— — ———— — tt uppsprang under en gammal ek, hvars stora ibåliga stam ofta tjenat mg till gömställe då jag velat öfverrzska Clotbilda på hennes favoritplats. Som jig redan, innan jag hunnit fram, hörde röster der, gick jag sikta genos buskarne, cch kröp ifrån andra siden obemärkt in i den gamla eken för att väata tills Clothilda blef ensam; ty utan tvifvel stannade bon qvar här, der hon var van att tillb-inga linga stunder försjunken i tankar. Inkommen kikade jag ut genom ett qvisthåliba-ken, för ati upptäckta hvem Clothilda kunde tala vid, och såg herne sitta bredvid öfverstinnan på den låga torfbinken med hufvudet lutzdt mot hennes bröst. Jag tyckte mig aldrig sett henne mera iztagande; den tunna ljusblå bögringade klådninger, uppknäppt vid halsea och blottande denne, litet mer än den kanske får förblifva om någon annan än den moderliga blicken kunsnat hinna den, föll så mjukt omkring den smidiga ungdomliga gestalter; det vackra håret litet oordnadt af halmhatten, som fallit af, glävste som ett guldszimmer kring bennes ansigte; de bara hvita armarne lindade omkrivg modrers hals: allt syntes mig si för juranie att jag velat gifva mitt lif, om jag i detta ögonbliex varit i öfverstinnans ställe, henne: som nu upplyite Clothildas sänkta bufvud, såg på henne med oro och sade, skakande på hufvudet: Clothilda, mitt staci ars barn, ser jag ru tirar i dessa ögon igen; när skall j:g få se dig glad och lycklig som för: ? Aldrig, aldrigl sade Clothilda med en röst, hvars smärtfulia Jjud skar mig i hjertat, och jag såg tårar glimma i bennes ög: n, som lyftes emot modrens. Aldrig, Clotbilda bur kan du säga så, du har ju allt hvid Lfvet eger godt och ljuft. Och ändå synes lifvet mg så torftigt, Eallt och ödsligt. Ack! hvarför väckt:s jag redan så ung ur min sköna dröm, nu är ellt förbi