net. DUDerlore väljas ul senaten tva ledamoter Ior
hvarje stat, äfven den minsta, då antalet af hvarje
stats ledamöter i representanthuset deremot bestäm-
mes efter statens folkmängd och således blir olika
för de särskilda staterna.
I den förevarande punkten af programmet är frå-
gan endast, om representationens båda afdelningar
skola vara lika talrika, eller om den ena skall vara
till antalet större än den andra. Jag kan ej be-
gripa annat, än att, om man antager att den ena
afdelningen skall pröfva hvad den andra gjort, denna
pröfning sker säkrare och bättre af ett mindre, än!
af ett större antal. Så har man tänkt i Norrige,
der Lagtinget är en fjerdedel af Stortinget: så äf-
ven i Nordamerika, der senaten utgör blott dubbla
antalet af de särskilda staterna, då representanthuset
deremot uppgår till ett långt större antal. Vore
meningen med de nu ifrågavarande två afdelnin-
garna i representationen, att de borde utgöra två
motsatta krafter, som skulle strida och ryckas med
hvarandra, då medger jag, att de också borde vara
lika talrika; men detta vore att bilda två fullstän-
diga representationer, hvilka troligen komme att
uppföra ett efterspel af våra gamla stånd. Men jag
tycker, att vi redan haft nog af dessa stridande
krafter, som slitit sönder hvarandra och tröttat ut
folket. Dessutom hemställer jag, om Sverige, som
har så många andra tunga bördor att dras med,
har råd, mer än andra folk, att belasta sig med en
dubbel representation, och ej kan nöjas med en
mindre afdelning, som genom pröfningen af hvad
den större gjort, uppfyiler det enda och rätta än-
damål, som bör åsyftas — afvärjandet af öfverrump-
ling och förhastande.
Jag vi!l nu ej ingå i något vidare yttrande om
de särskilda afdelninpgarnas attributioner. Det hör
till en punkt, som framdeles förekommer. Här är
frågan endast om afdelningarnas större eller mindre
talrikhet, i förhållande till hvarandra och jag har
den seden att ej röra ihop frågor, som särskildt
böra behandlas.
Hr LARS HJERTA bad att få rätta ett mise-
förstånd, som förekom i det sätt hvarpå ett yttran-
de af honom blifvit upptaget af hr Arfvidsson. Tal.
rm sg nm rr 3
hade aldrig yttrat, att han ansåg det franska kon-qg
ventet för någonting så förträffligt, utan blott sagt,
att icke enkammarsystemet, utan andra yttre orsa-
ker, oberoende af detsamma, utgjort anledningen
till terrorismen i Frankrike. En annan talare, hr
Dalman, hade sagt, att hans mening med lika rät-
tigheter åt de båda kamrarne ej vore, att den ena
skulle kunna upphäfva, utan blott att ajournera den an-
dras beslut. Detta vore likväl blott ett artigare ut-
tryck, att på annat sätt beteckna ett förkastande,
och påminte om en fras, som begagnas i England,
detta etikettens och ceremoniernas land, der det om
en motion, som man vill hafva förkastad, aldrig
heter att den skall afslås, utan att huset skall fö-
retaga den till ny läsning om 6 månader, hvilket
likväl betyder ett förkastande. Vid en talares an-
märkning, att Sverige i afseende på inrättandet af
en representation icke kunde jemföras med Norge,
emedan norrmännen hade fått börja ifrån början,
anmärkte han, att om det norska förmenta enkam-
marsystemet i sig sjelf inneburit några vådor, så
hade dessa väl bordt visa sig långt mera hos ett
folk, förut alldeles ovant vid politisk frihet, än så-
dane kunde vara att befara här i Sverige, der man
redan länge varit van att afhandla de politiska frå-
gorna.
Han bad derjemte få tillägga till sitt förra ytt-
rande, att om man betraktar de offentliga ärender,
som kunna förekomma hos en folkrepresentation,
skall man fiona att de kunna fördelas i 2:na klas-
ser. Den ena består af hvad man kan kalla mera
kuranta ärender eller frågor, som tid efter annan
uppvexa ur rättsförhållandernas dagliga utveckling
och deras bebof att få ett rum i lagstiftningen,
men hvilka icke äro af sådan art, att de uppväcka
några större passioner. Vid pröfningen af dessa frå-
gor synes ett sådant återhåll, som man här velat
bilda, alldeles öfverflödigt. Det andra slaget, åter,
består uti sådana stora tidsfrågor, hvilka redan hun
nit genomtränga majoritetens af en nation tänke-
sätt, men likväl rönt så siort motstånd ifrån en mi-
noritet af maktegande klasser, att samhällsinrätt-
ningarne icke blifvit lämpade derefter. När dessa
stora idter hunnit till en viss grad befästa sig, så
tjenar ett återhåll i lagstiftningen icke till annat,
än att åstadkomma ryckningar, partianda och in-
bördes hat, hvilket förlamar samhäll!skrafterna och
hvilket aldrig är att önska, utan att de likväl i
längden äro i stånd att emotstå påtryckningen. De
som tala om tvåkammarsystemets nödvändighet för-
bise också vanligen, att uti sjalfva förvaltningsma-
chineriets apparat och dess organer af embetsmän
och domare ligger en makt, som, i förening med
opinionen hos de bildade och förmögna Klasserna,
icke kan undgå att genom sitt irflytande utöfva en
tillräcklig motståndskraft för de flesta fall, der så-
dant är nödvändigt, och när icke särskilda utomor-
dentliga händelser kunna göra alla förutseenden
fruktlösa. Likaledes tycktes det som om man ville
alldeles glömma, att om en återhållande kraft upp-
ställes, det ganska lätt kan komma att ligga lika
mycket förhastande i återhållet, som vid ett mot-
satt fall i framskridandet. Slutligen önskade han
få fästa sig vid ett uttryck af hr Arfvidson, som
tycktes hafva funnit något motsägande i hvad pro-
fessor Thomander yttrat, om nyttan af ett svagare,
men icke absolut återhåll genom representationers
delaing, och ville derföre härvid använda en lik-
nelse, hemtad från motsidans eget föreställningssätt:
då nemligen återhållets ändamål angifves vara, att
förekomma förhastanden, så kunde man likna det
vid en s. k. sko, som sättes under hjulet på en tung
vagn när man skall fara utför en tung backe; me-
ningen måtte väl då icke vara att detta återhåll
skall göras så starkt, att hästarna alldeles icke för-
må draga vagnen utföre backen, utan endast sådant,
att den icke af sin egen tyngd må rulla alltför bäf-
tigt ned för backen och stjelpa ned i en afgrund?
Hr INDEBETOU: Alla till bestyrelsen ingifna
förslag till programm voro grundade på tvåkammar-
systemet, och talaren ansåg äfven denna åsigt vara
den rätta. Men följden af olikhet till antal inom
kamrarna måste alltid bli, att den ena öfverröstar
den andra. Talaren trodde, att rättvisa framförallt
borde iakttagas vid Jagstiftningen; men gezom be-
styrelsens förslag skulla den talrikare kommaren
komma att förtrycka den andra, hvilket väl ej kun-
de vara sällskapets önskan. Baron Raabs förslag
deremot erbjöd en full garanti emot ett dylikt för-
tryck och borde derföre föredragas framför bestyrel-
seng.
Hr GUSTAF HJERTA trodde, att om man bil-
dade två kamrar, man må nu välja dem huru som
heldst, samt gifva dem alldeles lika baslutande rät-
tigheter, utan att låta dem sammanträda eller ge-
mensamt rösta om skiljaktigheterna,. så skulle stora
olägenheter uppstå vid förhandlingarne. Talaren er-
kände sig vara så enfaldig i politik, att då det gäl-
ler frågan om institutioner, han hyllar Dumboms
sats: ju simplare, ju enklare. Har man genom
valsättets ändamålsenlighet betryggat sig om redlige,
upplyste och sjelfständiga folkombud, så borda re-
presentationens form vara så enkel som möjligt, för
att ej inveckla öfverläggningarne och besluten. För
de förra var det bäst, att den pröfvande afdelningen
ev mr
mas PRÅM mn
ue
PIPE -1 JE
Mm Arm MAnmrm,eÅ OO me pen M rr OB mm
Kg -— —-— - — AA MÅ VA AA JO NR Vt PP nr RH AO AA
I rn - - -
— —- Få ON — Ör ME CM Vr —
AA AA Ac Ae Am