— — ——- —— — tt
uppsprang under en gammal ek, hvars stora
ibåliga stam ofta tjenat mg till gömställe då
jag velat öfverrzska Clotbilda på hennes favo-
ritplats. Som jig redan, innan jag hunnit fram,
hörde röster der, gick jag sikta genos bu-
skarne, cch kröp ifrån andra siden obemärkt
in i den gamla eken för att väata tills Clo-
thilda blef ensam; ty utan tvifvel stannade bon
qvar här, der hon var van att tillb-inga linga
stunder försjunken i tankar. Inkommen kikade
jag ut genom ett qvisthåliba-ken, för ati upp-
täckta hvem Clothilda kunde tala vid, och såg
herne sitta bredvid öfverstinnan på den låga
torfbinken med hufvudet lutzdt mot hennes
bröst.
Jag tyckte mig aldrig sett henne mera izta-
gande; den tunna ljusblå bögringade klådnin-
ger, uppknäppt vid halsea och blottande denne,
litet mer än den kanske får förblifva om någon
annan än den moderliga blicken kunsnat hinna
den, föll så mjukt omkring den smidiga ung-
domliga gestalter; det vackra håret litet oord-
nadt af halmhatten, som fallit af, glävste som
ett guldszimmer kring bennes ansigte; de bara
hvita armarne lindade omkrivg modrers hals:
allt syntes mig si för juranie att jag velat gifva
mitt lif, om jag i detta ögonbliex varit i öf-
verstinnans ställe, henne: som nu upplyite Clo-
thildas sänkta bufvud, såg på henne med oro
och sade, skakande på hufvudet:
Clothilda, mitt staci ars barn, ser jag ru ti-
rar i dessa ögon igen; när skall j:g få se dig
glad och lycklig som för: ?
Aldrig, aldrigl sade Clothilda med en röst,
hvars smärtfulia Jjud skar mig i hjertat, och
jag såg tårar glimma i bennes ög: n, som lyftes
emot modrens.
Aldrig, Clotbilda bur kan du säga så, du
har ju allt hvid Lfvet eger godt och ljuft.
Och ändå synes lifvet mg så torftigt, Eallt
och ödsligt. Ack! hvarför väckt:s jag redan
så ung ur min sköna dröm, nu är ellt förbi