sådana, vinna allt dot förtroende, hvaraf de äro förtjente, och således äfven, vid fråga om val till representant, der de framförallt äro af nöden, göra sig gällande; lika litet befarade talaren att förmögenheten skulla komma att sakna sina representanter; man kunde snarare befara motsatsen. Hr DALMAN, W. F.: Då en föregående talare yttrat, att han funnit sig till höger om bestyrelsens program, ville talaren i motsats dertill anmärka, att han deremot befunnit sig ett godt stycke till venster om detsamma. Så som talaren uppfattat förslaget uti förevarande punkt, hade mean derigenom bestämt ett streck, som delade de valberättigade i tvenne valkretsar: de fattiga och de rika; om så icko vore meningen, ansåg talaren punktens redaktion böra göras mera klar och oförtydbar. En så beskaffad klassfördelning trodde talaren vara högst olämplig; den tid är längesedan förfluten, då man kunde uttala den satsen, att de som äro fattiga få gå uti en viss vrå, de rika uti.en annan. Alla val böra derföre blifva antingen direkta eller indirekta, och talaren hänvisade till hvad han i fråga om denna punkt föreslegit i sitt amendement. Hr FRANS SJÖBERG kunde icke dela den åsigten, att de projekterade särskilda valen för städerna vora att hänföra till klassval. Samma val förutsatte olika yrken, intressen eller vilkor såsom grund för valrätten, men i detta fall gjorde förslaget ingen skilnad mellan stad och land, och innefattade således egentligen endast ett undantag från den allmänna principen att göra valkretsarne territoriella. och hvilket ingenting betyder. Helt annorlunda var förhållandet med förslaget att gitva en del madborgare direkt och andra endast indirekt valrätt, ty att sålunda göra omfånget af valrätten beroende af yttre omständigheter, vore att etablera verkliga klassval; men då detta icke blott var stridande emot A:sta punkten af förslaget, som förbjöd dylika val, utan äfven upphäfde stadgandet i 3:dje punkten, att all valrätt skule utöfvas med enkel röst, helst den, som fioge välja direkt och sålunda blefvo sjelfskrifven elektor, de facto komme att utöfva hundradefaldt störra inflytande på valen än den, som måste välja genom elektor, bastred talaren förslaget och yrkade att alla valen måtte bilfva indirekta. Att göra dem direkta Vore möjligen rationellare, men för sådane val vore nationen ännu ej mogen. Antagandet af förslaget skulle dessutom nödvändigt fordra en cenrsus, byggd på rang eller penningar, hvilken talaren högeligen afstyrkte. Väl hade ett slags census redan i 2:dra punkten blifvit godkänd, men denna afsåge blott nödig sjalfständighet, nödig moralisk frihet vid valen och kunde derföre försvaras inför både billighstens och förnuftets domstol; men så vore ej förhållandet med den census förslaget i 5:te punkten förutsatte; den komme att hvlla på blotta godtycket, ty att t. ex. antaga, att den, som har majors fullmakt eller 1000 riksdalers inkomst etc., skulle vara sjelfskrifven elektor, men att den, som blott eger kaptens fullmakt eller 999 r:dr 47 sk. 44 r:sts inkomst, måste deltaga i de indirekta valen, hvilket vill säga, att den förre finge flera hundrade gånger större inflytande på valen än den sednare, och att sålunda göra rangrullan och runstycket till måttstock för menniskans heligaste rättigheter, innebar en orättvisa, den talaren aldrig skulle biträda, och som han hoppades att icke heller sällskapet ville legali sera, äfven om man förbisåg att mången kunde vara både rik och högt uppsatt, utan att derföre ega något moraliskt värde. Det vore i talarens tanke en oriktig föreställning, som tycktes ligga till grund för förslaget, den nemligen, att intelligensen och förmögenbeten ej kunde påräkna nog skydd i en lagstiftande församling, med mindre dessa elementer finge bilda en egen klass vid valen. Eller hvad menade man väl egentligen med ordet öntelligens? Nöjde man sig med abstraktioner, vore frågan lätt besvarad; men skulle man lemna ett sådant svar genom konkreta lagbestämmelser, torde man råka ut för oöfvervinneliga svårigheter. Ty icke kunde man anse ett akademiskt betyg, en fullmakt, en stjerna eller dylikt för ett bevis på intelligens i den mening ordet här borde förstås, och huru sedan komma till målet arnorlunda än på det allmänna anseendets, det medborgerliga förtroendets,. det ville säga de samfälda valens väg? Stödd på denna förutsättning och genom anförande af ett yttrande af Tocqueville om de fördelaktiga resultater ran inom Förenta Staternas senat rönt af de indirekta valen, ledde talaren sig vidare till den slutsatsen, att samfälda, men indirekta, val bäst skydda intelligensens inflytande. Ej heller kunde förmögenheten hafva något att befara af dessa val. För att tänka stig förmögenhet, måste man också tänka sig en egare dertill, och då, enligt 2:dra punkten i förslaget, hvarje man med förmögenhet har valrätt, vore ju äfven denna förmögenhet representerad. Det stred för öfrigt emot all erfarenhet, att förmögenhetens inflytande skulle kunna undertryckas vid valen. I våra tider vore en förmögen man en ansedd man och hade således alla utsigter att blifva ihågkommen, och aldrig hade talaren heller hört någon klagan öfver, att de rike och mäktige lidit förtryck. Nej, snarare behöfde de fattige skydd emot de mäktiges lagstiftningstyranni, hvilket, enligt talarens tanke, vore rätta utsädet till de samhällsupplösande läror, som i en stor del af Europa så våldsamt upprört det lägre folket emot de förmögnare, och talaren varnade derföre emot en sådan klassifikation af fattiga och rika, med derafhär flytande splitiringar. Slutligen uttryckte talaren den förhoppning, att vi af de döende ståndsinstitutionerna måtte draga åtminstone dsn rnyttan, att vi icke än en gång grundlägga politiska partier i sjelfva legarne, eller på bördsaristokratiens ruiner bygga en annan åt penningeväldet; äfvensom talaren erinrade, att bästa medlet att ingifva de lägre klasserna aktning för andras rättigheter vore, att ärligt erkänna deras egna. Hr SCHARTAU ansåg det böra fästas afseende derpå, att när man, så långt möjligt är, går de nya anspråken till mötes, man äfven måste göra tillbörligt afseende på de gamla. Men har framställt anmärkniogar emot den uti 5:te punkten af bestyrelsens program föreslagna klassifikation, hvarigenom valen ske särskildt för landet och för städerna; man har förkastat denna klassifikation och önskat att valen måtte ske gemensamt för land och stad. Talaren trodde att denna farhåga för de tvenne valkategorierna hade sin grund uti en oriktig föreställning om förhållandet mellan städernas och landets inflytande på representationens bildning. Man föreställer sig vanligen att städerna skulle genom den föreslagna kategori-indelningen komma att få öfverhanden oeh tillvälla sig en öfvervägande del af lagstiftningen; men ingenting vore, enligt talarens tanke, mera ogrundadt än en sådan farhåga; det är tvärtom allmogen som kommer att stifta lagar för städerna, en rättighet som rättvisligen bör tillkomma densamma, med afseenda på dess ofantligt öfvervägande styrka, så väl till numerär som besittning af landets jords Men med erkännande af detta kan man dock icke bestrida att majoriteten af vår allmoge, sådan den nu är, icke öger tillräckliga egenskaper för att stifta lag. För att nu bereda