vit en garfvaregesäll Skragge, får jag upplysa, att någon garfvaregesäll med det namnet härstädes icke funnits. Stockholm den 23 Mars 4848. ft L. P. Bergqvist, Åldtgesäll. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Polisundersökningen 2ngående oroligheterna it hufvudstaden börjades sist!. onsdag och har sedan fortsatts alla dagar. Emot siörsta antalet af de många bäktade har hittill; ringa bevisning förekommit; de angilfvas hafva deltagit i hurraropen cch stenkastningenp. Omkring 20 af 50 äro redan ställda på fri fot. ; Anklagelsen emot förre guldsmeden Lenholm är af bögst allvarsam beskaffenhet. Gevaldigern Jäderin har uppträdt såsom åklagare emot honom, och 2ngifvelsen går ut på att Lenholm. skall med ord och penningar uppmuntrat till skrik och våldsamheter. Först skulle han under lördagseftermiidsgen hafva på Brunkebergs torg tillialat den oroliga folkmassan med del! orden: hvad wviljen j, gossar? Vill niha representationsfrigan fram, så se här är penningar! Dermed hade hen slagit på bröstfickan, och fortsatt: men då ska ni gå till Storkyrkobrinken.p Hvarpå han följde hopen, som begaf sig från Breunkeberg till staden. I Storkyrkobrinken skulle Lenbolm hif:a haft plånboken öp-! pen och utielat några hackor, samt uppmanat! folket att burra och gå på,. På söndagsförmiddagen sku!le Lesbolm ock hafva utdelat penningar i Storkyrkobrinken; han hade kastat lösslantar åt pajtarne der, under yttrande: hurra, och ner med Hartmansdorff! Dessa omständigheter äro uppgifna af flera vittnen. Enligt Lenholms egoa uppgifter hade han, långt ifrån at: hafva uppviglat folket eller deltagit i oroligheterna på Brunkebergs torg, högt förklarat att folkets uppförande vere oanständigt och att det visst vore bara psek,, som sålunda väspades, hvsrpå en röst skulle bafva svara, att han borde ba smörj, som kaller folk för pack. Ena af bans bekanta, som kört detta yttrande, bade då uppmanat honom ait gå. Men Lenrholw ville stanna qvar, för att, som han sade, so om irgen polisbetjent hade sina intriger för sig. I folkhvirelet hade Lenbolm förlorat sitt sällskap, men blef ensam qvar ända tills folihoparne skingrade sig. Han gick då till staden, men icke åt Storkyrkobrinken, utan genom slottet, till Bol:husgränd, der han på er restauration tog sig en sup; hvarefier ban begal sig till sitt Jogis, i Brunnsgränden på norr. Han hade ej seit sn smul af uppträdena i Storkyrkobrinken, emedan han alls icke varit der. På söndags förmiddagen hade han sett förödelsen i Storkyrkobrinken och buru en hop pojkar drefvo gyckel med en rusig karl; efter näzra tysta reflexioner öfver polisens uraktlåtenhet ait bortföra den druckne, som vållade folksamling, hade Lenbolm begifvit sig bort, utsn att tilltala någon, och vid middagstiden rest till sitt hem på landet. I afseende på den omtalta penningeutdelningen ansåg Lenholm att man, innan det sattes i fråga hvem som utdelat penningar, borde söka få utredt om någon hade erhållit sådene — hvarpå han tviflade. Emot bankobokbållaren Almgren uppträdde stadsfiskslen de Berg som aktor, och angifvelsen innefattade, att Almgren, som med mycken ifver synts vilja biträda autoriteterna till ordningens återställande och i sådan hänsigt hållit tal till folket, deremot när han mera obemärkt talat till de oroliga, skulle hafva haft utlåtelser i belt motsait syftning, och gifvit uppmaningar till burrarop; så skulle han vid ett tillfälle hafva yttrat: sär det så, att ni hurrar för Hartmansdorff, så skrik utaf tusan dj-r! och när skotten smällde, hade ett vittne hört honom säga: ,hvad, springer pi? Hurra, båll i er! Ett annat vittne hade sednare på aftonen på Myntgatan sett en mindre skara foik i Almgrens sällskap, och denne bede dåj delat ut smi sedlar bland de omgifvande, hvarpå en faf dem yttrat: sär detta allt? ska vi inte få vidare för våra hurrarop?n Detta förklarade Almgren så, att sedan har förgäfves med goda ord sökt förmå en skar: ruskiga figurer, att lemna Storkyrkobrinken hade han lofvat dem punsch, om de ville af lägsna sig; hvarpå de följt honom till Mynt gatan, der han hoppades att antingen i vinhan deln eller på Malmens källare erbålla något å dem att förtära. När detta icke lyckades, had deras harm vändt sig emot honom, och 2 fruktan för våldsamheter emot sin egen perso hade A. då sökt tillfredsställa det pockand folket med de penningar han haft på sig. Två vittnen förmenade sig hafva sett oc hört Almgren samma natt på Gustaf Adolfs tor tala med hr öfverståthållaren; men detta bi fanns vara ett uppenbart misstag på perso! Äfven uppgaf ett vittne (detsamma som ny nämdes,) att Almgren varit i rörelse kl. ö— på söndagsmorgonen, då vittnet mött honom Kornhamnstorget; hvaremot en enkefru B. oc dess dotter, som bo i samma hus som Aln gren, intygat, att ban icke förr än kl. närma åtta på söndagsmorgonen lemnat sitt hemvi: Många personer, som bevittnat bokhållar Almgrens beteende under ifrågavarande nat hafva uttryckt den öfvertygelsen att hans t och förhållande åsyftat ej stt uppreta, men lu na folket. Han hade ock sjelf vid sin her komst om natten uttryckt sin glädje öfver till någon del hafva lyckats i dessa vackra hb mödanden. I dag var en stentryckare Andersson k: lad uppå angifvelse att han skulle hafva ende lördags eller söndagsaftonen i Salvii-gränd 1 delat nenningar bland folket. Stadsfiskalen Lin