tillika plägade vara bildningens, men hvars anspråk äro en ständigt fortlefvande förolämpning emot hvar och en som är i saknad deraf; ännu mindre penningens, ty dess anor äro för lumpna: dess far är riksdalern, dess farfar tolfskillingen, och dess farfarsfar runstycket uti gnidarens hand; men väl upplysningens och kunskapens, flitens och den nyttiga verksamhetens. Det är endast dessa som böra representeras. Tal. ville derföre för sin del biträda herr Dalmans amandement, när dertill lades den inskränkning !medelst elektorer, som förefinnes uti den ena punkten af herr Stjernsvärds förslag. Tal. tillade slutligen, att de s. k. högre klasserna hade liksom intjenat sina företräden; må de öfriga äfven intjena deras. De skola derigenom lära sig att högre skatta och ädlare använda dem. — Att ej lagstifta i enlighet med denna grundsats, vore att misströsta om uppfostrans kraft och bildningens seger, det enda medel, genom hvilka mensklighetens princip kan blifva rent uppfattad och fullt erkänd. Hr LARS HJERTA ansåg sig i anledning af den anmärkning flere gjort, att bestyrelsens definition på valrätten vore otydlig, böra upplysa, att bessyrelsen haft långvariga öfverläggningar om denna fråga under 7 eller 8 samanträden. Flere olika förslag bade blifvit framJagda och diskuterade, och bestyrelsen hade i början ämnat utföra mera detaljerade bestämmelser, upgefär på samma sätt som de finnas upptagna i representationskommittåens betänkande, men slutligen hade man med hufvudsakligt afseende derpå att programmet skulle inrymmas i en petition, till vinnande af möjligaste korthet stannat vid det föreslagna. Tal. kunde för öfrigt icke helt och hållet instämma med sin vän, hr Dalman, uti dess sätt att läsa nyheterna från Frankrike. Hr Wallenberg hade redan bufvudsakligen vederlsgt hr Dalman i fråga om exploiterandet af iden om allmän valrätt. Hvad beträffade br Årvidsons och hr Bahrs speciösa yttranden, det förra rörande företrädet af klassvalsprincipen, och det sednare om vilkoren för den stora mängdens åtnjutande af politiska rättigheter i allmänbet, så skulle de visserligen kunna utgöra föremål för en ganska interessant kontrovers, och han (Hjerta) trodde icke, att det. skulle blifva precist så svårt att vederlägga de värde talarnes argumenter, men härtill borde man egentligen egna en serskild bisammankomst, hvarföre han också icke nu ville upptaga tiden dermed. I parenthes torde det tillåtas oss vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten på en omständighet, som kanske undfallit mången, till svar på det enda skenbart antagliga skälet för klassval: att rösträtten derigenom skulle kunna utan fara utsträckas längre ned, än genom samfälda val; en omständighet, som också tillräckligt förklarar den annars besynnerliga motsägelsen, att detta skäl användes just af dem, som eljest äro minst vänner af liberala reformer. — Om man neml. går dessa herrar närmare in på lifvet och obligerar dem att utsäga sin mening huru de vilja hafva klassvalsprincipen uppställd i det positiva, så skall man finna icke blott att den andel de vilja gifva åt den egentligt arbetande klassen blir så obetydlig, i jemförelse med denna klassens antal, att den nästan kan sägas vara till endast för syn skull, utan derjemte — och detta är det hufvudsakliga — att de äfven åt de klasser, som stå närmast uppöfver de egentliga arbetarne, icke vilja lemna en valrätt, som på något sätt motsvarar deras antal. Häruti ligger knuten. Deremot kan å andra sidan lätt inses, att om en låg valcensus bestämmes, som insläpper hvar och en, hvilken skattar för inkomst, så inträder derigenom valrätten för en långt större andel af den klass, som står den egentlige arbetaren närmast, om ock denne till en början är utesluten. Ehuru vi för vår del icke se någon fara i att med indirekta val göra rösträtten allmän, isynnerhet om garantien sökes i större valkretsar och vissa vilkor för rättigheten att vare elektor, så skall man vid närmare granskning finna den egentliga arbetsklassens rätt vida bättre bevakad, med antagande af en låg census, än genom klassvalsprincipen. Allt detta kan närmare illustreras genom betraktande af det närvarende valsättet till riksdagsmän för borgare i hufvudstaden, för hvilket klessvalsprincipen är antagen. Hr åldsrmannen Spångberg har nyligen i ett anförande, som läses i onsdagens Aftonblad, visat huru missgynnad den mindre bemedJade handtverksklassen är, äfven i förhållande till summan af den bevillning, som af densamma erlägges. Om man nu till dessa klasser ville tillägga ännu en valklass för de egentliga arbetarne, huru många röster ville då herrar förfäktare af klassvalsprincipen gifva dem? Besvarandet af denna fråga kunde måhända sprida ett klarare ljus öfver det hela. Hvad beträffar några yttranden af hr Bahr, såsom att det icke är mensklighetens princip, utan den råa massans, som den ellmänna rösträttens förfäktare vilja göra gällande; att de lägre klasserna icke blifvit frånröfvade några rättigheter, utan att de blott icke förstått att skydda dem; att det endast är på kunskapens och sedlighetens, d. v. 8. på bildningens väg, som dessa rättigheter böra uttagas, och att arbetsklassen icke bör erhålla politiska rättigheter, innan den först hunnit göra sig noga bekant med de skyldigheter, som åtfölja desammea, så låter allt detta visserligen rätt vackert såsom fraser; men vi tro nästan, att om den värde talaren, hvilken i öfrigt visat flera ojäfaktiga prof på ett varmt nit för den arbetande klassens förädling, vill närmare granska dessa uttryck, så torde han finna, att de sakna allt egentligt innehåll. Eller hvad vill det säga, att de lägre klasserna icke förstått att skydda sina gättigheter? Är det icke just genom saknaden af andel i valrätten, som de blifvit urståndsatte att utöfva ett sådant skydd? Hvad slags egentligt sammanhang har frasen, att på bildningens väg uttaga dessa rättigheter, med den förevarande frågan? och likaså, hvad är meningen med uttrycket om skyldigheterna? Ligger icke sjelfva anledningen till anspråken på deltagande i representationen deruti, att en stor del af folket hittills fått sig skyldigheter ålagda, uten rättighet att höras deröfver? Ungefår af samma halt är också frasen, om lumpenheten af bördsoch penning-aristokratiens anor; denna sats är ganska riktig, men emot den mening, hvari den blifvit använd af talaren, måste man anmärka, att det är just börden och penningearistokratien, som hittills utöfvat den utsslutande makten på personlighetsprincipens bekostnad, och att detär till begränsande af dessa makters alltför stora öfvervigt, som en mera demokratisk representationsform sökes. Hr INDEBETOU hyste betänkligheter emot en talares förslag att bestämma valrättens utsträckning till dem, som sjelfva erlägga sina utskylder till staten; detta vore ett sväfvande begrepp, enär det befor på häradsskrifvarens godtycke att utgifvå sär skilda debetsedlar, och sådana utgifvas nu äfven till inhysesbjon, som äro personer, hvilka redan slutat sin medborgerliga bana. Hr STENBERG erinrade, på grund af hr Schartaus anmärkning, att ifall omröstning till val sker med slutna sedlar, så kan en stor possessionat icke alltid räkna på att beherrska sina underhafvandes röster. S Sedan ännu några talare yttrat sig, antogs ett för