slod at då tatlige, nvllka icke kunna underhålla sig sjelfva, d. v. s. att sjelfva den maxim som ligger till grund för hr Cederschiölds motion, den påstår jag vara gillad af alla engelska statsmän utan undantag. Om hr Gripenstedt kan finna någon enda sådan statsmsn, som nu för närvarande nekar en sådan princip i England, i det land der man mest har skrifvit öfver denna angelägenhet och der man ej blott har den rikaste, utan rättare på visst sätt också den mest kännbara erfarenheten deraf, så förbinder jag mig härmed att låta utan något slags genmäle på min sida publicera de dokumenter,som den värde, talaren i sådant afseende kan producera, likväl under det vilkor, att dessa dokumenter icke få vara hemtade ifrån en förfluten tid, utan från den närvarande. Min afsigt med detta argument har varit, att inför Ridd. och Adeln framställa en ståndpunkt för frågans bedömande, såsom motvigt emot de slutsatser, som hr Gripenstedt i detta afseende kommit till. Hr CEDERSCHIÖLD, R. Th.: Hr Åkerman har förklarat, att hans anmärkning, det ingen skulle kunna för försvarslöshet dömas, afsett endast ostraffade personer, och att således ingen numera skulle kunna dömas till tvångsarbete endast för bristande försvar. Härtill får jag svara, att då jag i mitt förslag framställt att ingen, som vore villig att arbeta, hädanefter måtte kunna dömas för bristande försvar till tvångsarbete, så var det ganska gifvet, att jag icke kunde åsyfta sådana personer, som i allt fall icke kunde för försvarslöshet dömas till tvångsarbete, utan att jag endast syftade på dem, som dertill enligt nu ällande författning kunde dömas; och att efter denna författning alla dömas till tvångsarbete, endast och allenast för bristande laga försvar, och i vissa fall äfven utan förut föröfvadt brott, det kan af författningens 6 tydligen inhemtas. För öfrigt får jag förklara, att-jag för min enskilda del helst hade önskat att, uti-ett så vigtigt ämne som detta, all skärpa på ömse sidor undvikits i diskussionen; och i händelse någon sådan å min sida egt rum, så torde det få uteslutande tillskrifvas det sätt, hvarpå man emot mig uppträdt. Hr GRIPENSTEDT: Jag vill blott en gång för alia förklara, att jag aldrig förnekat det allmännas skyldighet att tagacvård om de fattige, när de äro i behof deraf och när de enskilda, som det närmare tillhör, icke kunna : göra det. Jag har blott sagt, att denna skyldighet bör i främsta rummet tillkomma de mindre enheterna, sist staten, och aldraminst utgöras så som hr Cederschiöld föreslagit. Hr von HARTMANSDORFF, AUG.: Då jag i dag uppträdde på detta rum, trodde jag att hr Cederschiölds motion skulle få understöd måhända just af dem, som i dag bestridt den. Jag hade i det fallet velat tala emot honom, men när det nu kar blifvit så länge och så väl gjordt af andra ledamöter, så kan jag icke annat än fägna mig 2t att kr Cederschiöld framkommit med denna motion sådan som hon är. Den visar huru en man, begåfvad både med rättskaffenhet och godt omdöme, kan, när han låter sig ohejdadt hänföras af s. k. menniskokärlek, komma på svåra afvägar. När nu sådant skett och det har. blifvit understödt af hr Hjerta, så tror jag att denna utgång af saken är den nyttigaste, som den kunnat få, och att när denna diskussion jemte motionen kommer till Utskottet, den skall göra en för det allmänna fördelaktig inverkan. Det är för mycket begärdt, att ett ämne af så omfattande vigt som fattigvården, och hvilket utan tvifvel blifver ett föremål för menniskors bemödanden i alla tider, skulle kunna för ögonblicket tillfredsställande lösas. Jag måste i detta fall såsom i alla andra tro, att man gör rättast att icke förkasta hvad man eger dugligt och användbart, utan att hafva något annat att sätta i stället. Misstaget att så göra, får man nu erfara äfven i afseende på fattigvården: Hvarföre hafva de fattige blifvit så många och brottsligheten så stor, om icke derföre att man undanröjt af klemighet aet, som innebär ett återhåll mot det onda. Våra gamla författningar fordrade, att hvar och en skulle hafva! ett ärligt näringsfång, som kallades laga försvar. Derigenom var han på förhand erinrad om att skaffa sig uppehälle, innan nöden stod för dörren. Detta tvång har man borttagit, och nu befinner sig den fattige, då han icke skaffat sig laga försvar, i samma förhållande som rofdjuren; han lefver för dagen, och när föda fattas, skaffar han sig densamma med våld: man måste träda ifrån denna klemighet och öfvergå till allvarsammare författnipgar, men dertill äro i min tanka de flerfaldiga välmenande förslag, hvarmed man framkommit, förgäfves. Frib. SPRENGTPORTEN, JACOB WILHELM: Det är blott i anledning af ett yttrande af hr Cederschiöld, som jag har begärt ordet. Hr Cederschiöld har framställt, att inom bhufvudstaden det i allmänhet skulle saknas tillfäl!e till arbetsförtjenst för dem som söka en sådan. Det är visserligen möjligt att en sådan saknad kan förefinnas för de brottslingar och arbetskarlar, som söka arbetsförtjenst härstädes, i synnerhet när deras antecedentia äro allt för mycket besvärande; men för dena redlige, flitige arbetaren har jag, åtminstone för min del, i allmänhet icke funnit den svårighet att finna arbetsförtjenst, som hr Cederschiöld anmärkt; ty utom de många tillfällen till enskild arbetsförtjenst, som för sådana finnas, bör jag upplysa, att, åtminstone under de sednare åren, Stockholms stad haft tillfälle att på allmänna större arbeten eller arbetshusen sysselsätta 300 till 600 personer. Dessutom lemnas dylika tillfällen af de särskilda fattigvårdsstyrelserna inom församlingarne. Jag tror således att den anmärkning hr Cederschiöld i detta fall framställt icke kan antagas såsom fullt giltig, utan afseenåe å de många undantag, som jog nu her bedt att få göra gällande. Hr CEDERSCHIÖLD, R. T.: Utan tvifvel är det för hvar och en af de närvarande tillfredsställande att höra af hr öfverståthållaren tillkännagifvas, att arbetstillfällen här i staden nu mera icke saknas. Det återstår då endast att önska, det hr öfverståthållaren behagade uti en kungörelse uppgifva det eller de ställen, dit man kan få hänvisa dem, som på gatan och i husen efterfråga arbete, och att någon åtgärd vidtages, så att man icke vidare behöfde besväras af tiggande personer, som ständigt klaga öfver saknadt arbete. is Efter jag nu har ordet, kan jag icke underlåta att fästa Ridd. och Adelnos uppmärksamhet derpå, att den diskussion, som i dag egt rum, säkert varit särdeles välkommen för hr von Hartmansdorff, som ock framdeles icke lärer underlåta att vända sig densamma till nytta, enär hrr Gripenstedt och Åkerman nu lemnat den värde ledamoten ett kraftigt handtag uti bans -opposition mot den kongl. propos. om den nya kriminallagens antagande, då bemälde 2:ne herrar på ett hånfullt sätt uppträdt emot den satts jag framställt, och hvilken är den samma som förekommer i den nya lagen, hvars antagande af Ständerna samma herrar redan tillstyrkt. 7 UTRIKES.