vVade de undertrycktas mod. Från föreställningar var vägen ej lång till handgripligheter, och de flesta kantonernas författningar undergingo förändringar i demokratisk syftning; der ingen eftergift stod att vinna, delade sig en cch annan kanton i tvenne. I sammanhang med en ny reaktion i Frankrike, i Europ2, följde ock en ny i Schweiz. Jesuiternas sista stämplingar, våldet mot och för dem, det inbördes kriget, med utgång tili majorite ens, till demokraternas fördel, är bekant. Om krigets rättmätighet tvistas; ett står fast, att samvetstvånget, detta oförnuft öfver allt oförnuft, bar sina vanliga frukter. De stora m:iktersas styrelser hotada — tills den nyaste franska revolutionsn blåste hotet bort, som agnar för vinden, tilis vidare åtminstone. Gå vi till Italien, sa vi sedan 48435 religiös enhet med r-ligiöst mörker af gammsl:; inre splittring, garanterad och stödd af främmande förtryck; nationaliteten gång efter annan kallad till sjelfförsvar eller sjelfhämnd, men med vexande krafer; i spetsen för den sednaste rörelsen står — ett sedan sekler o:est under — en religiöst och politiskt fördragsam påfve, dock ej Jjuom tör religionen, ej slapp i sin styrelse; en man med bjerta och hufvud. Hrad betyder en sådan företeelse? Är det katholicistoen som pi libsralismens sxlar vill höja sig upp att byllas af folken? Eller finnes verkligen oti rent religiöst element i vår tids politik, den vare katholsk eller icke? E!ler är det den bliivanie andlige fursten öfver hela Italien, eller den varme fosterlandsvännen, som på det utländska väldets och det inhemska vildets ruiner vill grunda Italiens frihet. Framtiden sk:l utvisa det. Men kuru dermed tår, fosthet och mjukhe, slvgbet cch med i sällspord föresi: g, lärer ingen kunna fråniä pa den gamle. Ban har anmärkt, att han sökt försvsra jesuiterna, såsom kattolicismes stöd; man bör besiona: hvad denna orden är i verkligt katholska linder, dsr ännu, om ej undervisningen, åtminstone fattigvården, är kyrkans omsorg, att den der är bådas förnäm:t?, kanske oumbärliga ledare. Hvad man ser rundt omkring påfven, är mestadels Italienskt af gammalt skrot cch korn, från de tre sista seklerna; blott i ett fall nytt, att folk af alla klasser visa raera mod och kraft än förr. Furstarne äro sig temligen lika. Neapels kung och de fleste småfurstarne vanslig t2s ej från sina fäder. Sardiniens kung å sir sida vansligtes ej heller från Savoyens djerfva! fursteärt; han delar folkets luttrade moi, och sträcker sin äregirighet utom fordna gränser. Främlingirne söka sio fördel som förr, och torde som förr fiana sin graf. Förvirringen är oöfverskådlig, Skall Sicilien, på gruzd sf urgammal häfd, och af nyare försök inom vårt århundrade, blifva sjelfsiändigt? Skall Neapel med sina L:zzaroni, kyrkostaten med sina andliga. kunna motizga rättsenliga statsformer? Skall Lombsrdiet, Italiens ädlfaste del, afkasta det främmande oket? Skall Italien blifva pårot annat ån et: zeografiskt namnn, såsom Europas mäktigesta ledare från 4845 till 4848 Metternich skall ba kallat det; skall det blifva ett statsförbund, och åter få en egen historia? Afven till Italien trängde de stora rsakternas koielser, före Franska revolutionzns utbrott; denna har bevingat nationslandans djeriva lygt. Österrike har försökt eftergifter, sedan äfven det blifvit fattadt a! den alimänna stormen; men det ser ut, som om det berydeire fulla ordet, hvilket utgått från Frankrike, det är för sent, äfven hår ville göra sig gällarde. Spsnien och Portugal synzs rästsn ligga utom den närvarande folkrörelsen. Derss inre strider äro ännu tvister mellan delar af furstebusen, mellan de mäktiges partier, icke, om cj tiil skexet, strider för nationens, för folkets rätt. Prestväldet och adelsväldet hafva bär ängu sn tid, orolig utan annat resuliat än folkets Jidanden. Frenkrike har, likssom år 1789, ej egentligen börjat den nya striden, men gifvit den sin fulla betydelse, sin mest afgörande rigning. Också fstrades och fattas här intet af dess elementer: Nationalitsten var kränkt genom frärslingarnes öfvermakt 1843, genom Bourbonerves öfvermod att skänka nationen dess cbarta, och genom Bourboners och Orlesners efiergilt för främmande inflytelse till betrygginde af egna dynastiska intressen. Reaktionsforsök voro gjorda af prestväldet, än raed etöd af dena kunglig legitimiteten, än under demokratiens töckman