begrunda sina egna arbetares ställning, torde han kanske komma i tillfälle att spåra rätta anledningen till de opiniorsvitringar, stadens arbetare eller deras barn emot bonom uttrycka. Åtskilliga personer, som deltagit i stojet, hafva blifvit uppkallade till polisen, men det ser v gen ut, som den rysligt tillämnade konspir2 sn skulle upplösa sig i en farca. — Angåe den för några dsgar seden i konstitutions-utsckottet afgifna reservation i sfseende på ropresentationsfrågan, äre vi pu i tillfälle att eeddela följande för allmänheten troligen intressanta Utdrag af protokollet, hållet hos rikets höglofl. ständers konstitutions-utskott den 27 Mars 1848. SD ——— rr Än S 2. Sedan utskot!et, vid sist hållna sammanträde fattat det beslut, ati principen af klassval skulle läggas till grund för det förslag till nationalrepresentationens ombildning, hvilket kommer att afutskottet utarbetas, och då nu till behandling företogs frågan om bestäramande af öfriga grunder för detta förslag, samt om sättet för utarbetande af detsamma, afgaf hr vice talmannen Brinck, med afseende på omförmälda beslut, följande skriftliga reservation: I thorsdags beslöt utskottet, eller rättare slumpen, att klassva!sprincipen skall läggas till grund för det represeniationsförslag, som utskottet ämnar uppgöra. Vi äro skyldige våra kommittenter och oss sjelfva att uttala vår reservation, vår högtidliga protest mot detta beslut, som i sjelfva verket innebär att utskottet vill åter en gång frambära ett foster, födt utan lif och utan allt hopp att någonsin få lif. Ty lika säkre vi äro att solen går upp i öster, lika säkre äro vi, att den omätligt öfvervägande pluraliteten af svenska folket aldrig skalllåta sig nöja med en klassrepresentation, i stället för hvad det söker och i långliga tider sökt, nemligen en nationalrepresentation. Det är visserligen möjligt att på papperet få ihop ett klassvalsprojekt; men att få det antaget, tror någon verkligen att dertill finnes ringaste utsigt? kan det ens finnas illusioner i denna fråga? De, som lyckats få beslutet fattadt, äro bildade och boksynte män, bekante med den erfarenhet, som verldshändelserna erbjuda; och det förefaller oss således underligt, att da förbisett hvad denna erfarenhet gifver vid handen i afseende på folksrepresentationer, på deras varaktighet och på deras förmåga att uppfylla sin bestämmelse. De fleste europeiska monarkierna utgingo ur medeltiden, med en folkrepresentation eller någonting, som skulle föreställa folkrepresentation, och huru många af dessa hafva egt bestånd intill vår tid? Huru många hafva öfverlefvat de stormar, hvilka uppvexte ur den stora ombildningsprocessen, som menskliga tanken och samhället undergingo i 46:de och en del af 47:de seklerna? det vill säga: hvilka hafva varit sådane, att de förmå lämpa sig efter denna ombildning, växa med samhället, smyga sig efter dimensionerna och rörelserna, ehurudane de voerit, kortligen uttrycka det lif, som oafbrutet utvecklat gig inom statskroppen ? Dessa från medeltiden ärfda representationer voro egentligen af tre slag: rent aristokratiska, der intet annat element till makt ännu fått sticka fram; ståndsformationer, der det aristokratiska elementet måst tåla bredvid sig flera andra söndrade och privilegierade klasser; aristokratiska formationer, bredvid hvilka en enda maktegande makt: folkets, i sin helhet uppväxt. Men erkänner, att den första arten är nu mera omöjlig; den sista lefvande uppenbarelsen var Psolen; i Ungern, som i sekler icke lefvat ett verkligt statslif, tyckes det enda rådande elementet, aristokratiens, hålla på att frivilligt dela med sig åt nationen. Af det andra slaget har blott ett enda exemplarl förmått öfverlefva intill vår tid. Detta enda är Sverge; alla de andra hafva antingen alldeles försvunnit, eller ock nedsjunkit till fullkomligen toma skuggor. Vårt närmaste slägtfolks, danskarnes, ståndsrepresentation förstördes för nära 200 år sedan genom en statskupp och bevisade sin svaghet och ihålighet genom den lätthet, hvarmed kuppen verkställdes, och den lågsinthet, hvarmed ständerna uttryckligen skänkte monarken ett oinskränkt välde. Icke många år derefter visade sig äfven Sverges ständer vara en ungefär lika stark garanti för nationens frioch rättigheter; cch det var endast en händelse, som icke fullt 40 år derefter återgaf Sverge en respresentation, hvarvid olyckligtvis saknaden af politisk bildning, i förening med brådskans kraf och sjelfviska beräkningar, åter upplifvede detta samma stånds regemente, som ånyo visat sin oduglighet. Efter att i ett halft sekel hafva dokumenterat sin oduglighet att handhafva mekten, skänkte ständerna åter bort henne; de visade ingen motståndskraft mot enväldet, likasom de icke visat någon emot sina egna sjelfviska passioner. Då enväldet åter måste brytas år 1809, var samma olyckliga förhållande som 90 år förut: samhället stod vid båda epokerna på en volkan, och stånden räddades. Nu är det stånden, som hunnit samma mål. Den enda representation, som uthärdade 16:de och 47:de seklernas brytningar, och fortlefvat från medeltiden till vår tid, är tredje sorten, och af den finnes också egentligen blott ett exemplar: den engelska. Hennes styrka har logat och ligger uti ståndsfriheten. Också hafva de nationalrepresentationer, som i sednare tider bildats, och än i denna stund bildas, utgått från den principen. Man har insett, att det är just den och ingenting annat, som kan uppfylla tidens kraf. På några ställen i Tyskland har man väl, efter 4815 års förbund mot nationerna, försökt ståndsbildningar; men just våra dagars händelser bevisa, huru föga tillfredsställande och huru föga starka de äro. Och det är gifvet, att de måste så vara. På hvad häntyder hela hildningens gång, all samhälleoch rättsbegreppsutveckling i vår tid? Månne på klassväsende? Månne på söndring och afskiljande? Månne icke snarare på amalgamation, sammangjutning, allmänlighet? Månne icke på inpräglande af den principen, att hvad menniskan-är, det är hon såsom menniska, icke såsom fraktion af en kast, af ett yrke, af ett lefnadssätt, af tillfällig och yttre belägenhet? Om så är, synes det oss ett fåfängt och otacksamt arbete, att söka sammanflicka en stats organisation, hvaruti viss och till vidden bestämd plats inrymmes åt det yrket, den förmögenheten, den bildningen, och sålunda sambället skall fasthållas vid hvad som nu en gång är, utan afseende på huru begreppen, behofven, industrien, bildningen möjligen komma att gestalta sig i en framtid. Vi kunna icke räcka våra händer till ett sådant arbete, som med visshet skall förkastas af nationen. Vi kunna icke deltaga i proklamerandet af en sats såsom hufvudgrund, hvilken på sin höjd möjligen kan medgifvas såsom undantag i ett eller annat detaljförhållande, för att tillfredsställa gamla anspråk och fördomar. Vi hafva yrkat och tillbjudit oss att deltaga uti uppgörandet af ett förmedlande förslag till vår representations ombildning, bygdt på nrincidDen af eamfäöldfa val Strminetana för dan nan