fara vid tanken på att vi för sista gåigen låta
våra ögon hvila på ett föremål, som varit 0ss3
kärt genom vanan eller de minnen det åter-
kallar. Jag kastade mig ned i gräset och näm-
de sakta och omedvetet Clotildas namn; och —
liksom detta namn varit en trollfo- meal — stod
Clothilda sjel i samma ögonblick framför mig.
Ni härl! utropade hon förvånad och så kallt
och känslolöst, att min första rörelse — som
varit att förgätande allt vid hennes åsyn kasta
mig till hennes fötter — i ögonblicket försvann
och all min vred2 upplågade i stället åter.
Ja, min fröken,, sverade jag med all den
bitterhet, som känslan af hennes likgiltighet in-
gaf mig. Ni ser att den inbillske nirrev, den
förälsk. de pojken, som varit nog diraktig att
tro på en q-ianas kärlek, en qvinnss, som inte
ansåg sig förnedrad af att låta hinom sluta
henne i sina armar, under dat hon hånlog åt
den ömhet hoa väckt och i långa månader oupp-
hörligt med hvaj2 blek ljög en kärlek som
hon aldrig känt; att denna pojke ännu, efter alit
detta, är nog dåraktig att återkomma, swygan-
de som en tjuf, för att ännu en gång, den si-
sta, återse det ställe som skänkte bonom en
lycka, hvilken, om den cexså blott var en toa
inbi!lning, likväl skall evigt bevaras i hans bröst,
som hans dyrbiraste minne, lissom hans kiör-
lek, hvilken inte kan förnedras deriör att fö-
remil:t för densamma iste var den värdig. Och
nu farväl, min fröken; niskall uten tvifvel snart
erhålla er ett nytt föremål för de experimen-
ter ni valt till ert tidsförd:if, och som kanska