Men han visste, nvad aitven nr Schartau anmarmt, i: att lika mycket motstånd torde ännu rönas å allmogens sida, att välja samfäldt med städer och större köpingar, som hos städernas borgare att samvälja med landsbygden. Han motsåg svårigheterna af att indela en mängd småstäder i samma valdistrikt, och trodde att städerna alltid då finge mindre inflytelse än de borde, emedan man icke ville gifva dem flera distrikter än ungefär efter folkmängd; men han hoppades, att vid petitionens be-j handling, regeringen skulle betänka saken. l Deremot ville han motsätta sig de föreslagna tvål. olika valkategorierne, som skulle söndra nationen ilt ett nytt slags legaliserade klasser: rika och arma.j. Det synes hvila ett hårdt öde öfver vårt land. Detl är omöjligt, att äfven de mest välmenande kunna lI E d I E rycka sig ur den gamla splittringen. Denna har hittills varit fyrdubbe!l. Då man ändtligen lidit så pass deraf, att man nu inser dess olyckor, så i kan man ändå icke lösgöra sig från den alldeles; man skall nödvändigt hafva den tvådubbel. Evigt vill man blott tänka sig de enskilta intressenas representation, i stället för det allmännas. Aldrig vill man tänka sig, hvad egentligen med en natio-c nalrepresentation åsyftas: allmän rätt och fördel) lt och huru hon derföre bör se ut: sannt uttryck af! allmänna viljan, allmänna förtroendet. Skulle då icke de upplystare och förmögnare kunna utöfva ett, stort inflytande, utan att framtvinga det genom sjelfva formerna? I sådant fall trodde tal. att deras inflytande icke vore nyttigt. M. H., sade han, så, länge armod, lidanden och oro finnas i samhällets , djup — så länge står det ej rätt till; och de hö.gre, som tala så ömt för fosterjorden,, de borde dock besinna, att det är väl icke jorden eller torfvan det gäller, utan befolkningen: menniskornas rätt, och väl. Det är nödigt att således just det tryckta ; folket får tillfälle att uttala sina behof, och göra ; sina fordringar lagligen gällande — och detta kan ; ( l I blott ske, om det blir folkets förtroende, som får tillsätta folkombuden, icke deras, som af folkets svett och arbete draga ensamt vinsten. Talaren tackade hr Schartau, som så öppet uttalat de gängse tvifvelsmålen om en utsträckt valrätt; det är beklagligen så, att men rädes för folket; man fruktar det så kallade Bondregementet. Besynnerligt, sade han, ty om vi få tro historien — och ,Sveriges historia är ju dess konungars — så hafve vi i all tid haft ett Bondregemente. Läs deras krönikeskrifvare; se deras valspråk — konungaförsäkringar, throntal — ja, sjelfva de der märkliga kongl. resolutionerna på allmogens besvär, under hela 4700-talet, och j skolen finna att alltifrån den, som satte ett lås för bondens lada, till och med alla dem, som sedan försökt dyrka upp det, gjort allt för Sveriges allmoge, att de blott handlat och ömmat för den — med ett ord, att det varit ett monarkiskt bondvälde,. Men talaren frågade hvad väl den svenska skattebonden säger om det? Han trodde att denne var föga beiåten dermed, och skulle säkert blifva lika litet belåten med ett demokratiskt bondvälde. Al!mogen inser nog att den har sin fördel gemensam med hela landets — att det är allas väl, som återverkar på dess eget. Han trodde sig känna tillräckligt allmogens tänkesätt i det afseendet, för att vara förvissad, att den insåg vigten för sig, att välja för menskligbet och frihet välvil; lige, kunnige, men framförallt pålitlige män, om dess röst någonsin blef öfvervägande inom representationen och valrätten blefva allmän. Om man åter splittrar den; om man indelar folket till två slags val; om man organiserar en serskild herreklass — som skulle få samma rätt, som lt allmogens utsedde valmän; så skulle misstroendet i, och bitterheten förlängas — ja, måhända snarare förökas än förminskas. ) Huru skulle det dessutom gå till? Hvar bestämma gränsen mellan dessa valklasser? — det så kallade pstrecket blef alltid i folkets ögon ett streck. Skullelq man, såsom representationskommittten bestämma ls hemman? Men hemman; hvad är väl det? Ta-; laren nämnde frälsehemman värda 400,000 rdr och j skattehemman, som såldes för några få riksdaler. Hemman? då borde man väl heldre taga till grund, . kor! Men en census grundad på kor — det vore! Y ( i PAN just ett vackert bevis på menniskorättens införande i de representativa institutionerna! Och penningen, egendomen? hvad bevisa väl de för dess egares upplysning och sjelfständighet? dessutom huru beräkna den? Skall skuld afdragas? Kan ej den sjelfskrifne valmannen eljest vara armare, olyckligare och minj dre oberoende, än den armaste röstberättigade bland hopen? Nej — ingen ting annat än jemlikheten i h valrätt och representanträtt kan inleda och befästa Il i vårt splittrade samhälle den allmänna anda, som l: är den rätta och sanna fosterlandsandan. Talaren bad sällskapet besinna detta, och att icke begära af) regeringen något så olämpligt. Hrr Hallenberg, Spens, Bergfalk, Richert, Almqvist, Gustaf Hjerta m. fl. yttrade sig för den åsigten, att alla val borde ske indirekt. Hr LARS HJERTA anförde, att inom bestyrelsen tankarna rörande denna bestämmalse varit mycket delade. I början hade man trott sig böra följa ungefår de bestämraelser representations-kommitteen upptagit. Imedlertid och som ingen varit rätt nöjd härmed, hade ett annat förslag blifvit satt i fråga, med endast indirekt valsätt, och vunnit, såsom det syntes, bifall af de fleste. Imedlertid hade en ledamot förklarat, att han ansåg sig böra, för röstningen per capita, göra det vilkoret, att de valberättigade blefve delade i två kathegorier och derigenom hade slutligen den föreslagna redaktionen tillkommit !! såsom en förmedling. För sin del vore talaren mestl böjd för endast indirekta val, helst då garantier i; alla fall kunde vinnas för intelligensen genom sjelfva representantvalens förrättande i stora kretsar, samt om man så ville genom fastställande af ett minimum i röstantal för att blifva representant. Hr GENBERG föreslog, att redaktionen af denna punkt måtte inskränkas till följande: att den större afdelningen väljes för hvarje riksdag. Han förnyade, såsom motif för denna åsigt, hvad han förut inom bestyrelsen yttrat, att han icke vore någon vän af det så kallade strecket, som skilde de valberättigade i två klasser, på grund af penningen. Han ansåg detta för en klassfördelning, lika opopulär och förhatlig som någon annan. Redan valrättens afskiljande för stad och land särskildt utgjorde, ett slags klassfördelning, som icke stod i full konseqvens med den allmänna valprincipen, hvilken endast ut-! gick från landets geografiska indelning. För sin dell önskade talaren visserligen, att något särskildt afse-. ende måtte fästas på den högre bildningen, men det vore icke på denna väg, som han trodde den böra sökas. Just derföre, att tankarne öfver detta ämne varit delade inom bestyrelsen, synes det således vara skäl att uppskjuta med en närmare bestämmelse !! derom, till söndrings undvikande. Hr expeditionssekreteraren RICHERT: För min del älskar jag icke klasskilnader, och tror dem haf-; va hos svenska folket i allmänhet blifvit så förhat-. liga, att de numera knappast under någon form, kunna vinna sympatier. Att all valrätt skulle utöfvas omedelbart låter, som jag förut sagt, ej tänka sig. Det enda, som återstår, synes således vara, att