STEA SSM 58 MMVISVUERUSSSVSSBE SVEF fär MM IBRBeewM i 00
are hvad som hände. Jo, det hände, att denna
tgärd, den fördesfligaste af alla, vidtagen såsom
nödbjelp vid ett tillfälle af utomordentligt betryck,
dun icke kunde återtagas. I 40 år fortgick den
förändrad till landets plåga och förskräckelse, och
hvad slutligen deraf följde, det har jag redan i mitt
förra yttrande sagt, och att de uppgifna siff:orna
äro riktiga, derför borgar Geijers namn, ur hvars
arbeten jag hemtat dem, och som sjelf såsom sina
källor citeret de Reports, som afgålvos före den nya
fattiglagens antagande.
Det är sannt, att genom den år 4834 införda fat-
tiglagen har man försökt att rätta de största miss-
bruken; det 8. k. out dovrs relief indrogs och flera
modifikationer gjordes, hvilka det vore för vidlyftigt
att här anföra; men vilkoren voro så tryckande (t.
fv att familjerna skulle skiljas), missnöjet så all-
mänt och svårigheterna så stora, att detta mera än
allt annat borde gälla som en varning för andra, att
ej inlåta sig på dessa villovägar, hvarifrån återgån-
gen är nästan omöjlig.
Hr Hjerta har velat ans: den deduktion, hvarlge-
nom jag sökt bevisa den rätta och princ!perliga
gången af samhällets försörjningspligt mot de fattige
blott som en talfigur, en ciimax, och ehuru det vis-
serligen är smickrande att åtminstone ur denna syn-
punkt hafva vunnit den värde talarens bifall, så kan
jag li väl icke gilla en sådan uppfattning. Jag tror
mig deremot verkligen genom denna uppställning
hafva till full evidens ådagalagt hvad som är den
naturliga gången i detta hänseende, nemligen att
när individen ej kan sig sjelf försörja, så öfvergår
denna pligt successift till familjen, till husbonden,
till socknen o. s. v.; med ett ord, i främsta rummet
till de mindre enheterne och endast i det aldra si-
sta rummet eller aldrig till staten i sin helhet.
Detta måtte också få gälla såsom motiv för mitt på-
stående att herr Cederschiölds grundsats är falsk, då
den är alldeles omvänd.
Det vigtigaste har för mig likväl varit, att undan-
rödja all tvifvelaktighet angående riktigheten af det
faktiska i mina uppgifter, och detta hoppas jag äf-
ven hafva gjort. Hvarje ord, hvarje siffra står fast,
och dermed också de slutsatser jag deraf dragit.
Hr CEDERSCHIÖLD, R. TH.: Hr Åkerman har
öfverlemnat åt mig sjelf att söka ställa stadgandet
om sjelfförsvar i nya lsgen i parit med mitt för-
slag om ansvarsfrihet för tillgrepp. Afven jag anser
sådant vara omöjligt, och jag har derför icke heller
åberopat det af honom åsyftade stadgande, utan
det som förekommer uti nästföregående S, hvilken
talar om olofligt tillgrepp. Det står neml. uti 4839
års förslag: har någon tillgripit annans egendom
eller derå skada gjort, enär räddning- ur lifsfara
icke annorledes möjlig vore, derför skall han icke
till straff fällas. Det är först i nästpåföljande eller
den 6:te af denna lag, som det talas om nödvärn
eller sjelfförsvar. Samme ledamot har äfven anmärkt,
att det efter mitt förslag skulle tillåtas hvem som
helst att stjäla ansvarsfritt, i fall han icke ville ar-
beta och man läte honom svälta; och får jag i an-
ledning häraf förklara, att jag aldrig tillåtit mig
att framkomma med ett så fantastiskt förslag, som
det, att den som ej ville arbeta skulle få stjäla an-
svarsfritt, utan har jag endast föreslagit, att den
som tvertom vore villig att arbeta, men förgäfves i
sådant afseende erbjöd sira krafter och för afvär-
jande af trängande lifsfara slutligen tvangs att begå
tillgrep2, måtte för så beskaffadt tillgrepp blifva
ansvarsfri; men då nu arbete enligt mitt förslag
skulle blifva anvisadt åt enhvar, som deraf vore i
saknad, så kunde icke något sådant fall vidare in-
träffa, hvilket jag trott att den värde talaren sjelf
skulle kunnat inge.
Hr Gripenstedt har förklarat sig vara villig att
framdeles ingå i ett fullständigt svaromål på hvad
jag har här framställt, och jag får på min sida för-
klara, att jag är lika villig, som han, att derutiin-
låta mig, så vidt han vill med mig öfveresskomma,
att vi å ömse sidor. aflägga all tillförsigt till våra
egna åsigters ofelbarhet; men jag trorlikväl, att här
icke är rätta stället att framkomma med en sådan
vederläggning, enär jag hittills icke lyckats att blif-
va af hr Gripenstedt förstådd. Detta visar nogsamt
äfven hans sednare anförande, deruti han talar om
och framställer åtskilliga bevis på hurusom, då man
lemnar arbete åt de fattige, de gå sin väg och vilja
heldre ligga och lättjas. Detta är någonting, som
är för mig alltför väl bekant, och jag har alldeles
icke åsyftat, att man skulle skeffa någon hjelp åt
den late, utan det är tvertom till fördel endast för
dem, som äro villige att arbeta, som jag framställt
mitt förslag. .
För närvarande ser man väl en mängd lättjefulla
personer drifva omkring, men så finnes det äfven
andra som begära arbete, och måhända har det äf-
ven händt hr Gripenstedt, att han ick har varit i
tillfälle att kunna lemna dem det. Hvad som är
ett gifvet faktum och som hr Gripenstedt icke lä-
rer kunna bestrida, är att alla dessa kringstrykande
lättingar lefva på vår bekostnad; ty det är natur-
ligtvis de frie som måste försörja dem, antingen der-
igenom att man gifver dem allmosor, eller ock der-
igenom att man blifver bestulen af dem. Hela mitt
förslag går nu endast ut derpå, att dessa kringstry-
kande varelser, som för det närvarande lefva på vår
bekostnad, utan att lemna oss den ringaste valuta
derför, ovilkorligen skola arbeta för sitt underbåll.
— Då man bereder arbetstillfälle för alla, erhåller
-man visshet om, hvilka de äro, som verkligen ön-
ska att på ärligt sätt förtjena sitt uppehälle, och
hvilka de äro, som föredraga att lefva i lättja och
liderlighet. Emot de sednare kan man då förfara
med erforderlig stränghet, utan. att derigenom begå
någon orättvisa mot de förre, såsom nu fallet är,
då de med de lättjefulle, utan åtskilnad, samman-
blandas.
Hr Gripenstedt har i afseende på den erfarenhet
jag såsom ledamot af fångstyrelsen inhemtat angå-
ende arbetssökandes beklagansvärda ställning an-
märkt, att många personer icke sakna arbete, ehuru
de sådant uppgifva. Jag vill visst medgifva, att
detta kan vara fallet med många, men det kan icke
vara fallet med dem, som sjelfvilligt anhålla att
blifva intagne vid tvångsarbetsanstalterne för att ic-
ke förgås af svält eller tvingas att stjäla, och det
har händt endast för några veckor sedan, att flere
personer, försedde med konungens befallningshafvan-
des pass från landsorterne, hit ankommit för att
blifva anställda såsom frivilliga vid kronoarbets-
corpsen, ehuru sådant icke kunnat af fångstyrelsen
bifallas. Som flere hundrade man årligen frigifvas
från denna arbetscorps, har fångvårdsstyrelsen funnit
sig nödsakad att hos Kongl. Maj:t utverka rättighet
för dem, som derifrån afgått, att der åter ingå så-
som frivillige för att icke tvingas att stjäla. Dt är
troligen i anledning deraf, som man förmodat, att
äfven den, som icke stulit eller begått annat brott,
skulle hafva samma rättighet att vid denna corps
blifva anställd. Under denna förutsättning hafva
dessa personer hitvandrat ifrån landsbygden för att
komma i samma tillfälle att försörja sig som krono-
arbetskarlar; men som de icke hafva stulit, icke be-
gått annat groft brott, och icke heller varit vid kor-
rektionsinrättning, så har fångstyrelsen icke kunnat
medgifva dem den förmån, som de brottsliga oga.
Om detta, efter hr Gripenstedts omdöme, utgör
den rättvisa. som bör de obrottsliga vederfaras. så