vVade de undertrycktas mod. Från föreställnin-
gar var vägen ej lång till handgripligheter, och
de flesta kantonernas författningar undergingo
förändringar i demokratisk syftning; der ingen
eftergift stod att vinna, delade sig en cch an-
nan kanton i tvenne.
I sammanhang med en ny reaktion i Frank-
rike, i Europ2, följde ock en ny i Schweiz.
Jesuiternas sista stämplingar, våldet mot och
för dem, det inbördes kriget, med utgång tili
majorite ens, till demokraternas fördel, är be-
kant. Om krigets rättmätighet tvistas; ett står
fast, att samvetstvånget, detta oförnuft öfver
allt oförnuft, bar sina vanliga frukter. De stora
m:iktersas styrelser hotada — tills den nyaste
franska revolutionsn blåste hotet bort, som ag-
nar för vinden, tilis vidare åtminstone.
Gå vi till Italien, sa vi sedan 48435 religiös
enhet med r-ligiöst mörker af gammsl:; inre
splittring, garanterad och stödd af främmande
förtryck; nationaliteten gång efter annan kallad
till sjelfförsvar eller sjelfhämnd, men med ve-
xande krafer; i spetsen för den sednaste rörel-
sen står — ett sedan sekler o:est under —
en religiöst och politiskt fördragsam påfve, dock
ej Jjuom tör religionen, ej slapp i sin styrelse;
en man med bjerta och hufvud. Hrad betyder
en sådan företeelse? Är det katholicistoen
som pi libsralismens sxlar vill höja sig upp
att byllas af folken? Eller finnes verkligen oti
rent religiöst element i vår tids politik, den
vare katholsk eller icke? E!ler är det den
bliivanie andlige fursten öfver hela Italien, el-
ler den varme fosterlandsvännen, som på det
utländska väldets och det inhemska vildets rui-
ner vill grunda Italiens frihet. Framtiden sk:l
utvisa det. Men kuru dermed tår, fosthet och
mjukhe, slvgbet cch med i sällspord föresi: g,
lärer ingen kunna fråniä pa den gamle. Ban
har anmärkt, att han sökt försvsra jesuiterna,
såsom kattolicismes stöd; man bör besiona:
hvad denna orden är i verkligt katholska lin-
der, dsr ännu, om ej undervisningen, åtmin-
stone fattigvården, är kyrkans omsorg, att den
der är bådas förnäm:t?, kanske oumbärliga le-
dare.
Hvad man ser rundt omkring påfven, är
mestadels Italienskt af gammalt skrot cch korn,
från de tre sista seklerna; blott i ett fall nytt,
att folk af alla klasser visa raera mod och kraft
än förr. Furstarne äro sig temligen lika. Nea-
pels kung och de fleste småfurstarne vanslig
t2s ej från sina fäder. Sardiniens kung å sir
sida vansligtes ej heller från Savoyens djerfva!
fursteärt; han delar folkets luttrade moi, och
sträcker sin äregirighet utom fordna gränser.
Främlingirne söka sio fördel som förr, och torde
som förr fiana sin graf. Förvirringen är oöf-
verskådlig, Skall Sicilien, på gruzd sf urgam-
mal häfd, och af nyare försök inom vårt år-
hundrade, blifva sjelfsiändigt? Skall Neapel med
sina L:zzaroni, kyrkostaten med sina andliga.
kunna motizga rättsenliga statsformer? Skall
Lombsrdiet, Italiens ädlfaste del, afkasta det
främmande oket? Skall Italien blifva pårot an-
nat ån et: zeografiskt namnn, såsom Europas
mäktigesta ledare från 4845 till 4848 Met-
ternich skall ba kallat det; skall det blifva ett
statsförbund, och åter få en egen historia?
Afven till Italien trängde de stora rsakter-
nas koielser, före Franska revolutionzns ut-
brott; denna har bevingat nationslandans djeriva
lygt. Österrike har försökt eftergifter, sedan
äfven det blifvit fattadt a! den alimänna stor-
men; men det ser ut, som om det berydeire
fulla ordet, hvilket utgått från Frankrike, det
är för sent, äfven hår ville göra sig gällarde.
Spsnien och Portugal synzs rästsn ligga utom
den närvarande folkrörelsen. Derss inre stri-
der äro ännu tvister mellan delar af furstebu-
sen, mellan de mäktiges partier, icke, om cj
tiil skexet, strider för nationens, för folkets rätt.
Prestväldet och adelsväldet hafva bär ängu sn
tid, orolig utan annat resuliat än folkets Ji-
danden.
Frenkrike har, likssom år 1789, ej egentli-
gen börjat den nya striden, men gifvit den sin
fulla betydelse, sin mest afgörande rigning.
Också fstrades och fattas här intet af dess ele-
menter: Nationalitsten var kränkt genom frärs-
lingarnes öfvermakt 1843, genom Bourbonerves
öfvermod att skänka nationen dess cbarta, och
genom Bourboners och Orlesners efiergilt för
främmande inflytelse till betrygginde af egna
dynastiska intressen. Reaktionsforsök voro gjor-
da af prestväldet, än raed etöd af dena kunglig
legitimiteten, än under demokratiens töckman-