af 3 reffelkulor. Dagen derpå sade jag honom farväl på ångfartyget, då jag förde den sårade major Reler om bord. Härmed slutas mitt deltagande i effären, ty jag tillstår, att jag hade nog af dessa blodiga scener. — — — — Af hvad som nu följer, kan jag blott meddela en flyktig skizz, som andra, hvilka sjelfve deltagit i de sista timmarnes kamp, må gifva färger och ljus. Jägarkorpsen, eller rättare qvarlefvorna deraf, drog sig nu tilibaka till skogen bakom Gottorp, der den höll sig tillsaftonen. Första brigaden hade intagit en ställning vid Pulvermähle och levererade här i skogen vester om Slesvig en häftig tiralljörfäktning, i hvilken 4:a och 41:te bataljonen flera gånger kastade fienden tillbaka, och i en paviljong inne i skogen, som hölls besatt af preussarne, anställdes bland dessa ett fruktansvärdt blodbad. 41:a och 41:te bataljonen tillika med den 4:de och afdelovingar af 2:dra och 40:de samt 4:a jägarkorpsen försvarade denna ställning ända ut på aftonen, men fienden inträngde heständigt i större och större massor på högra flanken, och jägarne måste draga sig tillbaka. De fiendtliga trupparne gingo nu omkring skogen och angrepo högra flanken, men kastades af 4:a och 44:te bataljonen tillbaka, hvarpå brigaden i god ordning lemnade skogen, utan att blifva förföljd, och drog sig tillbaka till sin bivuakställning norr om Neu Beren. Då 3:dje jägarkorpsen slutligen drog sig tillbaka till hufvudstyrksn, föll major Holn, en af vår armåes modigaste och mest oförfärade officerare. — Afven venstra flankkorpsen under öfverste v. Schleppegrell deltog på ett hedrande sätt i affåren. Omkring middagstiden deltog 9:de och straxt derpå äfven 40:de bataljonen i elden på Kratbackarne vester om Annettenhöhe. 9:de ba1aljonen sökte under ett lifligt engagement att utföra ett angrepp i flanken, men måste draga sig tillbaka tills 40:de bataljonen kom till undsättning. Dessa bataljoner tillika med 41:a jägarkorpsen bibehöllo med utomordentlig tapperhet denna ställning tills. omkring kl. 6 på aftonen, kraftigt understödde af batteriet Dinesen, som vid mörkrets inbrytande sände de sista kanonskotten mot fienden, samt 6:te och 7:de liniebataljonerne. I bästa ordning drog flankkorpsen sig derpå genom Thiergarten under ett obetydligt engagement och intog sin bivuakställning från Langsö till bortemot Chaussen, under det batteriet Dineson bivuakerade i skogen bakom Ljchu — — — —————— —-———