antingen för dess större säkerhets skull eller emedan dess föremål är högre och beundransvärdare, så kunna vi väl i båda dessa afseenden med god grund sätta vetenskapen om själen bland de första Aristoteles: I allt se godt och ondt, men tig och kyss den hand, som tusen ömhetsprof mot ett af hårdhet delar (! 2) Själers bildning beror icke så mycket af de skat ter man samlar, som fastmer af det sätt, hvarpi man begagnar dem. Tiden flyr, ohejdad i fart. Han det stadiga söker. T:ogen blif; och du har evigt i band honom lagt. Schiller. Terlium datur. Medan vi äro inne på ämnet, kunna vi icke underlåta meddela några prof på besynnerligheterna i den hithörande akademiskeö lagstiftning. Deribland förtjenar nämnas det stadgande om studentexamen, att den, som i öfriga ämnen, utom gamla språken, erhållit vederbörlig antal beiyg eller minst 6 approbatur och derför en gång biifvit student, ändock måste, om han sedermera äfven vill taga betyg i dessa språk, för at kunna taga de högre akad. examina, hvartill de ovilkorligen fordras, underkasta sig ny examen i alla ämnen, således alldeles taga om en aflagd examen. Härigenom händer, såsom vid sista student examina verkligen inträffat, att den, som en gång blifvit anoroberad i 6 ämnen och i följd deraf för student förklarad, i en följande examen skulle kunna i samma ämnen underkännas. Och examens förnyande utan denna möjlighet och påföljd vore ju ett otiog. Men här måste man afbryta konseqvenserna af detta stadgande, och lagen blef, att den student, som vill komplettera sin examen äfven med. de gamla språken, väl måste ånyo låta examinera sig i ala ämnen, både med och utan den påföljd ligen stadgar, nemligen underkäonande i de ämnen, der omständigheterna göra hans nya prof underiägset, men också utan följder af detta underkännande, i det. att den, som en gång blifvit för student förklarad, detta sednare underkännande oaktadt, likväl för student anses, Detta låter abderitiskt och besynnerligt, men det är blott — verkliga förhållandet. Så hände sig nyligen, att en student ville komplettera sin en gång nöjaktigt aflaggda studentexamen med de gamla språken: latin, grekiska och bebreiska, och derföre måste aflägga nya prof i de ämnen, der han förut godkänts; men i det nya svenska stilprofvet underkändes han och fick derföre icke heller fortsätta kompletteringen med de gamla språken. Student ansågs han ändock vara. Genom detta lagstadgande får akademien ett nytt slags studenter, nemligen sådana, som blifvit på en gång godkände och underkände i samma ämnen. — Lagstiftarena hafva således helt enkelt kullkastat den gamla logiska regeln : fertium non daturn. Huru ett sådant stadgande kunnat tillkomma, är naturligtvis svårt att veta, ty, att häruti blott ge hela filosofiska fakultetens glömska af den enklaste tankelsg i logiken, vore synbarligen en förnärmande oartighet. Sammanställes ofvannämnde stadgande med ett annat i samma ämne, så skönjer man häruti ett annat sträfvande. Det är stadgadt, att man, för att taga examen i de döda språken, ovilkorligen måste förut aflägga ett latinskt stilprof. Nu kunde ju hända, att någon med förkärlek vinnlaggt sig om grekiska eller hebreiska, men negligerat sit! latin. Då eger en sådan, äfven om han möjligen skulle kunna både tala och skrifva grekiska eller hebreiska (hvilket sednare här kan inträffa med mosaiska trosbekännare, om det förra då skulle vara mera sällsynt i våra dagar), icke rätt att härutinnan bliva förhörd, derföre att han icke vårdat sig om det af lagstiftarena särdeles och ensidigt omhuldad3 iatinet. Man har med detta stadgande synbarligen afsett latinets uppehållande ännu någon tid, och det nog mycket-på de öfriga vetanskapernas bekostnad. Och, för att tvinga examinandi, som vilja taga högre akad. examina, att i tid och ovilkorligen lära sig latin, har man derföre stadgat både det latinska stilprofvet, såsom ett conditio sine qua non, och studentexamens totala omtagande för den, som, efter att en gång blifvit för student förklarad i följd af sina insigter i andra ämnen, 8edermera vi!l med de döda språken komplettera sin examen. Man ser: meningen är god, fastän 1) bra illa uttryckt och 2) mycket tvifvel underkastad. a —