——————-Dagens bringare, solens första strålar, tyck-. es dröja. Tiden sjelf syntes göra en paus, nnan han lät ett ögonblick passera, som skulle ätta en ny blodfläck i folkets historias fläckale bok och öka skulden af tyranniets brott, vars betalning skall tillhöra folken, när de rakna till medvetande af sin värdighet och sin styrka. Klockorna i de angränsande klostren ringde ill morgonbön, och den bortdöende dallringen vf deras toner frambragte ett klagande ljud, som förlorade sig i gryningens återvändande dödslika tystnad. Den unge mannen i uniform stadnade hastigt, i det han mottog en rapport från gården derinom, som tycktes förorsaka honom skälfning, och hans manliga anlete öfverdrogs at dödslik blekhet. Gjordt, sade han halfhögt, och i detsamma rätade han sig i en militärisk ställning, och dundrade fram ett kommando, som till ljudet uttryckte lika mycken förbannelse, som välsignelse. De två kolonnerna bildade sig till en framför porten, ur hvilken få minuter derefter en ordonnansofficer gick ut och hviskade en order i den unge oflicerarens öra, hvarpå denne ingick uti baracken med sin corps. En franciskanermunk visade sig vid porten, innan den åter tillslöts. Det var pater Fernando, som, i silt helgons namn, ville tala vid superindenten Sennor Domingo eller någon annan tjensteman vid fängelset. Ordonnansoficeraren mätte munkens figur med en forskande blick och lät honom derpå passera, under det han på samma gång befallde Narcissus föra honom till superintendentens rum. Derpå tillbommades porten lika bastigt som hor hade blifvit öppnad.