j ) iq ) ) Alldeles rigtigt. Ingen erkänner villigare, äl! denna artikels författare, både det rätta i prin cipen och det i alla hänseenden ändamålsenlig: i utförandet — för verkliga brottslingar nem ligen. Men så länge icke de öfriga olägenhe tterna afbj:lpas, tjena dessa slags fängelser til s med i flera fall ogillas. , Å d j nära nog alldeles intet, ja, de miste till och Se här bevisen: Om endast verkliga brottslingar här inssttes om ransakningen gick skyndsamt, om denna in: skränkte sig till brottets konststerande oct straffet omedelbart följde derpi, så är det g:n-Iska sannolikt, att da skulle medföra välgörande verkniogar. Men nu kaa en fullkomligt oskyldig -menniska, möjligen en tänkande och bildad -Iperson, här komma att inspärras. För en så ;Idan är den hemsk2, graflika tystnaden, ens:miheten, sysslolösheten, mörkret under tre fjerdeIdelar af dygnet ett str:ff, en tortyr, pålagd utan något brott och undergången utan någon upp;lrättelse. Att det icke medfört några fysiskt eller morsliskt förderfliga följder eller åtminstone -lipga särdeles märkbara, är icke blott ett psyko. -Ilogiskt fenomen, utan vittnar om den oändlig! låga intellektu-la ståndpunkt, hvarpå en stor del af de menniskor stå, hvilka falla under lagskipningens handläggning, och kan gifva lagstiftaren ämne till vigtiga betraktelser. Men den brottslige, hvad tror man vil detz fängelse verkar på honom? Han är här, säger Iman, öfverlemnad åt sina egna dystra betrak Itelser, han är skijd från kamrater och medIskyldige. Ganska väl... Men då han skall ut -Itill tinget att förhöras, råkar han dem iåter och blandas med dem både i häradshbäktera och .lunder tran:porterna. Det lilla goda, som en,Isamheten och tystnaden under veckor och månader uppbyggt i bans själ, nedrifves här på len enda dag. Så länge icke dessa resor afskafIfss, så länge ensamheten genom någonting afbrytes, så länge ransakningarne gå med sin nulvarande låpgsamhet, sina många formaliteter loch sin onödiga omständlighet, är i sjelfva verket ingentiog uträttadt, och de nya cellfängelserna föga annat än ett dyrt experiment, som lingenting utreder eller upplyser. Det är af högsta vigt, att man ändtligen en gång börjar göra sig reda för strafflagarnes ändamål och för sättet att uppnå det; att man öfvertygar sig om, att straffet, sådant det nu är och så sent som det tillämpas, vanligen förderfvar den olycklige det träffar och skadar samhället, emedan det tvingar den straffade till nya brott, gör honom oskicklig att bli något annat än fårge, och kostar mer än skad:n a! brottet; att allt beror på, att straffet följer skyndsamt på förbrytelsen, att det ej stänger möjligheten af en återgång och framförallt att den skyldige, under afbidan derpå, genom Jagens åtgärd icke blifvit sämre, objelpligare, än han var genom sin handling och den sinnesart, som föranledt henne; att under nuvarande förhållanden staten de flesta gånger lider mer genom straffet än genom brottet; att man börjat alldeles bakfram, då man ansträngt sig att förbättra de gamla bofvarne, i stället för nöpsa, afskräcka och derigenom rätta de små förbrytarne; att om man på en förnuftsenlig brottmålsransakning, på procedurens förkortande, på häktandets inskränkning till det för samhällets säkerhet oundgänglig2, användt blott hälften af den tid, de forskningar och de bemödanden, man förspillt på förbrytarnes förbättripg och på undersökningen om genom hvilken method den bäst kan åstadkommas, så skulle brottens antal i närvarande stund säkert vara oändligen mindre, än det nu är; och man skulle vida mindre känna behofvet att så mycket vinnlägga sig om förbättringssystemer för de fallne, när man ej förut sjelf nära nog tvingat dem att falla. : Det är en värdig uppgift för lagstiftaren, för menniskovännep, för tänkaren och publicisten, att i denna riktning bearbeta opinionen, d. v. s. att upplysa henne. För att härtill gifva någon ledning, påminner jag om följande synpunkter, hvarifrån det är nödigt att dervid utgå: när fordrar samhällets trygghet att man försäkrar sig om någons person? Och: hvad behöfver domaren veta, för att fälla den anklagade? På första frågan måste alltid svaras: när förbrytaren blifvit gripen å bar gerning, med ett så svårt missdåd, att allmänna säkerheten verkligen derigenom på ett kännbart sätt äfventyras, eller när det svåra brottet är fullt kons!aterad:, eller när det är nödigt, att stänga honom från möjligheten af brottets fördöljande eller rådplägning med sina medskyldige, eller när domen öfver honom vunnit laga kraft. Alla andra föregifna anledniogar böra ej berättiga att beröfva någon dess frihet, döma någon till en tortyr, som någon gång mingdubblar straffet och belastar staten med en onödig utgift. Härvid återkommer jag till exemplet om den HZZ:årige mannen, som stulit trefjerdedels kappe potates. Var han verkligen, ehuru för tredje resan tjuf, vådlig för allmän säkerhet? Skulle man icke kunnat, utan fara för detta allmänna, lemna honom på fri fot tills bans inställande inför domstol? Man skall svara: han hade icke frivilligt --inställt sig, och detta svar har man vanligen till hands för alla dessa arresteringsåtgärder, hvarmed statens budget betungats. Men hvem vet? Och om han eller anåra i samroaförhållande uteblifvit från domstolen, så hade de ju derigenom fällt sig sjelfva? Och hvad hade samhet derpå förlorat? Minne så mycket, tom nu genom deras underhåll i häktet och genom det moraliska, fysiska eller finpanciella förderf, som derigenom triffat dem? Då det imedlertid är obesridligt, att frågan: husuvida skäl finnes till någon persors häktande, förutsätter en pröfning af omständigheterna, som det stundom kan vara äfventyrligt nog att anförtro endast åt domarens, än mindre åt länsa mm TOR EE ImI