—— mig för att få det i sigte igen; men ögonblieket derefter nådde ett gällt och ångestfullt nödrop mina öron. Clotbilda spratt till, stannade hästen och vände sig nu emot mig; skriken upprepades med fördubblad ångest, och innan jag hann förklara för henne huru jag sett slädan försvinna, hade hon vändt af åt det håll, hvarifrån ropen ännu alltid bördes, och körde så fort, att vi redan voro ett långt stycke utpå sjön, innan jag, som kände isen gunga under oss för hvarje steg 2f hästen, och inseende att endast våld skulle afhålla henne från att kasta sig sjelf i samma fara, hann hoppa af, fatta hästen i tyglarne och förmå honom att stann?. Hvad gör nilb ropade Clotbilda med en röst, som darrade af sinnesrörelse och vrede. Ni uppehåller oss ju, då vi måste skynda, om vi skola kunna rädda dem. Ah, min Gud, hör ni inte, fortfor hon med den yttersta fasa, då ropen nu svagare och mera afbrutna blefvo just derigenom ännu hemskare; undan, eller jag kör öfver er. Men hennes hotelse kunde ice verkställas; ty under det jag, med enröst som min brådska kanske gjorde något hård och sträf, sade: S2 så, min fröken, var nu så god och stanna qvar här tills jag återkommer; ni kan i alla händelser ingenting göra dervid och skulle endast onödigtvis blottställa er,, hade jag ryckt ur selpinnarne, skacklorne föllo ned på isen och Silly lät helt beskedligt leda sig bakom slädan, der jag fastband henne. Jag skulle siznna hir! sade Clothilda föraktligt; nej vis,.t inte, jag följer medp, tillade hon trotsigt. l den händelse blir det jag, som stannar för att qvarhålla er, och da olycsligeder borta få lemnas åt sitt öde, ty jag tillåter inte, att ni oförnufuigt och utsn ändamål kastar er i en ögonskenlig fsra, sade jag lugnt och bestämdt. Jag har ofta märkt — som ett bevis på, att naturen aldrig ämnat qvinnan att herrska och