folkets önskan, eller blott hufvudstadens, eller blott ett partis? Framtiden skall lösa dessa frågor; men då en tidning, till bevis att repnbliken ej är folkets önskan, åberopar majoritetens i kammaren royalism, så ligger deri en alltför stor okunnighet om denna kamsmares tillkomst. Pärskammarens öde under stormens dagar visar dess konstgjorda ställning i samhället. Man brydde sig ejl ens om att våldsamt kränka dess lagliga helgd, såsom man gjort med de deputerade; den försvann för en enkel befallning. Och den nämnde store talaren — om honom tszlar ingen. Ingendera karamarens medlemmar vågide, lika litet som konungafamiljen, att protestera mot våldet, eller söka ett stöd i landsorterna, Visar detta feghet, eiler obenägenhet att störa lugnet, eller känsla af egen svaghet, af bristande fotfäste hos nationen? Dea nya provisoriska regeringen är föremål för all:för olika berättelser och omdömen, för att ännu kunna bedömas. Dess offentliga handlingar synas röja, att den har ett uthärda en från förra regeringen ärfd, genom oroligheterna förvärrad, financiel kris, att leda de väckta så väl passionernas som idearnas strider, äfver inom dess eget sköte, att förebygga reaktion å ena sidan, revolutionär terrorism å den andra, att lugna de förmögnaes oro för sin -egendom, och arbetarnas för sin dagliga bergning, att hejda nationens krigslystnsd, eller leda den till ett rimligt mål Jesuiterne synas vara försvunna. Presterze ha slutit sig till den nya rörelsen; månne ärligt? Och regeringen söker vinna dem. Men hvad skall dess löfte om kyrkans och statens ömsesidiga obercende betyda? Skall kaiholska kyrkan, eller ella kyrkor, sörjs för sin egen förvaltning och sin egen bergning! Det vore ett vådligt försök, både för staten och kyrkan. Skola ansträngningarna för arbetets betryggande bära någon frukt? Skall det visa sig, att blott beredande sfskker abetsförtjenst, och al stöndigt nya utvigar för bergoing, är det enda rödiga, lofliga, möjliga medlot för de arbatande klassernas förhjelpande till dagbgt uppshälle, för deras medborgarerätta tillärmpnirg, och dermed för ststens lugn. Sluthgen, skall den inre enheten bevaras? Detta våga vi tro: ty med all inre split har dock franska folket en nationalsnda, em känsla af gin helhet såsom nation; dei strider sedan länge ej mera för kämpande furstehus eller för de mäktiges partier; det strider för ider, uttryckta i rättsförbållanden. Har fransmannen ingen soeran bildning, politisk bildning bar han, kan sin cbarta och känner sina rättigbeter. Ej heller slites landet sönder af provinciela nationaliteer eller intressen, Sådana funnos 4789, och hsde kanske sedasra gjort sig gällande, och förvandlat Frankrike tili ett statsförbuzd, eller alldeles upplöst det, om ej terrorismen hållit det tillsammans. Nu är sådant ej att befara, och svårligen någon py terrorism till frans behämpsade. På denna tro på franska nationens oförstörbara enhet viga vi ock bygga de: bopp, att al) förvirring skall åtminstone i hufvudsaklig min öfvervinnas, med rent republikanska former, kanske under en president, vald på inskränkt tid, eller under en ny monarki; gcen intetdera kar blifva bestående, om det ej lemnar rum för fullkomning, för alla klassers successiva deltagande i: medborgarerätter. Le edlertid synes ett namn stå öfver förvirringen i Frankrike, och öfver alla namn i Europa i denna stund. Det är vår tids Lfayetie, men kinske mera sjelfständig än ban: det är Ismartine. Lyckligt det land, som isidana dagar bar åtminstone en sior, en ren och ädel krrakter, med den egna förtjenstens irflytande på hög och låg, på nationen. d6G AA AAA TV å ARA ÅA TA MT AA TTR RT Am REr