och rFrinSdagen derCcitler, ar 10135, otvernyttaues på honom, utan att vidare ordande derom uppstod, anslagssumman för Kronprinsen 400,000 rdr; hvaremot vid sistl. riksdag Kongl. Maj:t för sin son, hvilken likväl blifvit Kronprins ungefär vid samma ålder, ansåg 25,000 rdr vara ett efter H. K. H. dåvarande inskränktare behof lämpadt belopp. Varsamheten i äskandet af detta anslag, jemförd med den i förrberörde Kongl. proposition föreslagne tillökning af 75,000 rdr, låter mig förmoda, hvad ock svårligen kunnat öppet uttalas, att cervid blifvit afsedt H. K. H. thronföljarens möjliga förmälning under tiden intill nästa statsreglerings-period; och det är under sådan förutsättning, som jag icke tvekat att inom Statsutskottet biträda tillstyrkandet af den vilkorliga förhöjningen på första hufvudtiteln. Att bredvid detta vilkor nedpruta anslagssumman med 25,000 rdr till 75,000 rdr, eller, som några reservanter yrkat, ännu lägre, dertill saknar jag all anledning, då i betraktande tages, att densamma ändock icke utgör mera än två tredjedelar åf hvad H. EK. H:s höge företrädare under enahanda förhållande tillgodonjöt. Jag respekterar de värda reservanternas uttalade mening, såsom otyifvelaktigt grundad på deras öfvertygelse om det tillständiga och rätta, men efter min uppfattning af ställningar och förhållanden, har hittills ingenting förefallit, som ville uppfordra mig att nedsätta ett anslag af denna natur, yrkadt, då det betraktas ur ofvannämnde synpunkt, snarare med moderation, medan vid andra delar af den Kongl. propositionen, omfattande regeringsåtgärder, äfven för mig tillfällen erbjudas till nödvändiga afkortningar i större och mindre mån. — Den supponerade förhöjningen i bidraget från Norrige anser jag här mindre skola tagas i beräkning, dels emedan ännu ovisst är huruvida eller till hvad belopp en sådan ifrågakommer, dels af skäl att ett derifrån möjligtvis ökadt apanage lärer draga dit förhållningsvis större utgifter, och slutligen derföre, att Svenska folket torde genom sina representanter böra åt thronföljaren anslå en passande underhållssumma, oberoende af brödrafolkets åtgörande i denna del. — Voro för tjugufem år sedan 150,000 rdr ett lämpligt anslag åt Sveriges förmälde Kronprins, så inser jag icke huru en tredjedel mindre kan i närvarande tid anses för mycket, då hvardagliga erfarenheten bestyrker, att, änskönt undantag i varuvärdet kunna uppräknas, den hufvudsakliga lefnadskostnaden nu är vida högre; och spörje sig en hvar med handen på hjertat, vid en blick på nationalvälståndets fortgåends utveckling och på den allmänna ställningen i landet, om de urgamlia bördor ännu tynga Svenska folket så hårdt, att en ytterligare nedsättning i berörde anslag är af nöd eller behof påkallad. Det lider icke tvifvel att både 73,000 rdr, och ännu mycket mindre, är tillräckligt såsom apanage, så framt man fordrar föredöme i införandet af spartanska seder och bruk, hvartill dock i vår närmaste omgifning saknas alla tecken till påtryckning nedifrån; men annars kan väl meningen icke vara, att i sättet att representera ställa thronföljaren i bredd med den enskilde medborgaren, utan heldre, enär tillfälle till förvärf der är betaget, lemna honom medel i händer att jemväl tillfredsställa sin sannolikt ärfda benägenhet att understödja konster och vetenskaper, att vara välgörande och öfva gästfrihet. Denna sednare dygd är från urminnes tid med vår nationalitet oskiljaktigt sammanflätad, och bar denna välkända svenska gästfrihet, hvaraf oss här i rågadt mått beskäres, — mina herrar Ståndskamrater från landsorten, erkännom det med tacksamhet! — i hufvudstaden sitt högsäte, hvadan väl underligt vore att bringa den unge furstens blifvande hofhållning till försakelser, som stå i uppenbar strid med alla lefnadsvanor rundtomkring konungaborgen. Mot öfverdåd och slöseri, som är något helt annat, hafva vi der tillröcklig garanti af uppfostran och exempel. Icke det veka hjertats smekande undfallerhet för någon slags gunst, utan min öfvertygelse allena, stödd på dessa andragne skäl, har låtit mig i böglofl. Statsutskottet medverka till det tillstyrkande af denna punkt, hvaråt jag nu ock här lemnar mitt bifall. Hrr Ericsson, Bergvall, Embring, Gullström och Roth iastämde med hr Kock. Hr PALANDER: Om jag icke begärt ordet, skulle jag hafva inskränkt mig till att instämma med hr Kock. Jag vill dock vara fåordig, såsom amnets grannlaga beskaffenhet fordrar, synnerligen som jag in den förhoppning, att all diskussion skulle uteva. Jag hade förmodat, att Borgareståndet skulle enhälligt antaga hvad Statsutskottet i utlåtandet föreslagit; men jag har erfarit motsatsen, enär åtskillige talare redan sökt, på skäl, dem jag icke kan godkänna, underkänna utlåtandet. Den första talaren har anställt en jemnföreisa emellan Sveriges och öfriga europeiska makters civillista, i förbållande till statsiokomsterne. Härvid torde jag få erinra, att jemnförelsen blifvit gjord blott med de större makterne och icke med de mindre; och jag är öfvertygad, att om man jemnför Sverige med Danmark och Hannover m. fl. mindre stater, resultatet skall blifva helt annorlunda, än det som man deraf sökt hemta. Andra hafva talat om Jandets fattigdom. Jag beklagar om fåderneslandet kom i den beklagansvärda belägenhet, att det hvarken kunde eller ville afstå åt sin Kronprins, såsom förmäld, 100,000 rdr årligen, serdeles då de, hvilka reserverat sig mot anslagets beviljande, ansett att mindre än 75,000 rdr icke bör komma i fråga, och skilnaden således endast är 25,000 rdr. Då uppoffringen är så obetydlig, anser jag icke att man bör kunna -påyrka en nedsättning 1 beloppet, helst då en stor del deraf säkerligen återgår på välgörenhetsväg till landet, enär man kan vara förvissad derom, att thronföljaren går i sin faders fotspår, och man känner att Hans Maj:t använder årligen 2 å 300,000 rdr i välgörenhetsmedel och till uppmuntran af konster och vetenskaper. I anledning af hr Winges uppgift, att första hefvudtitelns anslag sedan 41810 blifvit förökade till nära dubbla beloppet, får jag fästa hr Winges uppmärksamhet, att riksdalern år 1810 gälde 428, då den nu går för endast 48 sk. Hr Billström har nämnt, alt man icke bör, såsom Utskottet föreslagit, gå kommande Ständer i förväg; men så är ej förhbållandet, ty om thronföljaren blifver förmäld innan nästa Ständer sammanträda, så blifver ock anslag för bans hofbållning derförinnan erforderligt. Jag understödjer Utskottets förslag, såsom grundadt på rättvisa och billighet, samt fullkomligen öfverensstämmande med nationens önskningar och tänkesätt. Hr SJÖSTEDT: Jag saknar anledning att. afslå Utskottets förslag, och instämmer derföre med hr Kock. Hr SCHARTAU: Det har blifvit anmärkt mot Statsutskottet, alt det afgifvit-statsregleringen styckad. Jog erkänner rigtigheten af dehna apmärkning, men vill tillägga, det man inom Utskottet föreställt sig, att denaa olägenhet kunnat af Ståndeh sjelfve afbjelpas. Man hade nemligen minne af förra riksdagar, då inkomna betänkanden stundom gjorts hvilande på Ståndens bord, i afvaktan på utlåtanden angående andra dermed i samman