selsatte hans tankar, kom han till följande slut-
ledningar:
Ju flere faror bedrägeri och sjelfviskhet lägga
för alla nationers frihetssak, den de blott allt-
för ofta undergräfva, och ju mer enskilda ock
materiella intressen leda menniskors handlin-
gar och sträfvanden, desto mer måste i vår
tid en man, som är genomträngd af en högre
id och ädlare tänkesätt, förekomma verlden
antipgen misstänkt eller löjlig, som en under-
stucken skälm eller som en visionär galning,
en svärmare.
Ju sällsyntare sann patriotism, entusiasm för
sanning och frihet, sjelfuppoffring af öfverty-
gelse är, desto mer måste verlden betrakta men-
niskors högre sträfvanden antingen som en ab-
surd följd af en så kallad fix ide, eller af
en gränslös fåfängan, eller som en slug beiäk-
ning af en vanlig spekulant, hvilken under en
sådan mask på andras bekostnad söker utföra
sin sjelfviskhets dolda planer,
Ju sällsyntare en man af ädel natur, som
of öfvertygelse är i stånd till någon uppoffring,
är, desto större fara löper han, om han vill
bandla, att misskännas i sina högre slräfvan-
den, att betraktas och behandlas af egoister
såsom en af dem. I stället för menniskokär-
lek, hvilken som en religiös pligt borde ligga
till grund för alla menniskors förhållanden mot
sina medmenniskor, har misstroende blifvit den
första förutsättningen för hedömandet i den
dagliga umgängesberöringen.
Ju mör tron på menniskohjertat löper fara
genom bedräglighet, desto mer blifver miss-
tanke till en pligt för den oiycklige, som är
utsatt för bedrägeri. Den föreställning, man
fäster vid ordet menniska, förlorar sitt värde,
sedan mensklighetens band Mifvit lossade och