borgerskapet till föremål för åtlöjet, tlllika visat sig särdeles angeläget att skona de konservativa och synnerligen de xaer eller mindre förnäima kotterier, hvilka, alltsedan det gamla systemets tid, ännu sldrig förlorat hoppet om eller uppgifvit anspråket på den öfvervägande msktien och inflytandet sarst på de s. k. Egypfiska köttgrytorna. Likaloedes har man sett, huru Söndagsbladet, så ofta det befattat sig med politik, alltid, åtminstone indirekt, gått de konservativas ärenden, medan det å andra sidan anfallit de Iberala och deras åsigter. Detta dubbla och falska spel, dervid osanningen alltid varit begagnad såsom det hufvudrakl:ga bj:lpemedlet, har börjat framträda mer och mer, i samma mån som bladet fått en medarbetare eller ledare uti den politiske hvalfisken, ep persor, hvars åsigter cceh sträfvinden, dels till förmån för vissa rikare monopobstiska interessan, dels för de ultrakopservativa i allmänhet, sedan minga år äro ökända. I fullkomlig öfverensstämmel:e härmed, har mean också linge kunnat varseblifva huru 2ngeläget Söndagsbladet städse varit, att icke uraktlåta nigot tllfalle at motarbeta alla sådana beraödanden, som hafva till ändamål att söka höja da Jligre och betande klasserna, samt tillvinna fem et rättvist rum såsom medborgare i samhället. Häraf förklaras det, hvarföre Söndagsbadet så ofta gjort narr af Bildningecirkeln, af Skyddsföreningen och af flera dylhka inrättninger, som helt och hållet afse decsa klasaars bi och det är märkvärdigt nog, att flertalet af Söadasgebladets läsare hittills tyckes hafva fåstat alltför liea vigt vid detta förhållande. Aldrig har dock det falska spelet visat gig så tydligt, com efter sista söndagen i Februari, då Söndsgsbladet formligen gjorda sig till öfarlöpare, Det är ännu i friskt rainne, huru Söndsgsbladet då, efter att förut så godt som rakt fram bafva upphettat massin till cordningar, på en gång sadlade om, och icke blott rvisade ofantl:g artighet emot poliszuktoriteterna. utan äfven på det högsta berömde de sidnare militäriska årgärderna. I sammanheng hörmed och allt framgent har Söndagsbladets verkssmhet oaflitligt gåt! ut på att motarbeta reformvännernas sö! p; och det är cekså egeatligen från denna vändpunkt som man i vissa af de högre kreisarne blifvit slideles förtjust öfver Söndagsbladet; ty det är mycket väl bekant med hvilken känsla af blandsd fruktsn cch hat BR eformvännernss sällskap, likasom Aftonbladet och Dogligt Allehanda, betraktas inom dessa kretstr. I.neslertid b:r Sindagsbladet härigenom, så:om ofvanföre närendes, få t e:tnytt problex att lösa, som sätter det i ganska stort bryderi. ÅA ena sidan är det nemligen omöjligt för en tidning, som litsar sig vilja skrifva för folket, att sacta af sig mesken helt ech biållet, och uppträda direkt emot reformens sak, fåsom tidnsingens ene mederbetare och ledare gjort uti Sv. Minerva, innan hen afskedades derifrån. A den spdra, åter, ser man påtegligt, att Söndagsbladet redan tagit så roycket på hand af motståndarne till folkets rättigheter, att det nu tvingas så deres örend:n mera rakt fram, än tillföreae, uti dessa rättigheters motarbetande. Detta är onekligen en ganska kinkig belägenef. Men utgifvaren af Söndagsbladet är likväl icke helt och hållet rådlös. Han, som förut enom sitt fisrfeldisa gyckel med Biliningreirkeln hånat hela den aktningsvärda del af den arbetande klassen, som visat en så vacker syfiaing till sedlighet, byfsning och förädlande tidsfördrif, låtsar nu som om ban ville taga parti ör deana klass, genom rpågra utrop och frasar om arbetarens rättighet ati få deltaga i val tili representanter. Dotta liter förträffligt. Men efter vår öfvertygelsa lurar samma förräderi, som alltid utgjort Söndegsbladets älsklingstaktik, äfven här bskom manövern. Att detta är förhållandet, ach sfsigten i sjalfva verket icke någon annen än stt motverka hela reformen, torde litt visz sig, då vi på Söndagsbladet sätta följande frågor, dem vi nu vid:re icke ämna släppa ,förrän de blifvit nöjsktigt besvarade. 4) Huru låter det förklara s:g, att Söndagsbladet vill gå och gälla såsom en måleman fär,