j
)
iq
)
)
Alldeles rigtigt. Ingen erkänner villigare, äl!
denna artikels författare, både det rätta i prin
cipen och det i alla hänseenden ändamålsenlig:
i utförandet — för verkliga brottslingar nem
ligen. Men så länge icke de öfriga olägenhe
tterna afbj:lpas, tjena dessa slags fängelser til
s med i flera fall ogillas.
,
Å
d
j
nära nog alldeles intet, ja, de miste till och
Se här bevisen:
Om endast verkliga brottslingar här inssttes
om ransakningen gick skyndsamt, om denna in:
skränkte sig till brottets konststerande oct
straffet omedelbart följde derpi, så är det g:n-
-Iska sannolikt, att da skulle medföra välgörande
verkniogar. Men nu kaa en fullkomligt oskyl-
dig -menniska, möjligen en tänkande och bildad
-Iperson, här komma att inspärras. För en så
;Idan är den hemsk2, graflika tystnaden, ens:m-
iheten, sysslolösheten, mörkret under tre fjerde-
Idelar af dygnet ett str:ff, en tortyr, pålagd utan
något brott och undergången utan någon upp-
;lrättelse. Att det icke medfört några fysiskt el-
ler morsliskt förderfliga följder eller åtminstone
-lipga särdeles märkbara, är icke blott ett psyko.
-Ilogiskt fenomen, utan vittnar om den oändlig!
låga intellektu-la ståndpunkt, hvarpå en stor
del af de menniskor stå, hvilka falla under lag-
skipningens handläggning, och kan gifva lag-
stiftaren ämne till vigtiga betraktelser.
Men den brottslige, hvad tror man vil detz
fängelse verkar på honom? Han är här, säger
Iman, öfverlemnad åt sina egna dystra betrak-
Itelser, han är skijd från kamrater och med-
Iskyldige. Ganska väl... Men då han skall ut
-Itill tinget att förhöras, råkar han dem iåter och
blandas med dem både i häradshbäktera och
.lunder tran:porterna. Det lilla goda, som en-
,Isamheten och tystnaden under veckor och må-
nader uppbyggt i bans själ, nedrifves här på
len enda dag. Så länge icke dessa resor afskaf-
Ifss, så länge ensamheten genom någonting af-
brytes, så länge ransakningarne gå med sin nu-
lvarande låpgsamhet, sina många formaliteter
loch sin onödiga omständlighet, är i sjelfva ver-
ket ingentiog uträttadt, och de nya cellfängel-
serna föga annat än ett dyrt experiment, som
lingenting utreder eller upplyser.
Det är af högsta vigt, att man ändtligen en
gång börjar göra sig reda för strafflagarnes än-
damål och för sättet att uppnå det; att man
öfvertygar sig om, att straffet, sådant det nu är
och så sent som det tillämpas, vanligen för-
derfvar den olycklige det träffar och skadar sam-
hället, emedan det tvingar den straffade till
nya brott, gör honom oskicklig att bli något
annat än fårge, och kostar mer än skad:n a!
brottet; att allt beror på, att straffet följer
skyndsamt på förbrytelsen, att det ej stänger
möjligheten af en återgång och framförallt att
den skyldige, under afbidan derpå, genom Ja-
gens åtgärd icke blifvit sämre, objelpligare, än
han var genom sin handling och den sinnesart,
som föranledt henne; att under nuvarande för-
hållanden staten de flesta gånger lider mer ge-
nom straffet än genom brottet; att man börjat
alldeles bakfram, då man ansträngt sig att för-
bättra de gamla bofvarne, i stället för nöpsa,
afskräcka och derigenom rätta de små förbry-
tarne; att om man på en förnuftsenlig brott-
målsransakning, på procedurens förkortande, på
häktandets inskränkning till det för samhällets
säkerhet oundgänglig2, användt blott hälften af
den tid, de forskningar och de bemödanden,
man förspillt på förbrytarnes förbättripg och
på undersökningen om genom hvilken method
den bäst kan åstadkommas, så skulle brottens
antal i närvarande stund säkert vara oändligen
mindre, än det nu är; och man skulle vida
mindre känna behofvet att så mycket vinnlägga
sig om förbättringssystemer för de fallne, när
man ej förut sjelf nära nog tvingat dem att
falla. :
Det är en värdig uppgift för lagstiftaren, för
menniskovännep, för tänkaren och publicisten,
att i denna riktning bearbeta opinionen, d. v. s.
att upplysa henne. För att härtill gifva någon
ledning, påminner jag om följande synpunkter,
hvarifrån det är nödigt att dervid utgå: när
fordrar samhällets trygghet att man försäkrar
sig om någons person? Och: hvad behöfver
domaren veta, för att fälla den anklagade?
På första frågan måste alltid svaras: när för-
brytaren blifvit gripen å bar gerning, med ett
så svårt missdåd, att allmänna säkerheten verk-
ligen derigenom på ett kännbart sätt äfventy-
ras, eller när det svåra brottet är fullt kons!a-
terad:, eller när det är nödigt, att stänga ho-
nom från möjligheten af brottets fördöljande
eller rådplägning med sina medskyldige, eller
när domen öfver honom vunnit laga kraft. Alla
andra föregifna anledniogar böra ej berättiga
att beröfva någon dess frihet, döma någon till
en tortyr, som någon gång mingdubblar straf-
fet och belastar staten med en onödig utgift.
Härvid återkommer jag till exemplet om den
HZZ:årige mannen, som stulit trefjerdedels kappe
potates. Var han verkligen, ehuru för tredje
resan tjuf, vådlig för allmän säkerhet? Skulle
man icke kunnat, utan fara för detta allmänna,
lemna honom på fri fot tills bans inställande in-
för domstol? Man skall svara: han hade icke
frivilligt --inställt sig, och detta svar har man
vanligen till hands för alla dessa arresterings-
åtgärder, hvarmed statens budget betungats.
Men hvem vet? Och om han eller anåra i
samroa- förhållande uteblifvit från domstolen, så
hade de ju derigenom fällt sig sjelfva? Och
hvad hade samhet derpå förlorat? Minne så
mycket, tom nu genom deras underhåll i häk-
tet och genom det moraliska, fysiska eller fi-
npanciella förderf, som derigenom triffat dem?
Då det imedlertid är obesridligt, att frågan:
husuvida skäl finnes till någon persors häktan-
de, förutsätter en pröfning af omständigheterna,
som det stundom kan vara äfventyrligt nog att
anförtro endast åt domarens, än mindre åt läns-
a mm
TOR EE ImI