eber kärlek ull saken lföjJt den. Icke heller harl
jag tegat derföre, att jeg icke vid flere delar af
programmet funnit anmärkningar att göra. Tvertomr
skulle jag hafva skäl till åtskilliga, måhända efter-If
tänkliga nog. Detta vare sagt med all vördnad
för bestyrelsen : med erkänsla och tacksamhet för
dess stora möda vid detta arbete. Hvar och en!
ibland oss — ja, hvilken som helst — kan lägga
handen på sitt hjerta och medgifva, att om har
skolat uppsätta ett program, så hade det visserli-
gen rönt samma öde, att ej i allo gillas. Jeg hadel?
således ämnat låta bestyrelsens förslag till program ll:
från min sida passera utan nagelfarande, redan af
det skäl, att jag anser det vigtiga för närvarandelfi
vara, ej att få det möjligen bästa program, utan
något program, för. att ofördröjligen sända tilllr
landsorternas snart öfverallt uppspirande reform-li
sällskaper. Sant är väl, att det ej kan vara all-lr
deles likgiltigt hurudant program härifrån afgår.
Men då likväl vissa stora grundsatser, såsom i det
vu uppgjorda, ligga för en dag — t. ex. den om
samfälta och temligen allmänna val, klass-syste-
mets aflysande o. d. — så innebär detta efter min
tanke för närvarande tillfyllest; helst man kan vara
fullkomligen :öfvertygad, att de olika reformsällska-
perna i landsorterna för ingen del Jära träda så i
detta sällskaps fotspår, att de antaga vårt program
i alla, om ens i de flesta punkter. Programmet
skall i alla händelser gå att sönderslitas — omgö
ras — förbättras: det låg då ingen stor vigt på
de enskilta bestämmelserna här i detta ögonblick,
och jag föredrog att låta allt vara sådant bestyrel-
sen uppsatt det, hellre än öda den dyrbara tiden
med gensägelser.
Af den långvariga diskussionen öfver program-
mets punkter, som nu varat i tre sammankomsterPp
utan att man kommit längre än till den fjerde, hark
jag emellertid funnit, det ingen vinst i tid bär vorelt
att förvänta genom min tystlåtenhet; enär andreljb
följde den motsatta principen att tala, om ej för
mycket, dock mycket. Sällskapet må då ursäktalo
mig, att också jag slutligen bryter tystnaden, ochjn
begär att yttra mig öfver den ifrågavarande punkten.n
Frågan gäller här det så otaliga gånger omor-
dade Tvåkammarsystemet. Bestyrelsens förslag ta-
lar om tvenne arbetsfördelningar (nämnder), a!
hvilka den ena skulle till personalen vara talri-
kare än den andra; men begge vid stridiga beslut
saminanträda till gemensam öfverläggning och vYo-
tering pr capita.
De minga talare, som öfver denna punkt yttrat
sig före mig, i synnerhet hr frih. Raab, hir N. Arf-
vidson och Iadebetou m. fl., hafva erinrat, att detta
ej vore ett sannskyldigt Tvåkammarsystem, då man
dermed menar en politisk formation, hvaruti finnas
tvenne karaklersskilda kamrar, och destutom såda-
na, att hvardera af dem besitter Veto emot den an-
dras beslut. Anmärkningen är riktig. Programmet
har ej ett Tvåkammarsystem af detta slag. Men
jag för min del just gillar, att det icke har det.
Man ordar om nödvändigheten af tvenne kamrar
så beskaffade, att den öfre skall temperera, eller
utgöra en motvigt, en motkraft emot den ne-
dre. Man talar om angelägenheten afhinder,, och
beskrifver huruledes en tvåhets genomgår hela
verlden, hvadan den ock bör fionas i representa-
tionssystemet; men hvilken tvåhet icke skall vara,
derest ej den ena af de begge har makt att mot-
väga, upphäfva, till och med förinta den andras
verksamhet.
Jag ber alt få fråga hvad man egentligen menar
med allt detta? Jag erkänner visserligen, att hin-
der och motvigter finnas och böra finnas; men an-
håller att uppmärksamheten fästes vid hvad i detta
afseende är naturenligt och rätt, på det att man ej
måtte sväfva ut i liknelser och jemförelser, som ej
höra hit, eller tala om oriktiga hinder.
Vid utförande af någonting hvad som helst (såle-
des äfven samhällsbestyren genom representationen)
är det endast i två omständigheter hindersamhet
och motkraft äro på sin plats. Den ena utgöres af
allt det slags hinder, som ligger i den saks egen
beskaffenhet, som skall utföras, och hvilket man så-
ledes har att öfvervinna. Den andra innefattas i
den agerande partens omdöme, då denne på grund
af goda skäl fianer sig böra gå till väga så eller
så: böra invänta eller afvakta det eller det: böra för
utförardet skaffa sig det eller det (t. ex. den eller
den upplysvingen), hvarföre, innan detta hunnit ske,
han med rätta har att dröja: böra i ordningen först
göra ett och sedan ett annat, hvarföre detta sed-
nare eger att efterfölja, men icke föregå o. s. Vv. 1
Nu är det klart, att af dessa begge slag a? hin-l!
der och motvigter, behöfver man icke för egen räk-!
eme vara betänkt på att tillvägabringa det förra, !
S
f
- Ö
Om
NN
CL mm mr MORA Arn cr mA Am EE Am .
-—A —6GS - pm m— --
0 HH Oc m sr 2 PA ee
-—
MA m— AA Ä AA MM mm MR AA AM mt -— — MM M sh AR - AR - HP --
emedan sakerna sjelfva medföra tillräckligt deraf.
Deremot har man af nöden att göra fullt afseende
på det sednare slaget. Alla de hinder, betänklig-
heter och motvigter, som vid ärendens utförande !
visa sig inom förnuftets krets, så att omdömet till-l:
kännager dem hafva goda skäl för sig: de böra ver-
ka; således sättas i tillfalle att utöfva all den maktl:
de förtjena; men UWkväl icke mira. Detta innebär, !
att när det öfverläggande omdömet omsider finner
allt undanröjdt (man har t. ex. hunnit anskaffa alltj:
det behöfliga för utförandet, så att dröjsmål ej läng- !
re i det afseendet tarfvas: man har erhållit alla del:
upplysningar om sättet för utförandet, som fordra-!
E
4
des, så att intet vidare i den vägen behöfs: man i
inser att tiden är inne, och intet skäl gifves qvar
för dröjsmål o. s. v.); — då har man gjort allt det
afseende på detta slags hinder, som bör vara.
Den första siags motvigten eller sakhinrdret, är at.
reell natur: det andra, eller förnuftshindret, är ra-
tionelt. — Jag frågar: skall man, utom dessa, äfven
skapa sig ett tredje slag af hinder, som är hvarken
reelt eller rationelt? skall man låta sig vara ange-
läget, att göra motvigter, uppkalla motkrafter åt sig,!
blott för hindrets skull, utan allt skäl, d. Vv. . ul-)
öfver omdömets krets, och sedan på skälen allt af-!
seende gjorts, som kunnat?
Om till exempel en jordegare vill plöja upp sitt!
fält, så möta honom dervid flera sakhinder, såsom
jordkokornas skärpa, markens gräsbundenhet, stenar, !
syra m. m. d. Ja, säger han då tillsig sjelf: detta
är styggt, huru skall jag öfvervinna det? huru skall
jag utföra mitt arbete? Har jag ännu de erorder- !
lige dragarne? har jag plog? Ja; det ena har jag:
men det andra får jag först i morgonp. Godt; dål!
skall jag vänta tills i morgon. Detta är ett rationelt, !
ett giltigt uppskof. Nu kommer morgondagen. Nu!
har mannen alla medel i ordning. Nu, säger han,
plöjer jag, utan vidare! och han gör så.
TFrågas: faller det den mannen in, eller bör det
falla honom in, att ufom de hinder marken upp-
ställer för honom, eller hans omdöme, att först skaffa
sig nödiga requisita till arbetet, gör honom, äfven
dertill skaffa sitt plöjningssträfvende motvigt genom
att hafva en okynnig dräng, en tvär fogde, en arg
hund, som springer och biter dragarne vid hvarje
steg de göra med plogen? I sanning! Han finner
ej angeläget att temperora utförandet af sitt ar-
bete genom någonting annat än genom de skäl hans
omdöme ingifver bonom. Man uppställer inga hin-
der blott och bart för hindrets szuwl; och han gör rätt
Nogaf. I hela vida veriden finnes ingenting, vid:
hvars skötsel man med flit skapar annat motstånd,
än det klokheten, omdömet, skälen gifva vid han-
den, Endast i represe an be m de