Ane Ve fe EJ
REVY AF TIDNINGARNA.
Vid genomögnande af Post- och Inrites-
tidningen för i går afton öfverraskades vi af ett
curiosum derstädes, som mihända passerat o-
bemärkt förbi mängden af dess läsare, men
hvilket icke kunde undgå att fryppera osz, så-
som en liten lek af ödet med den gamla Post-
gumman, och ett ämne till betraktelser äfven
af allvarsammare matur. På första sidan läser
man nemligen ett utdrag af fransyska regerin-
gens blad, Journal -des Debats, som bitterli-
gen lamenterar öfver reformbankettern2, ankla-
gar oppositionen för bristande aktning för sam-
hällsordringen, och framställer hela detliberala
partiets sträfvande såsom en uppenbarelse af
otidigt missnöje och otacksamhet mot en klok
och liberal regering. Hela denna deklamation
lemnar det tydligaste bevis, att regeringen icxe
blott anser sig hafva fullkomligt rätt isin poli-
tik, utan äfven trott, att den ägde de bättres och
upplystes bifall. När man vänder om bladet
åter, träffas på andra sidan, bland dagens ut-
ländska nyheter, en postdag sednare, underrät-
telserna att hela Paris är i uppresning cch att
den stolta Guizotska ministeren måst afdanka.
Den kontrast, som härvid erbjuder sig, synes
oss lemna en slående anledning till den frågan,
hvad som kan utgöra orsaken till den för-
stockade blindhet i afseende på sakernas ställ-
ning och regenternas egen sanna fördel, jemte
den obegripliga cnvisheten, att hellre utsätta
sig för obehaget och vådorna af det allmänna
missnöjet, än att genom ett uppriktigt liberalt
regeringssystem tillvinna sig folkets kärlek och
enthusiasm, som visar sig i de flesta monarkier
i vår verldsdel, och hvilken jemväl från ett
annat håll, i afseende på de Tyska staterna,
belyses i det förtriffliga tal af Basserman, som
förekom i gårdagens Aftonblad? Dåt kant. ex.
icke bestridas, att Fransmännens konung är en
man med utmärkta egenskaper på hufvudets
vägnar, jemte ett godt hjerta cch många enskil-
da dygder. Och l:kväl har denne man med
sin så mycket beprisade klokhet styrt landet
så, att efter nära 48 års regering, under ett
Europeiskt fredstillstånd, landet är fördjupadt
i statsskuld och det yttersta bryderi rådtr att
kunna betäcka statsutgifterna, oaktadt en till-
vexanda nationalrikedom; att dess politiska för-
bållanden till yttre makter äro på ett betänk-
ligt sätt invecklade, att en allmän klagan råder
öfver demoralisation inom förvaltningen och de
högre klasserna, och slutligen att hela riket står på
branten af en revolution, som hotar sjelfva dy-
nastiens bestånd. Det måtte ligga någonting
på en gång demoniskt insnärjande och döfvande
i sjellva furstemjestätets tjusningskraft för re-
genterna sjelfva cch det förblindande begrepp
det gifver dem om egen vishet och ofelbarhe:,
för att kunna leda till sådana påföljder.
Se vi likväl på England eller Belgien, så
visar sig der ett annat förbållande. Ingenstädes
är konunzamakten mer hedrad och regenternas
personlighet mindre klandrad, än i dessa län-
der. Regerings-systemet förändras der med
största lätthet, utan att monarkens egenkärlek
eller anseende lider det minsta deraf. Partier-
na strida der på diskussionens och agitationens
väg lika lifligt som på andra ställen, men inga
revolutionära rörelser eller symptomer förmär-
kas, och om några fantastiska hufvuden pre-
dika sådana, bortdö de snart af sig sjeliva, i
brist på understöd från allmänna tänkesättet.
Vill man närmare observera alla de fenome-
ner, som kunna lemna bidrag till bedömande
af orsakerna till denna skilnad, så behöfs det
icke mycken skarpsinnighet att inse, att skil-
naden ligger i begäret till allenastyrande å ena
sidan, och i ett verkligt representatift samhälls-
skick, hvarigenom folket kan frambära och göra
sina önskningar gällande, å den andra. De sed-
nare händelserna hafva också öfverallt visat,
att nationerna i Europa under närvarande pe-
riod icke begära eller ens önska republikanska
statsformer, ehuru det icke är omöjligt att ett
envist motstånd å regenternas sida slutligen
skulle kunna leda till monarkiernes upphäfvan-
de; de önska blott det representativa simhälls-
skicket cch den parlamentariska styrelsen, samt
så mycken resignation af sjelklokbeten ifrån
furstarvas sida, som leder till deras antagande.
Men hvad det är som verkar envisketen cch
motviljan hos desednire, att ej hellre frivilligt
foga sig efter dessa önskningar och skörda tack-
samhet och välsignelse derför, än att slutligen
nödgas. gifva. efter för nödvändigheten, är der-
emot en .gåtr, som vi bekänna oss oförmögne
att upplösa.
nt MMMM
— Utoåncan af dat nyulisan förrättade iuctitran