mas, nemligen att en mängd arbetstillfällen, grundade på förskott och spekulation för framtiden, afstanna; de arbetande klasserna blifva utan bröd eller sättas på förknappning, och måste i sin ordning anlita staten om hjelp och biträde. All:sammans bringas sålunda uti ett tillstånd af konfusion, hvilket visar sig såsom ett ganska mörkt moln äfven på den politiska horisonten. Enligt den sednaste pos:en framglimmade visssrligen ånyo några vackra Jjusstrålar, som visade tecken till en förbättring, men möjligheten a! en sådan beror helt och hållet derpå, att den paniska förskräckelsen ånyo kan lägga sig. Någon bestämd förhoppning härom kan man dock för ögonblicket ännu icke våga hysa, vid åsynen af den ängslan hvarmed alla blott försöka skaffa sig guld och silfver för sina redbarheter. Vi sade att denna paniska förskräckelse tillkommit i irets af regeringens och folkets förenade beimödande att återföra förtroendet. Likväl fordrar rättvisan att icke lemna obemärkt en sak, som o:vifvelaktigt haft en bestämd inflytelse tili orons frambringande. Ibland de nya ider eller rättare önskningsmål, som fåt fart genom revolutionen, äro äfven fordringarna på den s. k. arbetets organisation, hvarmed egentligen förstås en föreställning att genom förfettningar eller allmänna inrättningar kunna så tillställa, ttt hvarje arbetare ständigt blir försedd med tillräckligt arbete och har tillräckligt betalt derför, eller med andra ord, att staten skulle kunna vid alla tillfällen sörja för den enskildes goda utkomst. Det är klart att en sådan satg, eller rättare fras, måste vara särdeles lockanda för alla dem, som engast fästa sig vid det vackra ändamålet, men sakna de kunskaper eller den urskillning, som fordras för att fatta, hvad som i sig sjeli är ganska enkel, nemligen att ett dylikt system är såsom sådant overkställbart, och alt försöket endast skulle leda till det jernhårdaste förmynderskap och näringstyranni öfver den enskilde, som man kan tänka sig, hvarom Aftonbladet också många gånger tillförene erinr:t och hvarom vi härom dagen sågo några ganska träffande anmärkningar i en artikel uti Siockholms Dagblad. Nämnde artikels författars piminte, att, enligt denna id att organisera arbetet, skulle staten blifva förpligtad att försäsra krögaren om kunder, koustnären om afsätining på sina taflor, musikanten om ett tillräckligt antal att spela på baler, teaterdirektören om en tillräckligt stor publik, Söndagsbladet om prenumeranter o. s. v. Orimligheten hära! är påtzglig; det enklaste förstånd är tillräckligt att inse det möjlighe:en att använda arbetet beror på möjligheten att afsätta eller draga profit af de produkter, som detta arbete åsyftar att framalstra; men inga författningar i verlden kunna pesitivt befalla öfver afsättningen. Allt användande af erbete fordrar så mycket förskott eller kspital, som behöfves till anskaffande af verktyg och till att föda arbetaren under den tid, som åtgår för tillverkningen och till dess produkten hinner afsättas, för att genom försäljningen deraf anskaffa nytt kapital till arbetets fortsättande. Minskas eller upphör aisitiningen, så minskas eller upphör äfven köpmannens, skeppsredarens, fabrikantens eller bandtverkarens förmåga att sysselsätta arbetare. Det första som då inträffar är, att arbetslönerna falla, till dess ökad efterfrågan på varorna ånyo uppstår, och sådant är ingen mensklig makt i stånd att förekomma. Detia hindrar icke satt staten både bör och kan göra mera än hvad på de flesta ställen hittills skett, till förbättrande af arbetsklassens ställning. Sådant kan och bör ske genom upphäfvande af de lagar, som sätta denna klass i ett slafviskt eller underordnadt förhållande till andra klasser i medborgerligt afseende, eller hindra erbetets fria användande, samt genom meddelande sf undervisning och bildning till samhälles zlla medlemmar, ait de må komma i tillfälle aft på ett ändamålsenligt sätt begagna sina naturliga förståndsgåfvor, så att detta icke blifver en förriån, som förunnas blott vissa kla-ser. Mön sedan staten fullgjort detta, miste krafternas användande öfverlemnas it den enskilda omtanpkan, så framt samhället i det hel: skall kunna bestå, och den egentliga försörjniagen kan icke sträcka sig längre än till ett knappt understöd åt de sjuke eller orzeslöse eller arbetslöse, så att de ej må gå rent förlorade. Alla dessa sanningar äro så klara, ait iderna om den s. k. arbetets organisation ärnu för en kort tid sedan äfven i Frankrike allmänt betraktades såsom en drömbild, hvilken hade vunnit insteg blott inom några mindre kotterier af välmen!a svärmare. Men olyckan ville, att en af dem, som spekulerat mest på denna sak, hr Louis Blane, blef en ledamot afprovisori:ka regeringen; och följden häraf v:r, att msn skulle försöka ett experiment med systemet; detta har ledt derhän, att ingifva en stor mängd af den arbetande: klassen den inbillningenr, att saken måste vara verkställbar och äfven istadkommit ett par författningar, hvilka dels äro ruinösa för statskassan, dels ock strida emot de första reglorna för möjligheten att underhilla större arbetsföretag i längden, såsom t. ex. att det grofva brödet säljes för billigare pris än hvad det kostar ait tillverka, och staten betalar skilnaden; att arbetstinmarnes antal öfverhufvud blifvit inskränkt genom lag, dervid likväl samm3 arbetslöner skola bibehållas; att hvar och en, som icke kan få enskildt arbete, skall sysselsättas af staten med en betalning al 11, å 2 francs om dagen, o. s. v. Den hastiga uttömning detta förorsakat både af de i Paris befintliga mjölförråderna och af statskassans tillgångar, har utan tvifvel utgjort en direkt anledning att inom kort stegra den bestämda oro som redan den häftiga revolutionsskakningen naturligt frambragt hos alla kapitalister, till en nanick -föockräntalgsa cådan wi här aAfvan han