Feghet,, mumlade poliskommissarien, ogrundad feghet och brist på skicklighet i tjensten — och vände sig derpå till pater Fernando, att fråga honom. rörande hans sista samtal med dödsfången. Resultatet af hans forskningar: var imedlertid helt och hållet otillfredsställande. Munken förklarade, alt alla hans försök att aftvinga den förhärdade syndaren den minsta underrättelse hade varit fåfänga. Han -beskref dödsfången såsom varande i ett tillstånd af apathi, och anmärkte om honom vidare, att han besvarade somliga af defrågor, som ställdes till honom, blott till en del, och andra icke alls, och att han till slut begärde att få se benediktinern, broder Celeste, en gång tillyoch tillbringa de sista timmarna af sitt hf med honom, ehuru han icke destomindre i början gjorde inkast mot fortsättningen af en ransakning, hvilken han icke ansåg auktoriserad af kyrkans sakramente. Han var dömd till döden och begärde blott domens verkställighet. Dessa voro hans första och sista ord, suckade pater Ferrando, neddykande ännu djupare i senner Domingos snusdosa, likasom fordrade hans nerver, ett ögonblicks förstärkning medelst några yttre retelse. En lång paus följde, under hvilken polistjenstemannen såg rakt framför sig. Den mest oerhörda händelse, sade han till slut, brytande tystnaden, sådant har aldrig händt mig förr under min tjensteutöfning; ett brott begånget -— högförräderi begånget — factum uppenbart och upphofsmannen kan icke upptäckas; en man