Det är allmänt bekant, att de på lördagsmorgonen den 148 uppklistrade proklamationerna red:n väckte den uppmärksamhet hos vederbörande, och ansågos af den betydenhet, att icke blott hela polisens tjenstemannakår var ute i verksamhet för att observera rörelsen å gatorna och söka förekomma buller, utan äfven hästgardespiketen i slotts-högvakten förstärktes och skarpa patroner utdelades. Likaledes är: det kändt, att denna omständighet icke så obe tydligt bidrog att draga nyfikna till grannskapet af Slottsvakten och Storkyrkobrinken redan vid middagstiden. Slutligen är det bevisadt, att det var å nämnde gata ormkrisg 400 steg från högvakten, som den första attacken gjordes emot fönstren i fru Törnqvists bus icke blott med stenkastning mot rutorna, utan ock medelst aflyftande af en fönsterlucka, hvilken sedan användes för att försöka dermed forcer: porten i huset, så att det dånade vidt omkring, och att det fortfor en god halftimma, innan någon itgärd vwvidogs att afstyra detta vild. Såsom temligen ofeibart lär man ock kunna sntaga, att just denna första framging hos de orolige än mera bidrog att upphetsa sinnen? under sjelfva sterksstnipgen, så att de deraf råkade i ett slags vild yra, som troligen ej hade gått så långt, om den i tid blifvit förekommen. Nu tcrde följande frågor vara påkail:de: om en samling : af 50 polisbetjenter, som blott är halfva styrkan, hade följt de burrande och stojande, cch genast försökt drifva dem ifrån hvarandra, samt gripit dem som visade sig ujpstudsiga, månne det ej skulle lyckats dem, och samma operation sedan kunnat ske äfven på andra ställen? Men, ant:gom ztt dei ej varit tillräckligt. Hvarföre var då den förstärkta hästgardesvakten sammandragen, om ej meningen var, att när tecken till våldsamma afsigter mot ett till vakten närbeläget hus visade sigy skingra folkhopen? Iförsta början bade härtill obestridligt ej behöfts mer än att en trupp ridit gatan upp cch ned rågra gånger. Hade då massan kommit igen, så hade väl ingentirg varit lättare, än att postera några man vid ingingarna ti!l Stadssmedjegatan, nedra änd:n af brirken vid Riddsasrhustorget, semt bhörnet af Gråmunkegränden, och endast släppa fram några få, under det polisbetjeningen med tillbjelp af några personer med anseende tillsett att ett större antal ej finge samla sig. Vi irse ganska väl huru lätt det är att gifva råd efteråt i sådana stycken, och att detta äfven nu kan invändas emot :nmärkningen. Likaså skulle det vara alltför anspråksfullt att vi)ja påstå, att oväsendet icke i allt fall luniat änyo via sig någon af de följande dagarna. Men då vi äre förvissade, att vederbörandes afsigt ganska stikert icke var att låta massan få r:sa frit första dagen blott för att sedermera !å statuera ett i flera afseenden dyrköpt exempel, som bevi-ligt kostat äfven oskyldiga personer Lfvet, utan den första efterlåtenteten verkligen dikterades af en tolerans, som sedan ledde till en, enligt vårt omdöme, för långt sträckt motsats deraf, på sätt det visat sig al följderna, så är det likväl omöjligt att förbise, det åtminstone uppträdet i Storkyrkobrinken med all säkerhet hade kunnat f. rekommas antingen gerom en poi trupps eller stark militärpatrulls snvindande i god tid. Hvad söndzgsaftonen beträffar, gäller szmma anmärkning derom väl icke helt och hillet, men dock till någon del. I Tyskland och Frankrike har man ganska ofta sett vida värre upplopp än detta, utan att det kommit i fråga att skjuta. Man har der kommit underfund med att äfven vid de mest bullersamma tillfällen, der massin icke haft vapen, är kivallerichocken ett fullt ut lika verksamt och förfärande, men mindre farligt medel att skingra; och under förutsättning att detta medel användes med urskilning, är det äfven mindre retande än skott, som man cerföre öfserallt anser ej böra utan i sista rummet anvär das. Var detta nödfall här för händen, eller hede icke en kavelleritrupp kunnat rensa gatorna i sjelfva staden om söndagsaftonen lika väl som det skedde på Norrmam? detta utgör ett spörsmål som vi ej kunna anse ur vägen. I sammanhang härmed, cch då polisranssknipgen red:n räckt några degar, torde det tillåtas göra en hemställan, bu:uvida icke undersökningen äfven bör omatta och sträcka sig till upplysningars inhemt:nde om förhållandet med dem som stupat? Allmänna lagen bjuder, att när dråp blifvit begånget, om af vida eller gencm vållande, lika mycket hvilketdera, så skall undersökning derom genast företagas med roga utredande af :l!a omständigheter. Nu frågas: kan allmänna lagen när som helst suspenderas genom en order från militärmakten? Även om man vill medgifva, att allmänna såkerheten vid ett sådant tillfälle erfordrat eldvapens användande å maktens sida, tå är en undersökning af nyssnämnda besk: f:rhet icke derföre mindre angelägen. Ty antages det helt simpelt, att hvar cch en, som faller, ligger ogild, så finnes ingent ng som kan förebygga, att ju icke den enskilda här den el!er pessonen begagnar sig af tillfället för stt fälla oskyldiga offer. Antagom t. ex. att .en eller fl-re soldatsr hade utan eller emot order sprungit ned i gränderna efter de retiserande, och der skjutit i högen samt tröffst någon oskyldig, som bände!sevis kommit gående, huru skall deta snses? Huru förbåler det sig t. e. med de skutt, som lessades i Gråmunkegrär den och i Kåkbrinker? Skedde de enligt ordres? hem hade gifvit dessa ordres och hvad var anledningen dertill? Kunde meningen vara att skjuta efter dem, som sprungo und2n? Om någon dervid råkat blifva dödad, skall de:semme då äfven begrafves i tysthet? Allt detta torde bifinnas utgöra omständigheter 2f tillr? cklig vigt för stt icke förbises i det lagbundna s mbhället, äfven under erlännsnde af nödvändigheten alt bafra apr vändt allv-rsamma åtgärder. RK —e—LX