Det är allmänt bekant, att de på lördags-
morgonen den 148 uppklistrade proklamationer-
na red:n väckte den uppmärksamhet hos ve-
derbörande, och ansågos af den betydenhet, att
icke blott hela polisens tjenstemannakår var
ute i verksamhet för att observera rörelsen å
gatorna och söka förekomma buller, utan äfven
hästgardespiketen i slotts-högvakten förstärktes
och skarpa patroner utdelades. Likaledes är:
det kändt, att denna omständighet icke så obe
tydligt bidrog att draga nyfikna till grannska-
pet af Slottsvakten och Storkyrkobrinken redan
vid middagstiden. Slutligen är det bevisadt,
att det var å nämnde gata ormkrisg 400 steg
från högvakten, som den första attacken gjor-
des emot fönstren i fru Törnqvists bus icke
blott med stenkastning mot rutorna, utan ock
medelst aflyftande af en fönsterlucka, hvilken
sedan användes för att försöka dermed forcer:
porten i huset, så att det dånade vidt omkring,
och att det fortfor en god halftimma, innan
någon itgärd vwvidogs att afstyra detta vild.
Såsom temligen ofeibart lär man ock kunna
sntaga, att just denna första framging hos de
orolige än mera bidrog att upphetsa sinnen?
under sjelfva sterksstnipgen, så att de deraf
råkade i ett slags vild yra, som troligen ej ha-
de gått så långt, om den i tid blifvit förekom-
men. Nu tcrde följande frågor vara påkail:de:
om en samling : af 50 polisbetjenter, som
blott är halfva styrkan, hade följt de burrande
och stojande, cch genast försökt drifva dem
ifrån hvarandra, samt gripit dem som visade
sig ujpstudsiga, månne det ej skulle lyckats
dem, och samma operation sedan kunnat ske
äfven på andra ställen? Men, ant:gom ztt dei
ej varit tillräckligt. Hvarföre var då den för-
stärkta hästgardesvakten sammandragen, om
ej meningen var, att när tecken till våld-
samma afsigter mot ett till vakten närbeläget
hus visade sigy skingra folkhopen? Iförsta bör-
jan bade härtill obestridligt ej behöfts mer än
att en trupp ridit gatan upp cch ned rågra
gånger. Hade då massan kommit igen, så ha-
de väl ingentirg varit lättare, än att postera
några man vid ingingarna ti!l Stadssmedjegatan,
nedra änd:n af brirken vid Riddsasrhustorget,
semt bhörnet af Gråmunkegränden, och endast
släppa fram några få, under det polisbetjenin-
gen med tillbjelp af några personer med an-
seende tillsett att ett större antal ej finge sam-
la sig.
Vi irse ganska väl huru lätt det är att gifva
råd efteråt i sådana stycken, och att detta äfven
nu kan invändas emot :nmärkningen. Likaså
skulle det vara alltför anspråksfullt att vi)ja
påstå, att oväsendet icke i allt fall luniat
änyo via sig någon af de följande dagar-
na. Men då vi äre förvissade, att vederbö-
randes afsigt ganska stikert icke var att låta
massan få r:sa frit första dagen blott för att
sedermera !å statuera ett i flera afseenden dyr-
köpt exempel, som bevi-ligt kostat äfven oskyl-
diga personer Lfvet, utan den första efterlåten-
teten verkligen dikterades af en tolerans, som
sedan ledde till en, enligt vårt omdöme, för långt
sträckt motsats deraf, på sätt det visat sig al
följderna, så är det likväl omöjligt att förbise,
det åtminstone uppträdet i Storkyrkobrinken
med all säkerhet hade kunnat f. rekommas an-
tingen gerom en poi trupps eller stark mili-
tärpatrulls snvindande i god tid.
Hvad söndzgsaftonen beträffar, gäller szmma
anmärkning derom väl icke helt och hillet,
men dock till någon del. I Tyskland och
Frankrike har man ganska ofta sett vida värre
upplopp än detta, utan att det kommit i fråga
att skjuta. Man har der kommit underfund
med att äfven vid de mest bullersamma till-
fällen, der massin icke haft vapen, är kival-
lerichocken ett fullt ut lika verksamt och för-
färande, men mindre farligt medel att skingra;
och under förutsättning att detta medel använ-
des med urskilning, är det äfven mindre re-
tande än skott, som man cerföre öfserallt an-
ser ej böra utan i sista rummet anvär das. Var
detta nödfall här för händen, eller hede icke
en kavelleritrupp kunnat rensa gatorna i sjelfva
staden om söndagsaftonen lika väl som det
skedde på Norrmam? detta utgör ett spörsmål
som vi ej kunna anse ur vägen.
I sammanhang härmed, cch då polisranssk-
nipgen red:n räckt några degar, torde det til-
låtas göra en hemställan, bu:uvida icke under-
sökningen äfven bör omatta och sträcka sig till
upplysningars inhemt:nde om förhållandet med
dem som stupat? Allmänna lagen bjuder, att
när dråp blifvit begånget, om af vida eller
gencm vållande, lika mycket hvilketdera,
så skall undersökning derom genast företagas
med roga utredande af :l!a omständigheter. Nu
frågas: kan allmänna lagen när som helst sus-
penderas genom en order från militärmakten?
Även om man vill medgifva, att allmänna så-
kerheten vid ett sådant tillfälle erfordrat eld-
vapens användande å maktens sida, tå är en
undersökning af nyssnämnda besk: f:rhet icke
derföre mindre angelägen. Ty antages det helt
simpelt, att hvar cch en, som faller, ligger ogild,
så finnes ingent ng som kan förebygga, att ju
icke den enskilda här den el!er pessonen be-
gagnar sig af tillfället för stt fälla oskyldiga of-
fer. Antagom t. ex. att .en eller fl-re soldatsr
hade utan eller emot order sprungit ned i grän-
derna efter de retiserande, och der skjutit i hö-
gen samt tröffst någon oskyldig, som bände!se-
vis kommit gående, huru skall deta snses?
Huru förbåler det sig t. e. med de skutt, som
lessades i Gråmunkegrär den och i Kåkbrinker?
Skedde de enligt ordres? hem hade gifvit
dessa ordres och hvad var anledningen dertill?
Kunde meningen vara att skjuta efter dem, som
sprungo und2n? Om någon dervid råkat blifva
dödad, skall de:semme då äfven begrafves i
tysthet? Allt detta torde bifinnas utgöra om-
ständigheter 2f tillr? cklig vigt för stt icke för-
bises i det lagbundna s mbhället, äfven under
erlännsnde af nödvändigheten alt bafra apr
vändt allv-rsamma åtgärder.
RK —e—LX