sysselsatt i den regelbundna oreda,, som alltid utmärker däcket på ett handelsfartyg, när det skall gå till segels. Här och der ljöd det vanliga sjömansropet af några matroser, som hängde sig på en gång med hela sin tyngd på en lina, för att bringa tacklingen i sin rätta ställning och ordning, hvars brister kunde träffa endast en sjömans erfarna öga. Kocken Sörsn, en stark Jutländare, trätte med sin stafvelsesväljande danska dialekt på byttvakten Ottar, en smal ung Finne från Abo, hvars fader bar ryskt jern i Kamischatka, emedan han såsom sjökapten en gång hade fört från Riga till England en Polack, som var bestämd till Siberien. Sören påstod, att långe Ottar hade med flit kastat en sill i kaffet, som han satt afsides för sig sjelf efter styrmannens frukost. Ottar, för att försvara sin oskuld, gjorde under stojande hetta med sin brutna svenska bruk af så många finska ord, alt Sören blef ännu mer uppbragt, emedan han knappt förstod honom, och till slut kastade ämnet för tvisten öfver hans hufvud. Men han förfelade sitt mål, och den kaffedränkta sillen flög förbi Ottar på däck. Halloh!, skrek segelmakaren Lars, som aretade vid stormasten, der kommer en flysande fisk, men flyger ur i stället, för i grytan. Ottar! Ottar! var glad att Sören icke är kejsare i Ryssland, han skulle på fläcken skicka dig till din far i Kamtschatka. Ett kommando från förste styrmannen sände segelmakaren från bogsprötet. Ottars magra ansigte var nästan gråtfärdigt öfver kockerfs orättvisa; under det Sören betjenade sig af svenska språket, för att skicka eter dens stackars ynglingen hundrade-tusen Manor djökro; då han kastade till sina göro