dock att få den satsen erkänd, att med ed mi, man svara, men ej kära. — Frih. Cederström, J., ville ej tillerkänna motbok giltighet, utan! att hvarje reqvisition vore deri skrifiligen gjord af köparen. — Frib. Cederström, R., fruktadel att motbok skulle komma ur bruk, om den icke vore nämnd i lagen. — Hr Åkerman, som an-l: såg denna lag hafva det största inflytande pål våra kreditförhållanden, fruktade att en återremiss skulle möjligen föranleda hinder för lagens antagande, och biföll derför. — Hr Gynther vederlade de mot utskottets förslag framställda anmärkningar, och sedan äfven hr von Hartmansdorff talat för bifall, bifölls betänkandet. Sedan Statsutskottets utlåtande JM 76 blifvit bifallet, föredrogs Bankoutskottets utlåtande öfver den kungliga propositionen om ett nytt myntsystem. Frih. Stjernstedt, A., ansåg decimalsystemet ej böra införas förrän allmogen fått undervisning deri, och att ständerna borde ingå till K. M. med begäran om utarbetande a!ett fullständigt, på vetenskspliga gruader fotadt system för mått, mål, vigt och mynt. — Grefve Gyldenstolpe, A., var af samma tanka. — Grefve Cronhjelm, P., förklarade att pluraliteten af Bondeståndets ledamöter inom utskottet hade ansett allmogen ega förmåga att lära systemet. Uppskof med det nya myntsystemets antagande skulle göra den tillämnade omsättningen af indelta räntan nästan onyttig. Flera länder hade antagit detimalsystemet, bland annat Finland, der ingen tid till förberedelse lemnats. — Hr von Hohenhausen, M. S., ansåg decimalsystemet vara just för allmogen af största fördel, emedsn i detsamma bråk behandlas såsom hela tal. Att antaga riksdalern till myntenhet vore välbetärkt, emedan den redan är af hela folket känd och antagen. Frih. Wredes förslag, att 24 sk. skulle vara enhet, kan mycket väl stå tillsammans med regeringens, liksom man i Hamburg m. fl. orter räknar både mark och riksdaler. Kopparmynt på 40 penning vore öfverflödigt. Allt silfvermynt af mindre valör än 24 sk. borde icke vara 42-, utan 8-lödigt. — Hr Gripenstedt, J. A., skulle hafva bifallit utskottets förslag, om det varit ståndets mening att antaga det, men då skiljaktiga tankar yppat sig, ville han yttra sina tankar om företrädet af frib. Wredes förslag. Det rationella är att antaga ettan till enhet, och att då taga denna jemt så liten och så stor som behöfves. Det fiones ett factum, som visar att styfvern är lagom till myntenhet . hos oss. Styfvern, som verkligen behölves för nyanseringar i priser, går i rörelsen, under det att runstycket, som är obehöfligt, icke går. TaJaren visade huru lätt det är, enligt friherre Wredes system, att till ex. verkställa ränteberäkningar. Äfven i afseende på öfvergången från det gamla myntsystemet förekomme åtskilliga omständigheter, som visade företrädet! af att räkna efter krona (24 sk.) med 400 styfver. 735, 50 och 235 styfver skulle då i det aldranärmaste motsvara 48, 42 och 6 sk. efter nuvarande räknesätt. — Frib. Cederström, R., ville icke hafva decimalsystemet. Dess antagande skulle väcka missnöje i Sverge, hvilket ej, såsom Ryssland, har ett aflägse land att skicka de missnöjda till. — Hr Lefren erinrade att alla folk räkna efter decimalsystemet, nem. ligen från 4 till 40, som är den första komponerade enheten, till 400, som är den andra, och vidare till 1000 åc. Det var blott hos de gamla judarne, som duodecimalsystemet var gällande. Om en half riksdaler antoges till enbet, skulle man få två myntenheter, ty allmänheten, som icke estimerar en half riksdaler, skulle räkna i hel riksdaler. — Grefve Gyldenstolpe, A., svarade, att om decimalsystemet redan vore antaget, skulle ingen öfverläggning derom nu behöfvas. — Hr Rosenblad, B., påminte att duodecimalsystemet, der det varit antaget, lätt blifvit ut-l: bytt mot decimalsystemet, t. ex. i Preussen tha: lerns indelning i 30 groschen i stillet för 24. Talaren villa votera för hvilket som helst: re-l:geringens eller frih. Wredes förslag. På myntet borde utsättas af hvad slag det är, annars. kunde förvillelse uppkomma; talarens gamla mormor, hade blifvit narrad till omskrifning af några sedlar och derigenom lidit förlust. Det högre silfvermyntet borde göras finare än 42-! lödigt; det mindre 8-lödigt. Diskussionen afbröts nu i anseende till den långt framskridna tiden, men fortsattes på eftermiddagen, då flere af de föregående talarne yttrade sig ånyo, och dessutom brr Aminoff och Fåhreus, som voro för utskottets förslag, samt hr Bogeman, som var emot det. Utlåtandet återremitterades. Bankoutskottets utlåtande om småsedlarnes indragning och silfvermynts spridande i stället, bestreds af hr Rosenblad, B. Hans skäl voro, att allmänheten, då den ej vexlat sig till siltver, ehuru den kunnat när som helst erhålla ( det, visat sig vilja behålla småsedlarne; att kostnaderna för silfvers utsläppande skulle blifva!: vida större än för småsedlars, emedan till sjelf! va myntningskostnaden måste läggas räntan — ! 32,000 rdr specie — på de utelöpande 800,000 ; rår sp.; att bönderna icke vilja hafva sillvermynt, som de lätt kunna tappa ur sina västar, , som äro hål på; att förfslskningar skulle blifva lätta, samt att bankens styrka skulle försvagas. — Grefve Cronhjelm, P., svarade att allmänheten kanske var lika rädd för pappersmyntet, då detta först infördes, som hr Rosenblad nu förmenade den vara för silfvermynt; att silfret drager lika stor ränta om det ligger i bankens hvalf till vexling, som om det är i allmänhetens händer; att bankens zdministrativa kostnad skulle minskas genom den föreslagna iåtgärden; samt att pappersmynt kan lättare förfalskas, än silfver, der man alltid har klangen till pröfningsmedel. — Hr von Hartmansdorff