utar hänseende nu Sid-d etter Hld:ser.
2:0 Val: ätt utöfvas med enkel röst (per capita).
Utrymmet medgifver icke, att utförligare redo-
göra för alla åsigter, som vid sammankomsten fram-
ställdes.
Diskussionen upptog 5 timmer, var liflig, under-
hållande, upplysande, och fördes förnamligast af
proff. Linablad och A. Svanberg, brr Henschen.
P. Schram, Södermark, Svartengren, Afzelius, Kin-
deström och grefve Frölich m. 0. Sedan både ma-
joritetens och minoritetens af reformvänvnerna i
Stockholm programmer blifvit uppläste, hörjade
prof. Lindblad diskussionen öfver första punkten
deraf, hvari han yrkade stadgandet af samfädlda
val uw:ian hänseende till stånd eller klasser, m:n
med hänseende till samhällsyrken och intressen
Hr L sökte stöd för sitt projekt i hvarjehanda
ekonomiska uppgifter från Upsala län; men adj.
Afzelius genmalte häremot, att det icke vore fullt
ärligt att på uppgifvet sätt på er gåna tala om
sam ällaa val utan hänseerde till stånd eller kas-
ser, och val efter yrken eler intressen, hvilket
vore, enligt vanligt språkbruk och sundt förstånd,
motsägande.
Hr Ls förslag gendrefs sedan af andre talare
och öfvergafs slutligen helt och hållet, hvarpå, efter
proposition, 1:a punkten antogs sådan den ofvan:
före synes intagen.
Under diskussion öfver 2:dra och dermed i så-
dant sammanhang stående 3:e punkten, att sällska-
pet ansåg dem böra på en gång diskuteras, fram
ställde adj. Afzelius i allmänhet ett amendement.
Han ansåg någon s. k. förstärkt persovlighet icke
alls kunna eller böra i polirnskt hänseenae ifåga
komma: dess rätta fält vore det sociala lifvet, der
den alhid vet och kan göra sin rätt gällande. Han
ansåg derföre, både ur theoretisk och politisk syn-
punkt den förstärkta personligheten böra alldeles
lemnas ur sigte, då man går att stifta en ny grund-
lag, men yrkade ändock icke strängt på sin ofvan-
anförde satts af den anledning, att mången sedan
skulle, för att ta igen skadan, nödvändigt vilja in-
föra en graderad röstskala, hvilken han ansåg
vara det mest olyckliga af allt. Nog garantier er-
höllos. om amendementet antogs, derigenom, att
valen blefve tndirekta elier ekedde genom elckto-
rer, hvilket lemnar all möjlig borgen för, att sta-
tens bästa skall på ett värdigt sätt afses i riksför-
samlingen. Valrätt och valbarhet borde noga skil-
jas. Bildningen, om den är sann, och icke en-
dast patenterad, äger redan i sig sjelf den mo-
raliska kraft, att den alltid, utan att genom lag
behöfva utrustas med någon förmånsrätt, förmår att
göra sin rätt gällande; och en slik förmånsrätt kun-
de lärteligen leda till en orättvisa emot den verk-
liga och sanna bildningen genom det öfvertag den
gåfve den patenterade bildningen
Mag. Svartergren anörde: Så vidt jag har fattat
saken, så är här fråga om att lägga till grund för
valrätten antingen den s. k. rena eller förstärkta
personligheten, d. v. 8. att vissa personer till föje
af större kapaciteter böra äga större valrätt. Jag
hyllar för min del den förstärkta person!:g heten, —
men frågan blir blott om medlen att utröna, hvar
den större, vare sig andliga och materiella, kapeci-
teten befinner sig och att taxera dess pluseller mi-
Häsj Det enda, som på siffran låter tsxera sig, är
den Mmäåteriella förmögenheten eller penningen, men
penningeå bör dock, ehuru ingalunda förbisedd, bli
en underordnad beräkningsgrund för ideella varelser.
Men genom hvilka medel skall man då kunna be-
räkna den andliga kapaciteten, som ej faller under
siffertaxan? Väl kan betyget öfver en aflagd examen
eller ett lärdomsprof till en viss grad taxera ens
kunskaper, men huru taxera den praktiska duglig-
heten, nitet och rediigheten? Endast genom det
medborgerliga förtro:ndet. Det är förnrämligast ge-
nom sina medborgares förtroende, som den rena
personligheten förstärker sig, d.v.s. blir en förstärlt
personlighet. Ehvar en utmärktare personlighet, en
starkare ande fiones, så tager den sjelfmant och utan
taxa ut sin företrädesrätt, då det är densamma öp-
pet. Den oförstärkta personligheten eller den, som
ej genom individuella utmärkelser vinner ett större
förtroende, blir ju ändå alltid den s. k. massan,
hvilken man så mycket tyckes frukta. Det närva-
rande diskussionsämnet gäller ju endast vilkoren för
valrätt och ej för valbarhet. Både vid bestämmel-
serna om valsättet och valbar; heten bar man ännu
l tillräckligt utrymme att betrygga sig mot de befe-
rade vådorna för messans påtryckning. Enligt min
tanke bör valsättet vera medelbart, d.v. s. ske ge-
nom elektorer, hvilket åtminstone i vårt land inne-
bure ett bland medlen mot dessa vådor. Om man
I hos oss hade haft det sunda romareförståndet att
lefterhand reformera det beböfligaste och verkställ-
Ibaraste, så hade ej en sådan uppdämning af miss-
nöje ägt rum, att dammens bristande hotar meden
störtsjö.
Sedan adj. Afzalius m. fl. åter yttrat sig, tog mag.
I Svartengren ånyo ordet och anförde:
) Dagens fråga är ej ny: den genomgår hela histo;
Irien. Alla nationers utvecklingshistoria företer sam-
I ma strid — striden om rättigheter. De mer berät-
vigade vilja ej släppa af sitt plus, de mindre berät-
ltigade vilja ej bli af med sitt minus. Striden fort-
går, till: en viss jemnlikhet i rättighet inträder, då
staten får inre frid och styrka. Betrakta vi Athen,
-!så se vi, huru adeln, företrädesvis den alkmeonidi-
Iska högadeln, herrskar, tills den småningom måste
dela med sig åt det egentliga folket jemnlikhet —
loch just då framstår denna lilla stat i allsin glans
li striden mot Persiens storkonung. Emedan Roms
sista konung var hinderlig för Patriciernas makt,
I hlef han störtad. Hvarmed sysselsätter sig denna
krigarstat sedan? Jo, förnämligast med inre stri-
Idigheter mellan Patricier och Piebejer angående en
större gemensamhet i rättigheter. Når dessa inre
strider utkämpats, när Plebejerna erhållit tillträde
Itill statens högsta embeten — det var likväl der-
med ej sagdt, att hvarje konsul var plebej,: men
hvarje plebej kunde bli konsul, — vär, säger jeg,
dessa inre rättsstrider blifvit bilagda, så framstod
Rom i sin falla kraft och gjorde eller grundlade
efter 150 å 200 år flera eröfringsr, än det förmådde
åstadkomma under hela sin öfriga sammanlagda
lifstid.
Folkvandringen grundlade en ny tid. At eröf-
;lrarne blef en politisk herrskareklass — adeln; af
en oberättigad klass, — de lifegna. Med adeln för-
band sig äfven en annan herrskareklass, neml. den,
Isom beherrskade de råa folkvandrarnes religionstro;
Ideraf de båda berättigade stånden: adel och prester,
Ihvilka dock i det hela hade samma intresse, helst
)
mm MO sas Om DD 3 MN
4 - -
- - -
rr mn
—-— - ——
Ma BB FA -
om vh om mm - -—-
prelaturerna, åtminstone de indrägtigaste, vanligen
besattes af adel. Dessa politiskt berättigade stånd
förtryckte både uppåt — inskränkte konungamak-
ten, och förtryckte nedåt — höll folket i lifegen-
skap. Men de herskande ståndens 1yx gaf näring
låt arbetet, och arbetet drog till sig Penningen —
I och med penningens makt, denna nervus rerum,
)Ireste sig småningom ur lifegenskapens bojor ett tre-
dje stånd, borgerskapet. Förgäfves stormade det
harneskklädda riddarskapet emot dess kringmurade
städer: förgäfves, ty borgerskapet var redan en makt
i staten Den bad ej om lof att vara det, ty.den
var det. men efter 100 å 200 års stridigheter för-
vandlades dess makt till rättighet, d. Vv. 8. borgar-
Mm nn oo