vit en garfvaregesäll Skragge, får jag upplysa, att
någon garfvaregesäll med det namnet härstädes
icke funnits. Stockholm den 23 Mars 4848. ft
L. P. Bergqvist,
Åldtgesäll.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
Polisundersökningen 2ngående oroligheterna it
hufvudstaden börjades sist!. onsdag och har se-
dan fortsatts alla dagar. Emot siörsta antalet
af de många bäktade har hittill; ringa bevis-
ning förekommit; de angilfvas hafva deltagit i
hurraropen cch stenkastningenp. Omkring 20 af
50 äro redan ställda på fri fot. ;
Anklagelsen emot förre guldsmeden Lenholm
är af bögst allvarsam beskaffenhet. Gevaldi-
gern Jäderin har uppträdt såsom åklagare emot
honom, och 2ngifvelsen går ut på att Lenholm.
skall med ord och penningar uppmuntrat till
skrik och våldsamheter. Först skulle han un-
der lördagseftermiidsgen hafva på Brunkebergs
torg tillialat den oroliga folkmassan med del!
orden: hvad wviljen j, gossar? Vill niha repre-
sentationsfrigan fram, så se här är penningar!
Dermed hade hen slagit på bröstfickan, och
fortsatt: men då ska ni gå till Storkyrkobrin-
ken.p Hvarpå han följde hopen, som begaf sig
från Breunkeberg till staden. I Storkyrkobrin-
ken skulle Lenbolm hif:a haft plånboken öp-!
pen och utielat några hackor, samt uppmanat!
folket att burra och gå på,. På söndagsför-
middagen sku!le Lesbolm ock hafva utdelat
penningar i Storkyrkobrinken; han hade kastat
lösslantar åt pajtarne der, under yttrande:
hurra, och ner med Hartmansdorff!
Dessa omständigheter äro uppgifna af flera
vittnen.
Enligt Lenholms egoa uppgifter hade han,
långt ifrån at: hafva uppviglat folket eller deltagit
i oroligheterna på Brunkebergs torg, högt för-
klarat att folkets uppförande vere oanständigt
och att det visst vore bara psek,, som sålun-
da väspades, hvsrpå en röst skulle bafva sva-
ra, att han borde ba smörj, som kaller folk
för pack. Ena af bans bekanta, som kört detta
yttrande, bade då uppmanat honom ait gå.
Men Lenrholw ville stanna qvar, för att, som
han sade, so om irgen polisbetjent hade sina
intriger för sig. I folkhvirelet hade Lenbolm
förlorat sitt sällskap, men blef ensam qvar ända
tills folihoparne skingrade sig. Han gick då
till staden, men icke åt Storkyrkobrinken, utan
genom slottet, till Bol:husgränd, der han på er
restauration tog sig en sup; hvarefier ban be-
gal sig till sitt Jogis, i Brunnsgränden på
norr. Han hade ej seit sn smul af uppträ-
dena i Storkyrkobrinken, emedan han alls icke
varit der. På söndags förmiddagen hade han
sett förödelsen i Storkyrkobrinken och buru en
hop pojkar drefvo gyckel med en rusig karl;
efter näzra tysta reflexioner öfver polisens ur-
aktlåtenhet ait bortföra den druckne, som vål-
lade folksamling, hade Lenbolm begifvit sig
bort, utsn att tilltala någon, och vid middags-
tiden rest till sitt hem på landet. I afseende
på den omtalta penningeutdelningen ansåg Len-
holm att man, innan det sattes i fråga hvem
som utdelat penningar, borde söka få utredt
om någon hade erhållit sådene — hvarpå han
tviflade.
Emot bankobokbållaren Almgren uppträdde
stadsfiskslen de Berg som aktor, och angifvel-
sen innefattade, att Almgren, som med mycken
ifver synts vilja biträda autoriteterna till ord-
ningens återställande och i sådan hänsigt hållit
tal till folket, deremot när han mera obemärkt
talat till de oroliga, skulle hafva haft utlåtelser
i belt motsait syftning, och gifvit uppmaningar
till burrarop; så skulle han vid ett tillfälle hafva
yttrat: sär det så, att ni hurrar för Hartmans-
dorff, så skrik utaf tusan dj-r! och när skot-
ten smällde, hade ett vittne hört honom säga:
,hvad, springer pi? Hurra, båll i er! Ett an-
nat vittne hade sednare på aftonen på Mynt-
gatan sett en mindre skara foik i Almgrens
sällskap, och denne bede dåj delat ut smi
sedlar bland de omgifvande, hvarpå en faf dem
yttrat: sär detta allt? ska vi inte få vidare för
våra hurrarop?n
Detta förklarade Almgren så, att sedan har
förgäfves med goda ord sökt förmå en skar:
ruskiga figurer, att lemna Storkyrkobrinken
hade han lofvat dem punsch, om de ville af
lägsna sig; hvarpå de följt honom till Mynt
gatan, der han hoppades att antingen i vinhan
deln eller på Malmens källare erbålla något å
dem att förtära. När detta icke lyckades, had
deras harm vändt sig emot honom, och 2
fruktan för våldsamheter emot sin egen perso
hade A. då sökt tillfredsställa det pockand
folket med de penningar han haft på sig.
Två vittnen förmenade sig hafva sett oc
hört Almgren samma natt på Gustaf Adolfs tor
tala med hr öfverståthållaren; men detta bi
fanns vara ett uppenbart misstag på perso!
Äfven uppgaf ett vittne (detsamma som ny
nämdes,) att Almgren varit i rörelse kl. ö—
på söndagsmorgonen, då vittnet mött honom
Kornhamnstorget; hvaremot en enkefru B. oc
dess dotter, som bo i samma hus som Aln
gren, intygat, att ban icke förr än kl. närma
åtta på söndagsmorgonen lemnat sitt hemvi:
Många personer, som bevittnat bokhållar
Almgrens beteende under ifrågavarande nat
hafva uttryckt den öfvertygelsen att hans t
och förhållande åsyftat ej stt uppreta, men lu
na folket. Han hade ock sjelf vid sin her
komst om natten uttryckt sin glädje öfver
till någon del hafva lyckats i dessa vackra hb
mödanden.
I dag var en stentryckare Andersson k:
lad uppå angifvelse att han skulle hafva ende
lördags eller söndagsaftonen i Salvii-gränd 1
delat nenningar bland folket. Stadsfiskalen Lin