selsatte hans tankar, kom han till följande slutledningar: Ju flere faror bedrägeri och sjelfviskhet lägga för alla nationers frihetssak, den de blott alltför ofta undergräfva, och ju mer enskilda ock materiella intressen leda menniskors handlingar och sträfvanden, desto mer måste i vår tid en man, som är genomträngd af en högre id och ädlare tänkesätt, förekomma verlden antipgen misstänkt eller löjlig, som en understucken skälm eller som en visionär galning, en svärmare. Ju sällsyntare sann patriotism, entusiasm för sanning och frihet, sjelfuppoffring af öfvertygelse är, desto mer måste verlden betrakta menniskors högre sträfvanden antingen som en absurd följd af en så kallad fix ide, eller af en gränslös fåfängan, eller som en slug beiäkning af en vanlig spekulant, hvilken under en sådan mask på andras bekostnad söker utföra sin sjelfviskhets dolda planer, Ju sällsyntare en man af ädel natur, som of öfvertygelse är i stånd till någon uppoffring, är, desto större fara löper han, om han vill bandla, att misskännas i sina högre slräfvanden, att betraktas och behandlas af egoister såsom en af dem. I stället för menniskokärlek, hvilken som en religiös pligt borde ligga till grund för alla menniskors förhållanden mot sina medmenniskor, har misstroende blifvit den första förutsättningen för hedömandet i den dagliga umgängesberöringen. Ju mör tron på menniskohjertat löper fara genom bedräglighet, desto mer blifver misstanke till en pligt för den oiycklige, som är utsatt för bedrägeri. Den föreställning, man fäster vid ordet menniska, förlorar sitt värde, sedan mensklighetens band Mifvit lossade och