utar hänseende nu Sid-d etter Hld:ser. 2:0 Val: ätt utöfvas med enkel röst (per capita). Utrymmet medgifver icke, att utförligare redogöra för alla åsigter, som vid sammankomsten framställdes. Diskussionen upptog 5 timmer, var liflig, underhållande, upplysande, och fördes förnamligast af proff. Linablad och A. Svanberg, brr Henschen. P. Schram, Södermark, Svartengren, Afzelius, Kindeström och grefve Frölich m. 0. Sedan både majoritetens och minoritetens af reformvänvnerna i Stockholm programmer blifvit uppläste, hörjade prof. Lindblad diskussionen öfver första punkten deraf, hvari han yrkade stadgandet af samfädlda val uw:ian hänseende till stånd eller klasser, m:n med hänseende till samhällsyrken och intressen Hr L sökte stöd för sitt projekt i hvarjehanda ekonomiska uppgifter från Upsala län; men adj. Afzelius genmalte häremot, att det icke vore fullt ärligt att på uppgifvet sätt på er gåna tala om sam ällaa val utan hänseerde till stånd eller kasser, och val efter yrken eler intressen, hvilket vore, enligt vanligt språkbruk och sundt förstånd, motsägande. Hr Ls förslag gendrefs sedan af andre talare och öfvergafs slutligen helt och hållet, hvarpå, efter proposition, 1:a punkten antogs sådan den ofvan: före synes intagen. Under diskussion öfver 2:dra och dermed i sådant sammanhang stående 3:e punkten, att sällskapet ansåg dem böra på en gång diskuteras, fram ställde adj. Afzelius i allmänhet ett amendement. Han ansåg någon s. k. förstärkt persovlighet icke alls kunna eller böra i polirnskt hänseenae ifåga komma: dess rätta fält vore det sociala lifvet, der den alhid vet och kan göra sin rätt gällande. Han ansåg derföre, både ur theoretisk och politisk synpunkt den förstärkta personligheten böra alldeles lemnas ur sigte, då man går att stifta en ny grundlag, men yrkade ändock icke strängt på sin ofvananförde satts af den anledning, att mången sedan skulle, för att ta igen skadan, nödvändigt vilja införa en graderad röstskala, hvilken han ansåg vara det mest olyckliga af allt. Nog garantier erhöllos. om amendementet antogs, derigenom, att valen blefve tndirekta elier ekedde genom elcktorer, hvilket lemnar all möjlig borgen för, att statens bästa skall på ett värdigt sätt afses i riksförsamlingen. Valrätt och valbarhet borde noga skiljas. Bildningen, om den är sann, och icke endast patenterad, äger redan i sig sjelf den moraliska kraft, att den alltid, utan att genom lag behöfva utrustas med någon förmånsrätt, förmår att göra sin rätt gällande; och en slik förmånsrätt kunde lärteligen leda till en orättvisa emot den verkliga och sanna bildningen genom det öfvertag den gåfve den patenterade bildningen Mag. Svartergren anörde: Så vidt jag har fattat saken, så är här fråga om att lägga till grund för valrätten antingen den s. k. rena eller förstärkta personligheten, d. v. 8. att vissa personer till föje af större kapaciteter böra äga större valrätt. Jag hyllar för min del den förstärkta person!:g heten, — men frågan blir blott om medlen att utröna, hvar den större, vare sig andliga och materiella, kapeciteten befinner sig och att taxera dess pluseller miHäsj Det enda, som på siffran låter tsxera sig, är den Mmäåteriella förmögenheten eller penningen, men penningeå bör dock, ehuru ingalunda förbisedd, bli en underordnad beräkningsgrund för ideella varelser. Men genom hvilka medel skall man då kunna beräkna den andliga kapaciteten, som ej faller under siffertaxan? Väl kan betyget öfver en aflagd examen eller ett lärdomsprof till en viss grad taxera ens kunskaper, men huru taxera den praktiska dugligheten, nitet och rediigheten? Endast genom det medborgerliga förtro:ndet. Det är förnrämligast genom sina medborgares förtroende, som den rena personligheten förstärker sig, d.v.s. blir en förstärlt personlighet. Ehvar en utmärktare personlighet, en starkare ande fiones, så tager den sjelfmant och utan taxa ut sin företrädesrätt, då det är densamma öppet. Den oförstärkta personligheten eller den, som ej genom individuella utmärkelser vinner ett större förtroende, blir ju ändå alltid den s. k. massan, hvilken man så mycket tyckes frukta. Det närvarande diskussionsämnet gäller ju endast vilkoren för valrätt och ej för valbarhet. Både vid bestämmelserna om valsättet och valbar; heten bar man ännu l tillräckligt utrymme att betrygga sig mot de beferade vådorna för messans påtryckning. Enligt min tanke bör valsättet vera medelbart, d.v. s. ske genom elektorer, hvilket åtminstone i vårt land innebure ett bland medlen mot dessa vådor. Om man I hos oss hade haft det sunda romareförståndet att lefterhand reformera det beböfligaste och verkställIbaraste, så hade ej en sådan uppdämning af missnöje ägt rum, att dammens bristande hotar meden störtsjö. Sedan adj. Afzalius m. fl. åter yttrat sig, tog mag. I Svartengren ånyo ordet och anförde: ) Dagens fråga är ej ny: den genomgår hela histo; Irien. Alla nationers utvecklingshistoria företer samI ma strid — striden om rättigheter. De mer berätvigade vilja ej släppa af sitt plus, de mindre berätltigade vilja ej bli af med sitt minus. Striden fortgår, till: en viss jemnlikhet i rättighet inträder, då staten får inre frid och styrka. Betrakta vi Athen, -!så se vi, huru adeln, företrädesvis den alkmeonidiIska högadeln, herrskar, tills den småningom måste dela med sig åt det egentliga folket jemnlikhet — loch just då framstår denna lilla stat i allsin glans li striden mot Persiens storkonung. Emedan Roms sista konung var hinderlig för Patriciernas makt, I hlef han störtad. Hvarmed sysselsätter sig denna krigarstat sedan? Jo, förnämligast med inre striIdigheter mellan Patricier och Piebejer angående en större gemensamhet i rättigheter. Når dessa inre strider utkämpats, när Plebejerna erhållit tillträde Itill statens högsta embeten — det var likväl dermed ej sagdt, att hvarje konsul var plebej,: men hvarje plebej kunde bli konsul, — vär, säger jeg, dessa inre rättsstrider blifvit bilagda, så framstod Rom i sin falla kraft och gjorde eller grundlade efter 150 å 200 år flera eröfringsr, än det förmådde åstadkomma under hela sin öfriga sammanlagda lifstid. Folkvandringen grundlade en ny tid. At eröf;lrarne blef en politisk herrskareklass — adeln; af en oberättigad klass, — de lifegna. Med adeln förband sig äfven en annan herrskareklass, neml. den, Isom beherrskade de råa folkvandrarnes religionstro; Ideraf de båda berättigade stånden: adel och prester, Ihvilka dock i det hela hade samma intresse, helst ) mm MO sas Om DD 3 MN 4 rr mn —-— —— Ma BB FA om vh om mm -—prelaturerna, åtminstone de indrägtigaste, vanligen besattes af adel. Dessa politiskt berättigade stånd förtryckte både uppåt — inskränkte konungamakten, och förtryckte nedåt — höll folket i lifegenskap. Men de herskande ståndens 1yx gaf näring låt arbetet, och arbetet drog till sig Penningen — I och med penningens makt, denna nervus rerum, )Ireste sig småningom ur lifegenskapens bojor ett tredje stånd, borgerskapet. Förgäfves stormade det harneskklädda riddarskapet emot dess kringmurade städer: förgäfves, ty borgerskapet var redan en makt i staten Den bad ej om lof att vara det, ty.den var det. men efter 100 å 200 års stridigheter förvandlades dess makt till rättighet, d. Vv. 8. borgarMm nn oo