Diskussion hos Borgarståndet angående Första Hufvudtiiteln. ja (Forts. från gårdagsbl.) Hr HÖRNSTEIN : Jag är till stor del förekommen af en talare, som yttrat sig emot antagande af statsutskottets förslag. För min del skulle jag gerna lemna min röst för bifall till den kongl. propositionen, om med det nu ifrågastäldta anslaget, en gräns blefve satt för anspråken på förökade anslag å Första Hufvudtiteln, om, säger jag det vore Dog att bevilja erforderliga medel för konungens och tronföljarens hofhållning, och den öfriga konDungafamiljen låte sig nöja med de 200,000 rdr, som årligen utgå från riksgäldskontoret; men då man ej har anledning hoppas och ännu mindre någon garanti derför, att icke anspråken oupphbörligen stegrås, anser jag det vara bäst att stämma i bäcken, innan det blir för sent att göra det i ån. Man har, såsom en förtjusningsformel, sagt att Sveriges konungs barn borde anses såsom Rikets barn;; Denna fras, som har sin uppkomst från Frankrike, har der icke varit osviklig; ty icke någon af deras efterkommande, om hvilka dem först sades tillhöra detta land, de äro landsflyktiga. Denna fras har numera i Frankrike ingen tillämpning; den bar blifvit utbytt mot en annan, mindre poetisk, men gagneligare, som. heter regering för godt pris. Sverige behöfver detta motto. Att en fortsatt förhöjning i Första Hufvudtitelns anslag kan väcka missnöje i ländet, har man att befara af omdömena öfver 4:de och 35:te hufvudtitlarna; och från missnöje mot sak är öfvergången lätt till missnöje mot person. Jag tror mig handla i det sannaste intresse, då jag yrkar återremiss af utlåtandet Hr WINGE: Vid betraktande och begrundande öfver riksstatens A:sta hufvudtitel, då den har så mycket sammanhang med regenthus och folk, frammanas ovilkorligen jemförelser med det närvarande och det förflutna, af hvilket sednare isynnerhet de .trenne sista åren af detta årbundrades första tiotal voro för Sverige utmärkta af bedröfliga tilldragelser, men, nästan som alltid i nödens stund, framträdde ock då män, icke skyende att säga sin tanke och handla likstämmigt, ibland hvilka här må nämnas Matts Pehrsson, som i ett plenum hos Bondeståndet år 1809 yttrade: Sedan Sverige nu förlorat Finland, äro vi för fattiga att pråla som ett konungarike; ett hertigdöme kunde varalagom. Var detta en åning om kostnaden för ett konungadöme? År 4840 var 1:sta bufyudtiteln 467,823 rdr samt 66;666 rdr 32 sk. såsom stat för Kronprinsen Carl Johan, hans gemål och son, hvilken hufvudtitel år 1845 var kommen till en höjd af 686,700 rdr, utom de 200,000, hvilka, enligt riksdagsbeslutet år 1815, utgå från Rizsgäldskontoret till H. M. Konungen, således nära dubbelt emot hvad den var förstaämnde år. Hafva folkets tillgångar och välmåga ökats i ett lika stigande? För mig synes det obagripligt, då fråga är om en betydlig tillökning i riksstatens 4:sta hufvudtitel, huru man kan vilja framdraga föredömen och uttryck från: Frankrike i en tidpunkt, då detta land styrdes af en enväldig regent och under en lång tidföljd hade haft det mest lösaktiga och slösandel hof, hvaraf ändtligen föddes denna våldsamia revolution, som, lik en häftig orkan, bortsopade det! seklersgamlå onda. Svenskarne hafva från uråldriga tider, i from tro, betraktat sin konung såsom Far och sig såsom hans. Barn, hvilka, i landsorter, ofta plågade af brist på