slod at då tatlige, nvllka icke kunna underhålla sig
sjelfva, d. v. s. att sjelfva den maxim som ligger
till grund för hr Cederschiölds motion, den påstår
jag vara gillad af alla engelska statsmän utan un-
dantag. Om hr Gripenstedt kan finna någon enda
sådan statsmsn, som nu för närvarande nekar en så-
dan princip i England, i det land der man mest
har skrifvit öfver denna angelägenhet och der man
ej blott har den rikaste, utan rättare på visst sätt
också den mest kännbara erfarenheten deraf, så för-
binder jag mig härmed att låta utan något slags
genmäle på min sida publicera de dokumenter,som
den värde, talaren i sådant afseende kan producera,
likväl under det vilkor, att dessa dokumenter icke få
vara hemtade ifrån en förfluten tid, utan från den
närvarande. Min afsigt med detta argument har
varit, att inför Ridd. och Adeln framställa en stånd-
punkt för frågans bedömande, såsom motvigt emot
de slutsatser, som hr Gripenstedt i detta afseende
kommit till.
Hr CEDERSCHIÖLD, R. Th.: Hr Åkerman har
förklarat, att hans anmärkning, det ingen skulle
kunna för försvarslöshet dömas, afsett endast ostraf-
fade personer, och att således ingen numera skulle
kunna dömas till tvångsarbete endast för bristande
försvar. Härtill får jag svara, att då jag i mitt för-
slag framställt att ingen, som vore villig att arbeta,
hädanefter måtte kunna dömas för bristande försvar
till tvångsarbete, så var det ganska gifvet, att jag
icke kunde åsyfta sådana personer, som i allt fall
icke kunde för försvarslöshet dömas till tvångsarbete,
utan att jag endast syftade på dem, som dertill en-
ligt nu ällande författning kunde dömas; och att
efter denna författning alla dömas till tvångsarbete,
endast och allenast för bristande laga försvar, och i
vissa fall äfven utan förut föröfvadt brott, det kan
af författningens 6 tydligen inhemtas. För öfrigt
får jag förklara, att-jag för min enskilda del helst
hade önskat att, uti-ett så vigtigt ämne som detta,
all skärpa på ömse sidor undvikits i diskussionen;
och i händelse någon sådan å min sida egt rum,
så torde det få uteslutande tillskrifvas det sätt, hvarpå
man emot mig uppträdt.
Hr GRIPENSTEDT: Jag vill blott en gång för
alia förklara, att jag aldrig förnekat det allmännas
skyldighet att tagacvård om de fattige, när de äro
i behof deraf och när de enskilda, som det närmare
tillhör, icke kunna : göra det. Jag har blott sagt,
att denna skyldighet bör i främsta rummet tillkom-
ma de mindre enheterna, sist staten, och aldraminst
utgöras så som hr Cederschiöld föreslagit.
Hr von HARTMANSDORFF, AUG.: Då jag i
dag uppträdde på detta rum, trodde jag att hr Ce-
derschiölds motion skulle få understöd måhända just
af dem, som i dag bestridt den. Jag hade i det
fallet velat tala emot honom, men när det nu kar
blifvit så länge och så väl gjordt af andra ledamö-
ter, så kan jag icke annat än fägna mig 2t att kr
Cederschiöld framkommit med denna motion sådan
som hon är. Den visar huru en man, begåfvad
både med rättskaffenhet och godt omdöme, kan,
när han låter sig ohejdadt hänföras af s. k. men-
niskokärlek, komma på svåra afvägar. När nu så-
dant skett och det har. blifvit understödt af hr
Hjerta, så tror jag att denna utgång af saken är
den nyttigaste, som den kunnat få, och att när
denna diskussion jemte motionen kommer till Ut-
skottet, den skall göra en för det allmänna fördel-
aktig inverkan. Det är för mycket begärdt, att ett
ämne af så omfattande vigt som fattigvården, och
hvilket utan tvifvel blifver ett föremål för menni-
skors bemödanden i alla tider, skulle kunna för ö-
gonblicket tillfredsställande lösas. Jag måste i detta
fall såsom i alla andra tro, att man gör rättast att
icke förkasta hvad man eger dugligt och använd-
bart, utan att hafva något annat att sätta i stället.
Misstaget att så göra, får man nu erfara äfven i af-
seende på fattigvården: Hvarföre hafva de fattige
blifvit så många och brottsligheten så stor, om icke
derföre att man undanröjt af klemighet aet, som
innebär ett återhåll mot det onda. Våra gamla
författningar fordrade, att hvar och en skulle hafva!
ett ärligt näringsfång, som kallades laga försvar.
Derigenom var han på förhand erinrad om att skaffa
sig uppehälle, innan nöden stod för dörren. Detta
tvång har man borttagit, och nu befinner sig den
fattige, då han icke skaffat sig laga försvar, i sam-
ma förhållande som rofdjuren; han lefver för dagen,
och när föda fattas, skaffar han sig densamma med
våld: man måste träda ifrån denna klemighet och
öfvergå till allvarsammare författnipgar, men dertill
äro i min tanka de flerfaldiga välmenande förslag,
hvarmed man framkommit, förgäfves.
Frib. SPRENGTPORTEN, JACOB WILHELM:
Det är blott i anledning af ett yttrande af hr Ce-
derschiöld, som jag har begärt ordet.
Hr Cederschiöld har framställt, att inom bhufvud-
staden det i allmänhet skulle saknas tillfäl!e till ar-
betsförtjenst för dem som söka en sådan. Det är
visserligen möjligt att en sådan saknad kan förefin-
nas för de brottslingar och arbetskarlar, som söka
arbetsförtjenst härstädes, i synnerhet när deras an-
tecedentia äro allt för mycket besvärande; men för
dena redlige, flitige arbetaren har jag, åtminstone
för min del, i allmänhet icke funnit den svårighet
att finna arbetsförtjenst, som hr Cederschiöld an-
märkt; ty utom de många tillfällen till enskild ar-
betsförtjenst, som för sådana finnas, bör jag upplysa,
att, åtminstone under de sednare åren, Stockholms
stad haft tillfälle att på allmänna större arbeten el-
ler arbetshusen sysselsätta 300 till 600 personer.
Dessutom lemnas dylika tillfällen af de särskilda fat-
tigvårdsstyrelserna inom församlingarne. Jag tror
således att den anmärkning hr Cederschiöld i detta
fall framställt icke kan antagas såsom fullt giltig,
utan afseenåe å de många undantag, som jog nu
her bedt att få göra gällande.
Hr CEDERSCHIÖLD, R. T.: Utan tvifvel är det
för hvar och en af de närvarande tillfredsställande
att höra af hr öfverståthållaren tillkännagifvas, att
arbetstillfällen här i staden nu mera icke saknas.
Det återstår då endast att önska, det hr öfverståt-
hållaren behagade uti en kungörelse uppgifva det
eller de ställen, dit man kan få hänvisa dem, som
på gatan och i husen efterfråga arbete, och att nå-
gon åtgärd vidtages, så att man icke vidare behöfde
besväras af tiggande personer, som ständigt klaga
öfver saknadt arbete. is
Efter jag nu har ordet, kan jag icke underlåta
att fästa Ridd. och Adelnos uppmärksamhet derpå,
att den diskussion, som i dag egt rum, säkert varit
särdeles välkommen för hr von Hartmansdorff, som
ock framdeles icke lärer underlåta att vända sig
densamma till nytta, enär hrr Gripenstedt och Å-
kerman nu lemnat den värde ledamoten ett kraf-
tigt handtag uti bans -opposition mot den kongl.
propos. om den nya kriminallagens antagande, då
bemälde 2:ne herrar på ett hånfullt sätt uppträdt
emot den satts jag framställt, och hvilken är den
samma som förekommer i den nya lagen, hvars an-
tagande af Ständerna samma herrar redan tillstyrkt.
7
UTRIKES.