sysselsatt i den regelbundna oreda,, som all-
tid utmärker däcket på ett handelsfartyg, när
det skall gå till segels. Här och der ljöd det
vanliga sjömansropet af några matroser, som
hängde sig på en gång med hela sin tyngd på
en lina, för att bringa tacklingen i sin rätta
ställning och ordning, hvars brister kunde
träffa endast en sjömans erfarna öga.
Kocken Sörsn, en stark Jutländare, trätte med
sin stafvelsesväljande danska dialekt på bytt-
vakten Ottar, en smal ung Finne från Abo,
hvars fader bar ryskt jern i Kamischatka,
emedan han såsom sjökapten en gång hade
fört från Riga till England en Polack, som var
bestämd till Siberien. Sören påstod, att långe
Ottar hade med flit kastat en sill i kaffet,
som han satt afsides för sig sjelf efter styr-
mannens frukost. Ottar, för att försvara sin
oskuld, gjorde under stojande hetta med sin
brutna svenska bruk af så många finska ord,
alt Sören blef ännu mer uppbragt, emedan
han knappt förstod honom, och till slut ka-
stade ämnet för tvisten öfver hans hufvud.
Men han förfelade sitt mål, och den kaffe-
dränkta sillen flög förbi Ottar på däck.
Halloh!, skrek segelmakaren Lars, som ar-
etade vid stormasten, der kommer en fly-
sande fisk, men flyger ur i stället, för i gry-
tan. Ottar! Ottar! var glad att Sören icke är
kejsare i Ryssland, han skulle på fläcken skicka
dig till din far i Kamtschatka.
Ett kommando från förste styrmannen sände
segelmakaren från bogsprötet.
Ottars magra ansigte var nästan gråtfärdigt
öfver kockerfs orättvisa; under det Sören be-
tjenade sig af svenska språket, för att skicka
eter dens stackars ynglingen hundrade-tusen
Manor djökro; då han kastade till sina göro-