Men han visste, nvad aitven nr Schartau anmarmt, i:
att lika mycket motstånd torde ännu rönas å all-
mogens sida, att välja samfäldt med städer och
större köpingar, som hos städernas borgare att sam-
välja med landsbygden. Han motsåg svårigheterna
af att indela en mängd småstäder i samma valdi-
strikt, och trodde att städerna alltid då finge min-
dre inflytelse än de borde, emedan man icke ville
gifva dem flera distrikter än ungefär efter folk-
mängd; men han hoppades, att vid petitionens be-j
handling, regeringen skulle betänka saken. l
Deremot ville han motsätta sig de föreslagna tvål.
olika valkategorierne, som skulle söndra nationen ilt
ett nytt slags legaliserade klasser: rika och arma.j.
Det synes hvila ett hårdt öde öfver vårt land. Detl
är omöjligt, att äfven de mest välmenande kunna lI
E
d
I
E
rycka sig ur den gamla splittringen. Denna har
hittills varit fyrdubbe!l. Då man ändtligen lidit
så pass deraf, att man nu inser dess olyckor, så i
kan man ändå icke lösgöra sig från den alldeles;
man skall nödvändigt hafva den tvådubbel. Evigt
vill man blott tänka sig de enskilta intressenas re-
presentation, i stället för det allmännas. Aldrig
vill man tänka sig, hvad egentligen med en natio-c
nalrepresentation åsyftas: allmän rätt och fördel) lt
och huru hon derföre bör se ut: sannt uttryck af!
allmänna viljan, allmänna förtroendet. Skulle då
icke de upplystare och förmögnare kunna utöfva ett,
stort inflytande, utan att framtvinga det genom
sjelfva formerna? I sådant fall trodde tal. att deras
inflytande icke vore nyttigt. M. H., sade han, så,
länge armod, lidanden och oro finnas i samhällets ,
djup — så länge står det ej rätt till; och de hö-
.gre, som tala så ömt för fosterjorden,, de borde
dock besinna, att det är väl icke jorden eller torf-
van det gäller, utan befolkningen: menniskornas rätt,
och väl. Det är nödigt att således just det tryckta ;
folket får tillfälle att uttala sina behof, och göra ;
sina fordringar lagligen gällande — och detta kan ;
(
l
I
blott ske, om det blir folkets förtroende, som får
tillsätta folkombuden, icke deras, som af folkets
svett och arbete draga ensamt vinsten.
Talaren tackade hr Schartau, som så öppet utta-
lat de gängse tvifvelsmålen om en utsträckt valrätt;
det är beklagligen så, att men rädes för folket;
man fruktar det så kallade Bondregementet. Be-
synnerligt, sade han, ty om vi få tro historien —
och ,Sveriges historia är ju dess konungars — så
hafve vi i all tid haft ett Bondregemente. Läs de-
ras krönikeskrifvare; se deras valspråk — konunga-
försäkringar, throntal — ja, sjelfva de der märkliga
kongl. resolutionerna på allmogens besvär, under
hela 4700-talet, och j skolen finna att alltifrån
den, som satte ett lås för bondens lada, till och med
alla dem, som sedan försökt dyrka upp det, gjort allt
för Sveriges allmoge, att de blott handlat och
ömmat för den — med ett ord, att det varit ett
monarkiskt bondvälde,. Men talaren frågade hvad
väl den svenska skattebonden säger om det? Han
trodde att denne var föga beiåten dermed, och skulle
säkert blifva lika litet belåten med ett demokratiskt
bondvälde. Al!mogen inser nog att den har sin
fördel gemensam med hela landets — att det är
allas väl, som återverkar på dess eget. Han trodde
sig känna tillräckligt allmogens tänkesätt i det af-
seendet, för att vara förvissad, att den insåg vigten
för sig, att välja för menskligbet och frihet välvil- ;
lige, kunnige, men framförallt pålitlige män, om
dess röst någonsin blef öfvervägande inom represen-
tationen och valrätten blefva allmän.
Om man åter splittrar den; om man indelar fol-
ket till två slags val; om man organiserar en ser-
skild herreklass — som skulle få samma rätt, som lt
allmogens utsedde valmän; så skulle misstroendet i,
och bitterheten förlängas — ja, måhända snarare
förökas än förminskas. )
Huru skulle det dessutom gå till? Hvar bestämma
gränsen mellan dessa valklasser? — det så kallade
pstrecket blef alltid i folkets ögon ett streck. Skullelq
man, såsom representationskommittten bestämma ls
hemman? Men hemman; hvad är väl det? Ta-;
laren nämnde frälsehemman värda 400,000 rdr och j
skattehemman, som såldes för några få riksdaler.
Hemman? då borde man väl heldre taga till grund, .
kor! Men en census grundad på kor — det vore!
Y
(
i
PAN
just ett vackert bevis på menniskorättens införande
i de representativa institutionerna! Och penningen,
egendomen? hvad bevisa väl de för dess egares upp-
lysning och sjelfständighet? dessutom huru beräkna
den? Skall skuld afdragas? Kan ej den sjelfskrifne
valmannen eljest vara armare, olyckligare och min- j
dre oberoende, än den armaste röstberättigade bland
hopen? Nej — ingen ting annat än jemlikheten i h
valrätt och representanträtt kan inleda och befästa Il
i vårt splittrade samhälle den allmänna anda, som l:
är den rätta och sanna fosterlandsandan. Talaren
bad sällskapet besinna detta, och att icke begära af)
regeringen något så olämpligt.
Hrr Hallenberg, Spens, Bergfalk, Richert, Alm-
qvist, Gustaf Hjerta m. fl. yttrade sig för den åsig-
ten, att alla val borde ske indirekt.
Hr LARS HJERTA anförde, att inom bestyrelsen
tankarna rörande denna bestämmalse varit mycket
delade. I början hade man trott sig böra följa un-
gefår de bestämraelser representations-kommitteen
upptagit. Imedlertid och som ingen varit rätt nöjd
härmed, hade ett annat förslag blifvit satt i fråga,
med endast indirekt valsätt, och vunnit, såsom det
syntes, bifall af de fleste. Imedlertid hade en le-
damot förklarat, att han ansåg sig böra, för röstnin-
gen per capita, göra det vilkoret, att de valberätti-
gade blefve delade i två kathegorier och derigenom
hade slutligen den föreslagna redaktionen tillkommit !!
såsom en förmedling. För sin del vore talaren mestl
böjd för endast indirekta val, helst då garantier i;
alla fall kunde vinnas för intelligensen genom sjelfva
representantvalens förrättande i stora kretsar, samt
om man så ville genom fastställande af ett mini-
mum i röstantal för att blifva representant.
Hr GENBERG föreslog, att redaktionen af denna
punkt måtte inskränkas till följande: att den större
afdelningen väljes för hvarje riksdag. Han för-
nyade, såsom motif för denna åsigt, hvad han förut
inom bestyrelsen yttrat, att han icke vore någon
vän af det så kallade strecket, som skilde de valbe-
rättigade i två klasser, på grund af penningen. Han
ansåg detta för en klassfördelning, lika opopulär och
förhatlig som någon annan. Redan valrättens af-
skiljande för stad och land särskildt utgjorde, ett
slags klassfördelning, som icke stod i full konseqvens
med den allmänna valprincipen, hvilken endast ut-!
gick från landets geografiska indelning. För sin dell
önskade talaren visserligen, att något särskildt afse-.
ende måtte fästas på den högre bildningen, men det
vore icke på denna väg, som han trodde den böra
sökas. Just derföre, att tankarne öfver detta ämne
varit delade inom bestyrelsen, synes det således vara
skäl att uppskjuta med en närmare bestämmelse !!
derom, till söndrings undvikande.
Hr expeditionssekreteraren RICHERT: För min
del älskar jag icke klasskilnader, och tror dem haf-;
va hos svenska folket i allmänhet blifvit så förhat-.
liga, att de numera knappast under någon form,
kunna vinna sympatier. Att all valrätt skulle ut-
öfvas omedelbart låter, som jag förut sagt, ej tänka
sig. Det enda, som återstår, synes således vara, att