——
mig för att få det i sigte igen; men ögonblie-
ket derefter nådde ett gällt och ångestfullt nöd-
rop mina öron. Clotbilda spratt till, stannade
hästen och vände sig nu emot mig; skriken upp-
repades med fördubblad ångest, och innan jag
hann förklara för henne huru jag sett slädan
försvinna, hade hon vändt af åt det håll, hvar-
ifrån ropen ännu alltid bördes, och körde så
fort, att vi redan voro ett långt stycke ut- på
sjön, innan jag, som kände isen gunga under
oss för hvarje steg 2f hästen, och inseende att
endast våld skulle afhålla henne från att kasta
sig sjelf i samma fara, hann hoppa af, fatta
hästen i tyglarne och förmå honom att stann?.
Hvad gör nilb ropade Clotbilda med en
röst, som darrade af sinnesrörelse och vrede.
Ni uppehåller oss ju, då vi måste skynda, om
vi skola kunna rädda dem. Ah, min Gud, hör
ni inte, fortfor hon med den yttersta fasa, då
ropen nu svagare och mera afbrutna blefvo just
derigenom ännu hemskare; undan, eller jag kör
öfver er.
Men hennes hotelse kunde ice verkställas;
ty under det jag, med enröst som min brådska
kanske gjorde något hård och sträf, sade: S2
så, min fröken, var nu så god och stanna qvar
här tills jag återkommer; ni kan i alla händel-
ser ingenting göra dervid och skulle endast o-
nödigtvis blottställa er,, hade jag ryckt ur sel-
pinnarne, skacklorne föllo ned på isen och Silly
lät helt beskedligt leda sig bakom slädan, der
jag fastband henne.
Jag skulle siznna hir! sade Clothilda för-
aktligt; nej vis,.t inte, jag följer medp, tillade
hon trotsigt.
l den händelse blir det jag, som stannar för
att qvarhålla er, och da olycsligeder borta få
lemnas åt sitt öde, ty jag tillåter inte, att ni
oförnufuigt och utsn ändamål kastar er i en ö-
gonskenlig fsra, sade jag lugnt och bestämdt.
Jag har ofta märkt — som ett bevis på, att
naturen aldrig ämnat qvinnan att herrska och