mas, nemligen att en mängd arbetstillfällen,
grundade på förskott och spekulation för fram-
tiden, afstanna; de arbetande klasserna blifva
utan bröd eller sättas på förknappning, och
måste i sin ordning anlita staten om hjelp och
biträde. All:sammans bringas sålunda uti ett
tillstånd af konfusion, hvilket visar sig såsom ett
ganska mörkt moln äfven på den politiska ho-
risonten. Enligt den sednaste pos:en framglim-
made visssrligen ånyo några vackra Jjusstrålar,
som visade tecken till en förbättring, men möj-
ligheten a! en sådan beror helt och hållet der-
på, att den paniska förskräckelsen ånyo kan
lägga sig. Någon bestämd förhoppning härom
kan man dock för ögonblicket ännu icke våga
hysa, vid åsynen af den ängslan hvarmed alla
blott försöka skaffa sig guld och silfver för sina
redbarheter.
Vi sade att denna paniska förskräckelse till-
kommit i irets af regeringens och folkets för-
enade beimödande att återföra förtroendet. Lik-
väl fordrar rättvisan att icke lemna obemärkt
en sak, som o:vifvelaktigt haft en bestämd in-
flytelse tili orons frambringande. Ibland de nya
ider eller rättare önskningsmål, som fåt fart
genom revolutionen, äro äfven fordringarna på
den s. k. arbetets organisation, hvarmed egent-
ligen förstås en föreställning att genom förfett-
ningar eller allmänna inrättningar kunna så till-
ställa, ttt hvarje arbetare ständigt blir försedd
med tillräckligt arbete och har tillräckligt be-
talt derför, eller med andra ord, att staten
skulle kunna vid alla tillfällen sörja för den en-
skildes goda utkomst. Det är klart att en så-
dan satg, eller rättare fras, måste vara särdeles
lockanda för alla dem, som engast fästa sig vid
det vackra ändamålet, men sakna de kunskaper
eller den urskillning, som fordras för att fatta,
hvad som i sig sjeli är ganska enkel, nemligen
att ett dylikt system är såsom sådant overk-
ställbart, och alt försöket endast skulle leda till
det jernhårdaste förmynderskap och närings-
tyranni öfver den enskilde, som man kan tänka
sig, hvarom Aftonbladet också många gånger
tillförene erinr:t och hvarom vi härom dagen
sågo några ganska träffande anmärkningar i en
artikel uti Siockholms Dagblad. Nämnde arti-
kels författars piminte, att, enligt denna id att
organisera arbetet, skulle staten blifva förplig-
tad att försäsra krögaren om kunder, koustnä-
ren om afsätining på sina taflor, musikanten om
ett tillräckligt antal att spela på baler, teater-
direktören om en tillräckligt stor publik, Sön-
dagsbladet om prenumeranter o. s. v. Orimlig-
heten hära! är påtzglig; det enklaste förstånd
är tillräckligt att inse det möjlighe:en att an-
vända arbetet beror på möjligheten att afsätta
eller draga profit af de produkter, som detta
arbete åsyftar att framalstra; men inga författ-
ningar i verlden kunna pesitivt befalla öfver
afsättningen. Allt användande af erbete fordrar
så mycket förskott eller kspital, som behöfves
till anskaffande af verktyg och till att föda ar-
betaren under den tid, som åtgår för tillverk-
ningen och till dess produkten hinner afsättas,
för att genom försäljningen deraf anskaffa nytt
kapital till arbetets fortsättande. Minskas eller
upphör aisitiningen, så minskas eller upphör
äfven köpmannens, skeppsredarens, fabrikantens
eller bandtverkarens förmåga att sysselsätta ar-
betare. Det första som då inträffar är, att ar-
betslönerna falla, till dess ökad efterfrågan på
varorna ånyo uppstår, och sådant är ingen
mensklig makt i stånd att förekomma.
Detia hindrar icke satt staten både bör och
kan göra mera än hvad på de flesta ställen
hittills skett, till förbättrande af arbetsklassens
ställning. Sådant kan och bör ske genom upp-
häfvande af de lagar, som sätta denna klass i
ett slafviskt eller underordnadt förhållande till
andra klasser i medborgerligt afseende, eller
hindra erbetets fria användande, samt genom
meddelande sf undervisning och bildning till
samhälles zlla medlemmar, ait de må komma
i tillfälle aft på ett ändamålsenligt sätt begagna
sina naturliga förståndsgåfvor, så att detta icke
blifver en förriån, som förunnas blott vissa kla--
ser. Mön sedan staten fullgjort detta, miste
krafternas användande öfverlemnas it den en-
skilda omtanpkan, så framt samhället i det hel:
skall kunna bestå, och den egentliga försörjnia-
gen kan icke sträcka sig längre än till ett knappt
understöd åt de sjuke eller orzeslöse eller ar-
betslöse, så att de ej må gå rent förlorade.
Alla dessa sanningar äro så klara, ait iderna
om den s. k. arbetets organisation ärnu för en
kort tid sedan äfven i Frankrike allmänt be-
traktades såsom en drömbild, hvilken hade vun-
nit insteg blott inom några mindre kotterier af
välmen!a svärmare. Men olyckan ville, att en
af dem, som spekulerat mest på denna sak, hr
Louis Blane, blef en ledamot afprovisori:ka
regeringen; och följden häraf v:r, att msn skulle
försöka ett experiment med systemet; detta har
ledt derhän, att ingifva en stor mängd af den
arbetande: klassen den inbillningenr, att saken
måste vara verkställbar och äfven istadkommit
ett par författningar, hvilka dels äro ruinösa
för statskassan, dels ock strida emot de första
reglorna för möjligheten att underhilla större
arbetsföretag i längden, såsom t. ex. att det
grofva brödet säljes för billigare pris än hvad
det kostar ait tillverka, och staten betalar skil-
naden; att arbetstinmarnes antal öfverhufvud
blifvit inskränkt genom lag, dervid likväl samm3
arbetslöner skola bibehållas; att hvar och en,
som icke kan få enskildt arbete, skall syssel-
sättas af staten med en betalning al 11, å 2
francs om dagen, o. s. v. Den hastiga uttöm-
ning detta förorsakat både af de i Paris befint-
liga mjölförråderna och af statskassans tillgån-
gar, har utan tvifvel utgjort en direkt anled-
ning att inom kort stegra den bestämda oro
som redan den häftiga revolutionsskakningen
naturligt frambragt hos alla kapitalister, till en
nanick -föockräntalgsa cådan wi här aAfvan han