Ane Ve fe EJ REVY AF TIDNINGARNA. Vid genomögnande af Postoch Inritestidningen för i går afton öfverraskades vi af ett curiosum derstädes, som mihända passerat obemärkt förbi mängden af dess läsare, men hvilket icke kunde undgå att fryppera osz, såsom en liten lek af ödet med den gamla Postgumman, och ett ämne till betraktelser äfven af allvarsammare matur. På första sidan läser man nemligen ett utdrag af fransyska regeringens blad, Journal -des Debats, som bitterligen lamenterar öfver reformbankettern2, anklagar oppositionen för bristande aktning för samhällsordringen, och framställer hela detliberala partiets sträfvande såsom en uppenbarelse af otidigt missnöje och otacksamhet mot en klok och liberal regering. Hela denna deklamation lemnar det tydligaste bevis, att regeringen icxe blott anser sig hafva fullkomligt rätt isin politik, utan äfven trott, att den ägde de bättres och upplystes bifall. När man vänder om bladet åter, träffas på andra sidan, bland dagens utländska nyheter, en postdag sednare, underrättelserna att hela Paris är i uppresning cch att den stolta Guizotska ministeren måst afdanka. Den kontrast, som härvid erbjuder sig, synes oss lemna en slående anledning till den frågan, hvad som kan utgöra orsaken till den förstockade blindhet i afseende på sakernas ställning och regenternas egen sanna fördel, jemte den obegripliga cnvisheten, att hellre utsätta sig för obehaget och vådorna af det allmänna missnöjet, än att genom ett uppriktigt liberalt regeringssystem tillvinna sig folkets kärlek och enthusiasm, som visar sig i de flesta monarkier i vår verldsdel, och hvilken jemväl från ett annat håll, i afseende på de Tyska staterna, belyses i det förtriffliga tal af Basserman, som förekom i gårdagens Aftonblad? Dåt kant. ex. icke bestridas, att Fransmännens konung är en man med utmärkta egenskaper på hufvudets vägnar, jemte ett godt hjerta cch många enskilda dygder. Och l:kväl har denne man med sin så mycket beprisade klokhet styrt landet så, att efter nära 48 års regering, under ett Europeiskt fredstillstånd, landet är fördjupadt i statsskuld och det yttersta bryderi rådtr att kunna betäcka statsutgifterna, oaktadt en tillvexanda nationalrikedom; att dess politiska förbållanden till yttre makter äro på ett betänkligt sätt invecklade, att en allmän klagan råder öfver demoralisation inom förvaltningen och de högre klasserna, och slutligen att hela riket står på branten af en revolution, som hotar sjelfva dynastiens bestånd. Det måtte ligga någonting på en gång demoniskt insnärjande och döfvande i sjellva furstemjestätets tjusningskraft för regenterna sjelfva cch det förblindande begrepp det gifver dem om egen vishet och ofelbarhe:, för att kunna leda till sådana påföljder. Se vi likväl på England eller Belgien, så visar sig der ett annat förbållande. Ingenstädes är konunzamakten mer hedrad och regenternas personlighet mindre klandrad, än i dessa länder. Regerings-systemet förändras der med största lätthet, utan att monarkens egenkärlek eller anseende lider det minsta deraf. Partierna strida der på diskussionens och agitationens väg lika lifligt som på andra ställen, men inga revolutionära rörelser eller symptomer förmärkas, och om några fantastiska hufvuden predika sådana, bortdö de snart af sig sjeliva, i brist på understöd från allmänna tänkesättet. Vill man närmare observera alla de fenomener, som kunna lemna bidrag till bedömande af orsakerna till denna skilnad, så behöfs det icke mycken skarpsinnighet att inse, att skilnaden ligger i begäret till allenastyrande å ena sidan, och i ett verkligt representatift samhällsskick, hvarigenom folket kan frambära och göra sina önskningar gällande, å den andra. De sednare händelserna hafva också öfverallt visat, att nationerna i Europa under närvarande period icke begära eller ens önska republikanska statsformer, ehuru det icke är omöjligt att ett envist motstånd å regenternas sida slutligen skulle kunna leda till monarkiernes upphäfvande; de önska blott det representativa simhällsskicket cch den parlamentariska styrelsen, samt så mycken resignation af sjelklokbeten ifrån furstarvas sida, som leder till deras antagande. Men hvad det är som verkar envisketen cch motviljan hos desednire, att ej hellre frivilligt foga sig efter dessa önskningar och skörda tacksamhet och välsignelse derför, än att slutligen nödgas. gifva. efter för nödvändigheten, är deremot en .gåtr, som vi bekänna oss oförmögne att upplösa. nt MMMM — Utoåncan af dat nyulisan förrättade iuctitran