folkets önskan, eller blott hufvudstadens, eller
blott ett partis? Framtiden skall lösa dessa
frågor; men då en tidning, till bevis att repn-
bliken ej är folkets önskan, åberopar majorite-
tens i kammaren royalism, så ligger deri en
alltför stor okunnighet om denna kamsmares till-
komst. Pärskammarens öde under stormens
dagar visar dess konstgjorda ställning i sam-
hället. Man brydde sig ejl ens om att våld-
samt kränka dess lagliga helgd, såsom man
gjort med de deputerade; den försvann för en
enkel befallning. Och den nämnde store tala-
ren — om honom tszlar ingen. Ingendera kara-
marens medlemmar vågide, lika litet som ko-
nungafamiljen, att protestera mot våldet, eller
söka ett stöd i landsorterna, Visar detta feg-
het, eiler obenägenhet att störa lugnet, eller
känsla af egen svaghet, af bristande fotfäste hos
nationen?
Dea nya provisoriska regeringen är föremål
för all:för olika berättelser och omdömen, för
att ännu kunna bedömas. Dess offentliga hand-
lingar synas röja, att den har ett uthärda en
från förra regeringen ärfd, genom oroligheterna
förvärrad, financiel kris, att leda de väckta så
väl passionernas som idearnas strider, äfver
inom dess eget sköte, att förebygga reaktion å
ena sidan, revolutionär terrorism å den andra,
att lugna de förmögnaes oro för sin -egendom,
och arbetarnas för sin dagliga bergning, att
hejda nationens krigslystnsd, eller leda den till
ett rimligt mål Jesuiterne synas vara för-
svunna. Presterze ha slutit sig till den nya
rörelsen; månne ärligt? Och regeringen söker
vinna dem. Men hvad skall dess löfte om kyr-
kans och statens ömsesidiga obercende betyda?
Skall kaiholska kyrkan, eller ella kyrkor, sörjs
för sin egen förvaltning och sin egen bergning!
Det vore ett vådligt försök, både för staten och
kyrkan. Skola ansträngningarna för arbetets
betryggande bära någon frukt? Skall det visa
sig, att blott beredande sfskker abetsförtjenst,
och al stöndigt nya utvigar för bergoing, är
det enda rödiga, lofliga, möjliga medlot för de
arbatande klassernas förhjelpande till dagbgt
uppshälle, för deras medborgarerätta tillärmp-
nirg, och dermed för ststens lugn. Sluthgen,
skall den inre enheten bevaras? Detta våga
vi tro: ty med all inre split har dock franska
folket en nationalsnda, em känsla af gin helhet
såsom nation; dei strider sedan länge ej mera
för kämpande furstehus eller för de mäktiges
partier; det strider för ider, uttryckta i rätts-
förbållanden. Har fransmannen ingen soeran
bildning, politisk bildning bar han, kan sin
cbarta och känner sina rättigbeter. Ej heller
slites landet sönder af provinciela nationalite-
er eller intressen, Sådana funnos 4789, och
hsde kanske sedasra gjort sig gällande, och
förvandlat Frankrike tili ett statsförbuzd, eller
alldeles upplöst det, om ej terrorismen hållit
det tillsammans. Nu är sådant ej att befara,
och svårligen någon py terrorism till frans
behämpsade.
På denna tro på franska nationens oförstör-
bara enhet viga vi ock bygga de: bopp, att al)
förvirring skall åtminstone i hufvudsaklig min
öfvervinnas, med rent republikanska former,
kanske under en president, vald på inskränkt
tid, eller under en ny monarki; gcen intetdera kar
blifva bestående, om det ej lemnar rum för full-
komning, för alla klassers successiva deltagande i:
medborgarerätter. Le edlertid synes ett namn stå
öfver förvirringen i Frankrike, och öfver alla
namn i Europa i denna stund. Det är vår tids
Lfayetie, men kinske mera sjelfständig än ban:
det är Ismartine. Lyckligt det land, som isi-
dana dagar bar åtminstone en sior, en ren och
ädel krrakter, med den egna förtjenstens irfly-
tande på hög och låg, på nationen. d6G
AA AAA TV å ARA ÅA TA MT AA TTR RT Am REr