en soldat. Nu dånade kavalle:ifanfarer, trumhvirfvel slogs, uch krigsfolket gick löst på mec stormstez. Folkmassan flög ul.baka, stadnade ett ögonblick bakom da i största hast af bal kar, bräder, pålar 0. s. v. uppkastade barrika derna; men lemnade snart åfven desse och to; flykten. Endast i de trånga tvärgränderna, so sammanrb rda de breda gatorna, sökte man än nu hålla sig en stuad och här syn:s först skar. pa bössskott bafva blifvit gifne. Detsamma för nyade sig derfpå äfven på andra gator ochizan dra delar af staden; till följe hvsraf ming: menniskor död-des, och andre sårades; men huru många, kunna vi ice uppgifva. Men all märka är, aft det äfven ur åskilliga hus skall hafva blifvit skjutet och kastadt på folket. Detis har åter haft till följd en skjutnirg mot huser tillbaka; och men ser ännu hål efter kulorna flera fönsterru:or. Någon egentlig strid frår folkets sida synes icke hafva egt rum, hvilke: väl också knappt var möjligt för en obeväpnad, oorgsniserad kop emot ordentlig militär. Barrikaderne öfvergåfvos, utan kemp, så att infenteriet utan möda röjda dem åt sidan och banade väg för kavalleriet. Blott på några af de genom Berlin gående flodarmarne uppdrogos brosräe, hvilket docz mest synes hafva blifvit gjordt för att försäkra återtåget. Prinsen a Preussen varseblefs personligen på gatorna, dar han i spetsen för generalstaben på åtskilligs ställen utdelade ordres. D.n uppkallade m:litärmakten tycktes hafva varit ganska betydande, ty inda sent inpå dagen afvexlade starka truppfördelningar med små, men talrika patruller. Rörelsen förmodas hafva varat ungefår från kl. 7 till 40 på aftonen; hvarefter folket till största delen skingrats och dregit gig tillbaka i sina boningar, hvarpå militären ensam sågs på gatorna. — För öfrigt följa ock några andra ucderrätielser om denna aftons tilldragelser, hvilka visa symptomer af ett återvändande lusr; men att man tillika var osäker om oroligheternas förnyande under den kommande naiten och dagen derpå (se ofvan). DANMARK. Fedrelandet innehåller följande om ministerförändringen i Danmark: Minis c:ens upplösning var en litt sak; ty då folket uttalade sin önskan derom inför konungen genom en fredlig, men storartad och allvarlig dersonstration, var allt vunnet. Det gamla systemets rådgifvare hafva dels frivilligt aflägsnat sig, dels på kosaungens och hans nya ministers, Bardenfleths råd bestämt sig för att taga afsked. Men det har ej kostat ringa möda att omgifva konungen med nya rådgifvare, com kunde v:ra özonblickets allvarliga kraf vuxne; hvilket väl också är ganska naturligt i en stat, hvarest en förålårad byråkrati intagit tbronens alla trappsieg, och der först nu det konstitutionella lifvet skall börja att utveckla sig. Dock bör men icke förbise, att här stod en krets offentl.ge män med allmänt erkända talanger och med nationens majoritet för sig: en krets, som, så att sig, innefattade de enda, hvilka i närvarande belägenbet kunde mottagas af folket, med fullkomlig tillörsigt; men å andra sidan kan men icke heller undra derpå, att konunger och hans qzarbiefne rådsifvare betänkte sig ett ögonblick — måhända ett dyrbart ögonblick — innan da beslutade sig till att kalla män ur denna krets t.ll sådana poster; ty både konungen och B-rderfleth hade ju en gång förr inlåtit sig uti förmedlingspolitiken, och eburu de insågo, att den ick vidare nu kunde fortsätias, fruktade de dock de verkningar, som en brådstörtad öfvergång till ea nationel politik möjligen i detta ögonblick kunde framkalla i hertigdömena. Derföre efterskickade man om morgonen den 24 endast magister Monrad och föreslog honom att inträda i en ny ministere, som man för öfrigt ville sammansätta :f personer, tillhörande den yngre och kraftfullare byråkratien. Men då Monrad vägrade att inträda ensam, så förföll dotta förslag. Om natten kallades Hvidt cch Monrad åter till konungen; och hela natien tlibragtes med underbandlingar, som dock icke ledde till annat resultat, än att bildandet af minsistören skulle uppsijutas några dagar, hvarunder trenne personer, statsministern Bardenfleih och räntekammar-deputeraderae baron Plessen och etatsrådet Bang, under tiden b:sörja ärendernas gång, och mottaga den våniade deputationen från hertigdömena, dock utan att vara befulmäåktigade att fatta något afgörende beslut i detta ämne. Dessa persoser voro villiga härtill, under det förbehåll, stt det nationella partiets ledare härtill gåfve sitt uttryckliga bif:ll; ty de kände sig icke äga nog sjelfförtröstan, de insågo att de icke kunde tilliredsställa den allmänna opinionen; det vore blou et offer, som de ensågo sig böra brinsa fäderneslandet, för att ännu hålla möjligheten af en vänlig öfvecenskommelse med sleswig-hols:einska partiet öppen, och i alla bäadelser vinna tid — ett offer således, som förtjenar erkännande. Dot är måhinda tvifvelskt.gt, huruvida hufvudstadens starkt agiterade befolkning skuile gillat detta. Aogfartyget Szirnersp ankomst, icke blott med depuiatisner, utan tillika med nya sorglga underrätve Ler från hertigdömena, med underrättelsen, ait et: upplopp antingen redan u brutit, eller i alla händelser vore nära att utbryta, kulikes:2d2 sildeles denna plan. Man insåg ändtligen ati folket ru, för att stå starkt i den strid son förestår, för att med hänryckning förfäita fidernesdlandets sjelfständ ghet och ära, behölsver se pes n:r i speisen för styrelsen, som det — och wvi tro med full rätivisa — har mest förtosnde till. Nu kallades Hvidt, Clausen, Tschorniog, Monrad och Lehmann plötsligt till konungen, och resultatet sf deras rådpligniog med kozungsa cch da förnämsta al förra regeringen, är följande ministerlista: Fininsminster, goefv2 A. W. Molike ; Jutiti-minister, h. exe, Bardervfleth, Utrikes oinister, gretve HF. Knuth; Krizsminister. kap!en AA. F. Tachei ning: