STEA SSM 58 MMVISVUERUSSSVSSBE SVEF fär MM IBRBeewM i 00 are hvad som hände. Jo, det hände, att denna tgärd, den fördesfligaste af alla, vidtagen såsom nödbjelp vid ett tillfälle af utomordentligt betryck, dun icke kunde återtagas. I 40 år fortgick den förändrad till landets plåga och förskräckelse, och hvad slutligen deraf följde, det har jag redan i mitt förra yttrande sagt, och att de uppgifna siff:orna äro riktiga, derför borgar Geijers namn, ur hvars arbeten jag hemtat dem, och som sjelf såsom sina källor citeret de Reports, som afgålvos före den nya fattiglagens antagande. Det är sannt, att genom den år 4834 införda fattiglagen har man försökt att rätta de största missbruken; det 8. k. out dovrs relief indrogs och flera modifikationer gjordes, hvilka det vore för vidlyftigt att här anföra; men vilkoren voro så tryckande (t. fv att familjerna skulle skiljas), missnöjet så allmänt och svårigheterna så stora, att detta mera än allt annat borde gälla som en varning för andra, att ej inlåta sig på dessa villovägar, hvarifrån återgången är nästan omöjlig. Hr Hjerta har velat ans: den deduktion, hvarlgenom jag sökt bevisa den rätta och princ!perliga gången af samhällets försörjningspligt mot de fattige blott som en talfigur, en ciimax, och ehuru det visserligen är smickrande att åtminstone ur denna synpunkt hafva vunnit den värde talarens bifall, så kan jag li väl icke gilla en sådan uppfattning. Jag tror mig deremot verkligen genom denna uppställning hafva till full evidens ådagalagt hvad som är den naturliga gången i detta hänseende, nemligen att när individen ej kan sig sjelf försörja, så öfvergår denna pligt successift till familjen, till husbonden, till socknen o. s. v.; med ett ord, i främsta rummet till de mindre enheterne och endast i det aldra sista rummet eller aldrig till staten i sin helhet. Detta måtte också få gälla såsom motiv för mitt påstående att herr Cederschiölds grundsats är falsk, då den är alldeles omvänd. Det vigtigaste har för mig likväl varit, att undanrödja all tvifvelaktighet angående riktigheten af det faktiska i mina uppgifter, och detta hoppas jag äfven hafva gjort. Hvarje ord, hvarje siffra står fast, och dermed också de slutsatser jag deraf dragit. Hr CEDERSCHIÖLD, R. TH.: Hr Åkerman har öfverlemnat åt mig sjelf att söka ställa stadgandet om sjelfförsvar i nya lsgen i parit med mitt förslag om ansvarsfrihet för tillgrepp. Afven jag anser sådant vara omöjligt, och jag har derför icke heller åberopat det af honom åsyftade stadgande, utan det som förekommer uti nästföregående S, hvilken talar om olofligt tillgrepp. Det står neml. uti 4839 års förslag: har någon tillgripit annans egendom eller derå skada gjort, enär räddningur lifsfara icke annorledes möjlig vore, derför skall han icke till straff fällas. Det är först i nästpåföljande eller den 6:te af denna lag, som det talas om nödvärn eller sjelfförsvar. Samme ledamot har äfven anmärkt, att det efter mitt förslag skulle tillåtas hvem som helst att stjäla ansvarsfritt, i fall han icke ville arbeta och man läte honom svälta; och får jag i anledning häraf förklara, att jag aldrig tillåtit mig att framkomma med ett så fantastiskt förslag, som det, att den som ej ville arbeta skulle få stjäla ansvarsfritt, utan har jag endast föreslagit, att den som tvertom vore villig att arbeta, men förgäfves i sådant afseende erbjöd sira krafter och för afvärjande af trängande lifsfara slutligen tvangs att begå tillgrep2, måtte för så beskaffadt tillgrepp blifva ansvarsfri; men då nu arbete enligt mitt förslag skulle blifva anvisadt åt enhvar, som deraf vore i saknad, så kunde icke något sådant fall vidare inträffa, hvilket jag trott att den värde talaren sjelf skulle kunnat inge. Hr Gripenstedt har förklarat sig vara villig att framdeles ingå i ett fullständigt svaromål på hvad jag har här framställt, och jag får på min sida förklara, att jag är lika villig, som han, att derutiinlåta mig, så vidt han vill med mig öfveresskomma, att vi å ömse sidor. aflägga all tillförsigt till våra egna åsigters ofelbarhet; men jag trorlikväl, att här icke är rätta stället att framkomma med en sådan vederläggning, enär jag hittills icke lyckats att blifva af hr Gripenstedt förstådd. Detta visar nogsamt äfven hans sednare anförande, deruti han talar om och framställer åtskilliga bevis på hurusom, då man lemnar arbete åt de fattige, de gå sin väg och vilja heldre ligga och lättjas. Detta är någonting, som är för mig alltför väl bekant, och jag har alldeles icke åsyftat, att man skulle skeffa någon hjelp åt den late, utan det är tvertom till fördel endast för dem, som äro villige att arbeta, som jag framställt mitt förslag. . För närvarande ser man väl en mängd lättjefulla personer drifva omkring, men så finnes det äfven andra som begära arbete, och måhända har det äfven händt hr Gripenstedt, att han ick har varit i tillfälle att kunna lemna dem det. Hvad som är ett gifvet faktum och som hr Gripenstedt icke lärer kunna bestrida, är att alla dessa kringstrykande lättingar lefva på vår bekostnad; ty det är naturligtvis de frie som måste försörja dem, antingen derigenom att man gifver dem allmosor, eller ock derigenom att man blifver bestulen af dem. Hela mitt förslag går nu endast ut derpå, att dessa kringstrykande varelser, som för det närvarande lefva på vår bekostnad, utan att lemna oss den ringaste valuta derför, ovilkorligen skola arbeta för sitt underbåll. — Då man bereder arbetstillfälle för alla, erhåller -man visshet om, hvilka de äro, som verkligen önska att på ärligt sätt förtjena sitt uppehälle, och hvilka de äro, som föredraga att lefva i lättja och liderlighet. Emot de sednare kan man då förfara med erforderlig stränghet, utan. att derigenom begå någon orättvisa mot de förre, såsom nu fallet är, då de med de lättjefulle, utan åtskilnad, sammanblandas. Hr Gripenstedt har i afseende på den erfarenhet jag såsom ledamot af fångstyrelsen inhemtat angående arbetssökandes beklagansvärda ställning anmärkt, att många personer icke sakna arbete, ehuru de sådant uppgifva. Jag vill visst medgifva, att detta kan vara fallet med många, men det kan icke vara fallet med dem, som sjelfvilligt anhålla att blifva intagne vid tvångsarbetsanstalterne för att icke förgås af svält eller tvingas att stjäla, och det har händt endast för några veckor sedan, att flere personer, försedde med konungens befallningshafvandes pass från landsorterne, hit ankommit för att blifva anställda såsom frivilliga vid kronoarbetscorpsen, ehuru sådant icke kunnat af fångstyrelsen bifallas. Som flere hundrade man årligen frigifvas från denna arbetscorps, har fångvårdsstyrelsen funnit sig nödsakad att hos Kongl. Maj:t utverka rättighet för dem, som derifrån afgått, att der åter ingå såsom frivillige för att icke tvingas att stjäla. Dt är troligen i anledning deraf, som man förmodat, att äfven den, som icke stulit eller begått annat brott, skulle hafva samma rättighet att vid denna corps blifva anställd. Under denna förutsättning hafva dessa personer hitvandrat ifrån landsbygden för att komma i samma tillfälle att försörja sig som kronoarbetskarlar; men som de icke hafva stulit, icke begått annat groft brott, och icke heller varit vid korrektionsinrättning, så har fångstyrelsen icke kunnat medgifva dem den förmån, som de brottsliga oga. Om detta, efter hr Gripenstedts omdöme, utgör den rättvisa. som bör de obrottsliga vederfaras. så