andra binäringar, i anseende till långt afstånd från
kustlandet och bristande kommunikationer under
vissa årstider.
Svenska salpeternäringens fortfarande bestånd och
utvidgning bör således anses för ett afde kraftigaste
medel att främja landets kultur i de nordliga länen
af riket. Plm—
Redaktionen har ansett sig böra meddela den-
na insända artikel, men ber tillika att få svars
några ord derpå. Vi betvifla icke att en del
jordbrukare, särdeles i de norra länen, anse
salpsternäringen för en vinst, men om salpetern
betalas med ett dubbelt dyrare pris än hvartill
den kan importeras från andra linder, och
denna import derföre måste förbjudas för att
kunna hålla upp detta konstlad? pris, så skulle
det väl äfven vara en direkt vinst för stats-
kassan och icke blott för handelsintresset, att
staten köpte det som kan erhållas för halfva
priset, samtutgör följaktligen en motsvarande upp-
effriog att bibehålla den nuvarande hushållain-
gen. Frågan måste då vars, huruvida de me-
delbara eller indirekta fördelarne kunna upp-
väga denna förlust. vad beträffar faran att
gå miste om salpeter till kru!t, i fall den icie
produceras i riket, så kan denna fara icke exi-
stera, då staten alltid ksn vara försedd med
ett halft eller helt års lsger, och :å lång tid
kunna väl icze alla rikets kuster vara blocke
rade, att ej under tiden salpeter någonstädes
kunde fås in för pengar. När Cirkasserne icke
lida brist på krut, oaktadt Ryssarnes försök att
afskära all kommunikation med dem, så måtte
Sverge långt mindre bshöfva frukta sådant.
Det andra argumentet, att pengarna stasne
inom landet genom salpetsrnåringen, är det-
samma som anföres till stöd för allt probibiif-
system och för upprättbållsndet af alla onatur-
liga näringar, men har längesedan blifvit veder-
lagd hvad frågan om produkter i allmänhet
beträffar. Vi hafve ett tillräckligt fält att an-
vända våra kapitiler, utan att locka dem på
sidovägar in i företag, som ej kunna bära sig,
utan att produkten skall betalas du5belt dyrare
än den kan fås från andra ställen.
Aterstår då att salpetern skulle utgöra ett
undantag från den sllaänna regeln, på den
grund, att, såsom insändaren siger, salpete:nä-
ringen skulle uppbjelpa åkerbiuket, och stt den
motsatta meningen skulle vara en af okunnighe-
ten utspridd falsk opinion. Sednare tiders på ve-
tenskapen grundade upplysningar rörande lanit-
bruket innehålla, att qvälvet och ammoniazen ut-
göra de tvänne för vextligheten vigtigaste be-
ståndsdelarna i vanliga gödselämnen. Just dessa
beståndsdelar lär det imedlertid vara som till stör-
sta delen beröfvas åkerbruket derigenom att
dena flytande delen af gödningsämnet begagnas
till beredning af salpeterjord, hvarur de sedan
utlakas. Vi skulle ock kunna citera flere nyere
landibruksböcker af de förnämsta författare,
hvilka bestämdt äro af den tankan, att den
flytande spillningen använd till åkerbruket, ger
vida mer afkastning, än genom salpetern kan
erhållas, särdeles om man betraktar den tids-
längd och de kostnader som denma tillverkning
medför. Imedlertid har det icke kunnat vara
vår mening, att ej salpetertillverkningen må
fortfara om den kan bira sig sjelf, äfven om
den skall uppmuntras med ea skyddstuli mot-
svarande den som jordbruzets produkter i öfrigt
åtnjuta, utan endast, att det är en missförstådd
statshushållning, att kronan skill göra serskilda
uppoffringar till den grad s.m nu sker, för att
hålla den vid lif. Att enskilda personer finnes
som draga fördel af sjelfva detta sätt att bus-
hålla förändrar väl icke saken.