andra binäringar, i anseende till långt afstånd från kustlandet och bristande kommunikationer under vissa årstider. Svenska salpeternäringens fortfarande bestånd och utvidgning bör således anses för ett afde kraftigaste medel att främja landets kultur i de nordliga länen af riket. Plm— Redaktionen har ansett sig böra meddela denna insända artikel, men ber tillika att få svars några ord derpå. Vi betvifla icke att en del jordbrukare, särdeles i de norra länen, anse salpsternäringen för en vinst, men om salpetern betalas med ett dubbelt dyrare pris än hvartill den kan importeras från andra linder, och denna import derföre måste förbjudas för att kunna hålla upp detta konstlad? pris, så skulle det väl äfven vara en direkt vinst för statskassan och icke blott för handelsintresset, att staten köpte det som kan erhållas för halfva priset, samtutgör följaktligen en motsvarande uppeffriog att bibehålla den nuvarande hushållaingen. Frågan måste då vars, huruvida de medelbara eller indirekta fördelarne kunna uppväga denna förlust. vad beträffar faran att gå miste om salpeter till kru!t, i fall den icie produceras i riket, så kan denna fara icke existera, då staten alltid ksn vara försedd med ett halft eller helt års lsger, och :å lång tid kunna väl icze alla rikets kuster vara blocke rade, att ej under tiden salpeter någonstädes kunde fås in för pengar. När Cirkasserne icke lida brist på krut, oaktadt Ryssarnes försök att afskära all kommunikation med dem, så måtte Sverge långt mindre bshöfva frukta sådant. Det andra argumentet, att pengarna stasne inom landet genom salpetsrnåringen, är detsamma som anföres till stöd för allt probibiifsystem och för upprättbållsndet af alla onaturliga näringar, men har längesedan blifvit vederlagd hvad frågan om produkter i allmänhet beträffar. Vi hafve ett tillräckligt fält att använda våra kapitiler, utan att locka dem på sidovägar in i företag, som ej kunna bära sig, utan att produkten skall betalas du5belt dyrare än den kan fås från andra ställen. Aterstår då att salpetern skulle utgöra ett undantag från den sllaänna regeln, på den grund, att, såsom insändaren siger, salpete:näringen skulle uppbjelpa åkerbiuket, och stt den motsatta meningen skulle vara en af okunnigheten utspridd falsk opinion. Sednare tiders på vetenskapen grundade upplysningar rörande lanitbruket innehålla, att qvälvet och ammoniazen utgöra de tvänne för vextligheten vigtigaste beståndsdelarna i vanliga gödselämnen. Just dessa beståndsdelar lär det imedlertid vara som till största delen beröfvas åkerbruket derigenom att dena flytande delen af gödningsämnet begagnas till beredning af salpeterjord, hvarur de sedan utlakas. Vi skulle ock kunna citera flere nyere landibruksböcker af de förnämsta författare, hvilka bestämdt äro af den tankan, att den flytande spillningen använd till åkerbruket, ger vida mer afkastning, än genom salpetern kan erhållas, särdeles om man betraktar den tidslängd och de kostnader som denma tillverkning medför. Imedlertid har det icke kunnat vara vår mening, att ej salpetertillverkningen må fortfara om den kan bira sig sjelf, äfven om den skall uppmuntras med ea skyddstuli motsvarande den som jordbruzets produkter i öfrigt åtnjuta, utan endast, att det är en missförstådd statshushållning, att kronan skill göra serskilda uppoffringar till den grad s.m nu sker, för att hålla den vid lif. Att enskilda personer finnes som draga fördel af sjelfva detta sätt att bushålla förändrar väl icke saken.