Feghet,, mumlade poliskommissarien, ogrun-
dad feghet och brist på skicklighet i tjensten
— och vände sig derpå till pater Fernando,
att fråga honom. rörande hans sista samtal
med dödsfången. Resultatet af hans forsknin-
gar: var imedlertid helt och hållet otillfreds-
ställande. - Munken förklarade, alt alla hans
försök att aftvinga den förhärdade syndaren
den minsta underrättelse hade varit fåfänga.
Han -beskref dödsfången såsom varande i ett
tillstånd af apathi, och anmärkte om honom
vidare, att han besvarade somliga af defrågor,
som ställdes till honom, blott till en del, och
andra icke alls, och att han till slut begärde
att få se benediktinern, broder Celeste, en gång
tillyoch tillbringa de sista timmarna af sitt hf
med honom, ehuru han icke destomindre i
början gjorde inkast mot fortsättningen af en
ransakning, hvilken han icke ansåg auktorise-
rad af kyrkans sakramente. Han var dömd
till döden och begärde blott domens verkstäl-
lighet. Dessa voro hans första och sista ord,
suckade pater Ferrando, neddykande ännu dju-
pare i senner Domingos snusdosa, likasom for-
drade hans nerver, ett ögonblicks förstärkning
medelst några yttre retelse. En lång paus
följde, under hvilken polistjenstemannen såg
rakt framför sig. Den mest oerhörda hän-
delse, sade han till slut, brytande tystnaden,
sådant har aldrig händt mig förr under min
tjensteutöfning; ett brott begånget -— hög-
förräderi begånget — factum uppenbart och
upphofsmannen kan icke upptäckas; en man