hämd, svartsjuka m. m., och för hvilka denn: . passions tillfredsstillande har mera retels2, är str:ffet har fruktansvärdhet, om man afser en dast den stora menigheten af brottslingar, si skall man finna, att de begå brottet antingei helt och hållet af tanklöshet, eller i hopp at ostörde njuta dess omedelbara frukter. Hade de vissheten att upptäckas, att sålunda beröfva: dessa frukter, att tvärtom träffas af något str. ff så vore brottet för dem utan ändamål, och d begiogo det således icke. För staten och des: medlemmar är det derföre af vigf, att brelte upptäckes, att dess frukter fråntagas förbrytaren, att gen lidande fär så mycken godtgörelse som möjligt, och att håns eller andras person egendom eller välfärd sättes i skydd mot ena: handa vådor från samma person. Då bör dei pröfvas både huru groft :brottet var och til hvad grad gerningsmannen derizenom visat sig vådlig för det allmännas trygghet. Huruvids sådant sker, torde bäst åskådliggöras genom et: par exempel, ej derföre att exempel i allmänhet bevisa mycket, emedan de kunna vara undantag, utan derföre, att exemplen här verkligen kunua anses nära nog som allmän regel. En 57-årig man hade stulit tvänne gånge förut till ett sammanlagdt belopp af ungefär 4( rdr bko.: Han stal förliden höst tre fjerdedels kappar potatis; det var tredje resan stöld och han blef derföre lagligen häktad. emedan brottet ej fick med böter försonas. Stöldens belopp beråknades till 4 skillingar banko. Han bar nu sutit fängslad i 4 eller 5 månader, har begär nåd från spöstraffet; till frågans afgörande itgå några veckor cch slutligen följer tre års fängelse. Om man räknar hvarje finges underhåll till minst 80 riksdaler banko om året, har mannen således för dessa 4 skillingars skad2, som han tillfogat en samhällsmedlem, kostat staten omkring 300 riksdaler banko, eller ungefär 3600 gånger skadans belopp, och den lidande har dock icke erhållit någon ersättning för sin förlust. Huru, om en municipalpolis i stället kunnat genast afstraffa den felande antingen med en tjenlig kroppsaga eller, hvad bättre varit, med några dagars fängelse, och ålagt honom godtgöra målsäganden med ett dagsverkes förrättande, hade icke hap, staten, rättvisans princip och den brottslige sjelf vunnit derpå? En ungefär 20-årig gosse bade, tillsammans med en kamrat, stulit ett knyte, värderadt till icke en riksdaler. Denne gosse hade förut varit vid räddnings-institutet i Råby. Efter utståndet straff skickades han till sin hemort. Denna bemort råkade vara Malmö. Således en resa af 62 mil. Hvad kostar då denna stöld det allmänna? Men en ännu förfirligare fråga är: hvad kostar hon den unge förbrytaren? För att kunna besvara denna; är detnödigt att känna färdens detaljer. Ynglingen fastläses bärunder med en sidokamrat, hvars sällskap han möjligtvis åtnjuter under hela vägen, eller som han utbyter mot andra följeslagare. På hvarje station, der det rastas eller nattqvarter tages, insättes ban, jemte sine kamrater, i häradseller läns-fängelset. En ny transport är kanbända icke genast färdig att afgå. Han måste således här tillbringa flera dagar och resan blir härigenom lång. Hurudan tror man väl har, genom en sådan behändling och genom ett sådant sällskap, framkommer till hemorten? Gifves det väl någon far eller mor, som utan fasa skulle kunna tänka sig sin son till följd af någon ungdems-lättsinnighet, eller rent af på blotta misstankar, göra em dylik resa? Och när han framkommer, hvem vill efter ett sådant äfventyr emottaga honom i arbete eller tjenst? Och om han anses vara sådan, att han kan afstaten utsläppas såsom berättigad att på egen hand försörja sig, hvarföre släpptes han icke genast här i Stockholm att söka sin utkomst hvar han det kunde? Eller om han nödvändigt skulle till hemorten, hvarför icke gifva honom underbåll att sjelf vandra dit och att få uppbära det hos de länsstyrelser dit bans väg för honom? Men hvarföre skulle han just till hemorten? Blir det honom icke der svärare, än annorstädes, att erhålla arbete, emedan hvar och en der känner honom, hvar och en skall förskjuta och peka fingret åt honom? Men torde då finna, att den lagstiftning, som så går till väga, hvilär på ett fullkomligt misstag om samhällsinrättningens id, om det allmännas gagn och om menniskonaturen. Af hvad har väl staten mera skada, af lsgbrytsrens gerning eller af lagen sjelf och dess tillämpning? Jag upprepar äfven här huru, orm i stället en förnuftig municipalpolis med ktoppsaga eller fängelse genast straffat förbrytaren och låtit honom med ett par dagars arbete godtgöra målsäganden dess förlust? Och dessa båda händelser äro den upgefärliga historien med tre fjerdedelar af brottslingarna. En sådan begår ett tillgrepp af lältsinnighet, af okynne, af exemplets, förförelsens eller tillfällets lock 1se. Han; inkastes i ett fängelse, der han får sitta i veckor och månader. Han erkänner brottet, eller detta är så uppenhart, att det ej kan bestridas. Men rågon liten formalitet eller detalj fattas för sakens utredande, eller han misstänkes för att hafva begått en stöld på annat ställe, eller målsäganden uteblir. Då uppskjutes saken till nästa rättegångsdag, hvilken på landet kan blfva först några veckor derefter. Således uttänjes saken i flera månader och ganska ofta ännu längre. Hirunder lemnas han i sina kamraters sällskap och ban, hvilken, till följd af egen vanart eller förförelse ingick i fängelset som en okynnig och lättsinnig person, blir genom lagens åtgärd en utlärd skälm. Detta är en så allmänt känd sak, att man bör förmoda, det hvar och em kan hisiorien utantill. Derföre, siger man, har styrelsen velat afhielpa denna olägenhet genom ransak