da egendomen, som den tiden var knappare, emot
andras våldsamma inkräktning; och detta har
förmodligen varit grunden dertill, att de flesta
af våra inrättningar och ekonomiska lagar, om
man vill närmare undersöka dem, egentligen
alla finnas hafva en penningaristokratisk syft-
ning, och sätta den förmögnare i tillfälle att
trycka ned den fattige samt så vidt möjligt till-
stänga vägen för denne att kunna komma sig
upp. Landets skattläggning och delning i bem-
mantal samt underafdelningar deraf; de äldre
förfat:ningarne emot jordafsöndring; flera be-
stämmelser i skogsförfattningarna, som, till pri-!
vilegierade större bruksegares förmån, förbjudit
nybyggen i skogarna; skråförfattningarna i land
och stad, samt ofriheten i lagarna om personli-
ga servituter, såsom de tvungna årstjensterna,!
husagan, försvarslösheten, o. s. v. — allt detta
löper ut i samma slutpunkt. Huru litet är det
då att undra på, om d2 arbetslöse, de fattige,
de sjuke och nödlidande, som i allt fall alltid!
måste komma att stå i sista rummet, varit an-
sedda såsom parizs och en kräfta på statskrop-
pen, samt om både lagstiftare och styrelser hit-
tills betraktat omsorgen om dem med mera lik-
siltighet än de öfriga samhällsangelägenheterna.
Vi tro likväl att detta lätt kan, och spå att det
kommer att förändras. Väånjer man sig blott
först vid den föreställningen, som, ehuru obe-
stridlig den är, likväl ännu tyckes innefatta en
nyhet för en stor del af allmänheten, att ett
lands rikedom icke blott består i penningar el-
ler varor, utan lingt mera i tillgången på ar-
betskraft och skicklighet samt tillfälle till des-
sas användande, och att välståndet måste vara
störst i det land, der arbetslönerna äro störst,
emedan allt gäller hvad det kan gälla, och höga
arbetslöner bevisa att det finnes tillgång på ar-
betstillfällen; besinnar mean detta, så skall man
äfven inse, att det ligger en långt större för-
lust för samhället deri, om det låter ett antal
af sina medlemmar förgås eller försvagas genom
lidandet af en oförskyldt iråkad nöd eller ar-
betslöshet, än den uppoffringen kostar att med
behörig urskiljning understödja sådana oförskyldt
nödlidande.
Tänkom oss blott ett arbetslöst hushåll med
flere barn, som få svälta om vintrarna — Gcch
sådana finnas oändligt många; dessa barn kom-
ma likväl med tiden att utgöra en icke obe-
tydlig andel i den generation af rikets befolk-
ning, som tillika innehåller dess arbetskraft;
månne man väl beräknar, huru stor förlusten
är, äfven i blott materielt hänseende, deraf, att
dessa barn i följd af ett sådant svält stanna i
växten och dels aldrig vinna någon fullkomlig
belsa eller krafter, dels också utveckla sig först
fyra eller fem år sednare än de eljest skullel
göra. Hvar och en anser angeläget, att en kalfl
eller en fölunge icke får svältas, om man vill
bafva en duglig ko af den förra, och häst af
den sednare; och på den sista tiden isynnerhet
har den satsen börjat blifva allt mererkänd,
att en noggrann vård om och tillräcklig föda åt
ungboskapen är ett utlägg, som betalar sig ef-
teråt. En närmare uppmärksamhet skall snart
öfvertyga hver och en tänkande, att förbållan-
det är detsamma med menniskorna. Det är
också intet tvifvel underkastadt, att om den ar-
betande klassen bestod af slafvar, som kunde
likasom boskapen köpas och säljas af sina bus-
bönder, så skulle desse af ren egennytta vårda
sig om deras uppfödande och goda underhåll, ej
mindre än om kalfvarnas. Nu sakna de enskilde,.
bvar för sig tagne, denna stimulus; men denl
qvarstår oförminskad om man tager alla en-l.
skildes fördel sammanräknad, d. v. s. samhäl-
lets i betraktande; och af denna anledning må-
ste fattigvården — den tillfälliga fattigvården
eller bjelpen mot arbetslöshet — äfven snart
komma att anses såsom en hela samhällets ge-l
mensamma angelägenhet och af en vida störrel
betydelse än hittills.
Den nu snart passerade vintern har ocksål
serskildt här i hufvudstaden gifvit en anledning
till betraktelser af denna art. Det är sant, att
öfverflödet på tiggande och arbetslöse, samt i
följd deraf inträffade brott, under de två sista
vintrarne, sedan allmänna arbetshuset inrättades,
icke varit på långt när så stort som tillförene;
men eländet har likväl förefunnits i mångfal-
diga och nog dystra skepnader, för att visa en
bra mörk skuggsida af lifvet i hufvudstaden.
Det anmärkningsvärda är, att den lyckligare
konjunktur, som dessa år erbjudit för handel
och rörelse i landet, icke utöfvat någon på långt
när motsvarande inflytelse till förminskning af
de fattigas antal, hvarken här eller i hela riket
öfverhufvud; hvilket är ett nytt bevis för den
förut kända erfarenheten, att den arbetande
klassen först i sista hand får godt af mnational-
välståndets tilltagande.
Betraktar man likväl, hvad det nyssnämnda
arbetshusets tillkomst — jemte den obetydliga
bjelp, som församlingarna gifva de fattige och
nödlidande — uträttar nu emot fordom, då in-
gen utväg fanns till räddning mot den tillfälliga
nöden, annat än bvad den enskilda barmhertig-
heten och de privata välgörenhetssällskaperna
kunde åstadkomma, så kan deraf slutas med
temlig säkerhet, att inrättandet af ännu ett ar-
betshus, i förening med en tillökning i fattig-
afgiften, som icke behöfde blifva öfverdrifven,
och inrättandet af en gemensam permanent
auktoritet för hela hufvudstaden till fattigvår-
dens förvaltning, med de serskilda församlingar-
nas biträde, skulle afbjelpa det mesta af bri-
sterna och undanrödja de anledningar, på grund
hvaraf man ännu nödgas till en viss grad för-
draga det demoraliserande tiggeriet.
Att någonting mera i denna väg behöfver
och bör göras serskildt för hufvudstadens fatti-
ga, skall enhvar finna tydligt, om man erinrar
sig att flere andra städer, med 8 till 40,000 in-
vånare, hafva arbetshus, som kunna rymma än-
da till 200 personer, och att hufvudstadenyder
befolkningens omsättning är långt större än på
någon annan plats i riket, följaktligen äfven må-
ste erfordra anstalter för fattigvården i propor-
tian darvaftar ÅfYhanämanRnh aa
rar RM I