hämd, svartsjuka m. m., och för hvilka denn:
. passions tillfredsstillande har mera retels2, är
str:ffet har fruktansvärdhet, om man afser en
dast den stora menigheten af brottslingar, si
skall man finna, att de begå brottet antingei
helt och hållet af tanklöshet, eller i hopp at
ostörde njuta dess omedelbara frukter. Hade
de vissheten att upptäckas, att sålunda beröfva:
dessa frukter, att tvärtom träffas af något str. ff
så vore brottet för dem utan ändamål, och d
begiogo det således icke. För staten och des:
medlemmar är det derföre af vigf, att brelte
upptäckes, att dess frukter fråntagas förbryta-
ren, att gen lidande fär så mycken godtgörelse
som möjligt, och att håns eller andras person
egendom eller välfärd sättes i skydd mot ena:
handa vådor från samma person. Då bör dei
pröfvas både huru groft :brottet var och til
hvad grad gerningsmannen derizenom visat sig
vådlig för det allmännas trygghet. Huruvids
sådant sker, torde bäst åskådliggöras genom et:
par exempel, ej derföre att exempel i allmän-
het bevisa mycket, emedan de kunna vara un-
dantag, utan derföre, att exemplen här verk-
ligen kunua anses nära nog som allmän regel.
En 57-årig man hade stulit tvänne gånge
förut till ett sammanlagdt belopp af ungefär 4(
rdr bko.: Han stal förliden höst tre fjerdedels
kappar potatis; det var tredje resan stöld och
han blef derföre lagligen häktad. emedan brot-
tet ej fick med böter försonas. Stöldens belopp
beråknades till 4 skillingar banko. Han bar nu
sutit fängslad i 4 eller 5 månader, har begär
nåd från spöstraffet; till frågans afgörande it-
gå några veckor cch slutligen följer tre års
fängelse. Om man räknar hvarje finges un-
derhåll till minst 80 riksdaler banko om året,
har mannen således för dessa 4 skillingars ska-
d2, som han tillfogat en samhällsmedlem, ko-
stat staten omkring 300 riksdaler banko, eller
ungefär 3600 gånger skadans belopp, och den
lidande har dock icke erhållit någon ersättning
för sin förlust. Huru, om en municipalpolis i
stället kunnat genast afstraffa den felande an-
tingen med en tjenlig kroppsaga eller, hvad
bättre varit, med några dagars fängelse, och å-
lagt honom godtgöra målsäganden med ett dags-
verkes förrättande, hade icke hap, staten, rätt-
visans princip och den brottslige sjelf vunnit
derpå?
En ungefär 20-årig gosse bade, tillsammans
med en kamrat, stulit ett knyte, värderadt till
icke en riksdaler. Denne gosse hade förut va-
rit vid räddnings-institutet i Råby. Efter ut-
ståndet straff skickades han till sin hemort.
Denna bemort råkade vara Malmö. Således en
resa af 62 mil. Hvad kostar då denna stöld
det allmänna? Men en ännu förfirligare fråga
är: hvad kostar hon den unge förbrytaren? För
att kunna besvara denna; är detnödigt att kän-
na färdens detaljer. - Ynglingen fastläses bärun-
der med en sidokamrat, hvars sällskap han möj-
ligtvis åtnjuter under hela vägen, eller som han
utbyter mot andra följeslagare. På hvarje sta-
tion, der det rastas eller nattqvarter tages, in-
sättes ban, jemte sine kamrater, i härads- eller
läns-fängelset. En ny transport är kanbända
icke genast färdig att afgå. Han måste således
här tillbringa flera dagar och resan blir häri-
genom lång. Hurudan tror man väl har, ge-
nom en sådan behändling och genom ett sådant
sällskap, framkommer till hemorten? Gifves det
väl någon far eller mor, som utan fasa skulle
kunna tänka sig sin son till följd af någon ung-
dems-lättsinnighet, eller rent af på blotta miss-
tankar, göra em dylik resa? Och när han fram-
kommer, hvem vill efter ett sådant äfventyr
emottaga honom i arbete eller tjenst? Och om
han anses vara sådan, att han kan afstaten ut-
släppas såsom berättigad att på egen hand för-
sörja sig, hvarföre släpptes han icke genast här
i Stockholm att söka sin utkomst hvar han det
kunde? Eller om han nödvändigt skulle till
hemorten, hvarför icke gifva honom underbåll
att sjelf vandra dit och att få uppbära det hos
de länsstyrelser dit bans väg för honom? Men
hvarföre skulle han just till hemorten? Blir det
honom icke der svärare, än annorstädes, att er-
hålla arbete, emedan hvar och en der känner
honom, hvar och en skall förskjuta och peka
fingret åt honom? Men torde då finna, att den
lagstiftning, som så går till väga, hvilär på ett
fullkomligt misstag om samhällsinrättningens id,
om det allmännas gagn och om menniskonatu-
ren. Af hvad har väl staten mera skada, af
lsgbrytsrens gerning eller af lagen sjelf och dess
tillämpning? Jag upprepar äfven här huru, orm
i stället en förnuftig municipalpolis med ktopps-
aga eller fängelse genast straffat förbrytaren och
låtit honom med ett par dagars arbete godtgöra
målsäganden dess förlust?
Och dessa båda händelser äro den upgefärli-
ga historien med tre fjerdedelar af brottslin-
garna.
En sådan begår ett tillgrepp af lältsinnighet,
af okynne, af exemplets, förförelsens eller till-
fällets lock 1se. Han; inkastes i ett fängelse,
der han får sitta i veckor och månader. Han
erkänner brottet, eller detta är så uppenhart,
att det ej kan bestridas. Men rågon liten for-
malitet eller detalj fattas för sakens utredande,
eller han misstänkes för att hafva begått en
stöld på annat ställe, eller målsäganden uteblir.
Då uppskjutes saken till nästa rättegångsdag,
hvilken på landet kan blfva först några vec-
kor derefter. Således uttänjes saken i flera må-
nader och ganska ofta ännu längre. Hirunder
lemnas han i sina kamraters sällskap och ban,
hvilken, till följd af egen vanart eller förförelse
ingick i fängelset som en okynnig och lättsinnig
person, blir genom lagens åtgärd en utlärd
skälm. Detta är en så allmänt känd sak, att
man bör förmoda, det hvar och em kan hisio-
rien utantill. Derföre, siger man, har styrelsen
velat afhielpa denna olägenhet genom ransak-