ter, medan det naturligtvis icke passade sig, att han bodde i samma byt med husets son. M:r Hab. Daily, såsom han för korthetens skull vanligen skref sig, var en undersältsig, stark karl, med ett glädtigt, rundt ansigte, blinkande grå ögon, korpsvart hår och polisonger, som räckte från tinningarna till mungiporna, stela som igelkotstaggar. Han höll just på att drifva en spik i en af de fyra lådorna, som hade blifvit lemrade till hans speciella omvårdnad, och stod bredvid sitt bagage, hvaribland märktes två stora koffertar, betäckta med oxhudar och gjorda höga och trånga, enligt sydamerikanskt bruk. Denna form synes lämplig för ändamålet, emedan bagaget, som till det mesta transporteras på mulåsnor, fästes vid deras sidor och, för att föras genom trånga bergspass, göres så, att det intager minsta möjliga bredd. Dessutom kunde koffertarnas höjd eller djup för tillfället tjena till ett ganska godt ändamål för egaren, som bade anordnat dem för resan och låtit sorgfälligt förse dem med en falsk botten och lönnlådor. Hvad behagas, m:r Bem?) sade m:r Daily till styrmannen, herr Storbjelm, hvars namn han gerna skulle hafva velat prononcera korrekt, om icke olyckligtvis dess genvina utländska ljud hade undfallit honom, änskönt hen stafvat öfver det många gånger för sig sjell. Vid dessa ord satte ban sig beqvämt på en af de höga kofferterna, och lekte med hammaren, som hade han på år och dag icke tänkt på något allvarsamt. Ser ni efter något, m:r Bem?, frågade han snabbt, utan att afvakta svaret på sin första fråga, Ingenting annat än vinlådan der), svarade herr Storhjelm, pekande på det sökta föremålet, hvilket m:r Rossbräck till sitt stora nöje igenkände, under det han på samma gång kastade en föraktlig blick på bokhållaren och de omgifvande artiklarna. Denna blick åsyf