— Vi tillåte oss fästa läsarens uppmärksamhet vid en i fredagens, lördagens och denna dagens nummer af Aftorbladet meddelad diskussion öfver en vigtig del af fattigvårdsfrågan, hvilken diskussion uppstod i anledning af en motion :f kansliledamoten i fångstyrelsen, hr Robert Cederschiöld, angående dels fattigvårdsförvaltningens utsträckning till omfattande af större distrikter än blott en församling, dels också kommunernas förbindelse att anskaffa arbete åt dem, som utan eget förvållande äro i saknad dsraf. Debatten öfver detta ämne antog vid tillfället en betydlig värma, ja, man kan nästan säga hetta, i anledning deraf att hr Cederschiöld jemväl hade funnit sig föranlåten att motionera, att i händelse man icke vill erkänna samhällets förbindelse att skaffa arbete eller bröd åt dem, som voro i saknad deraf, fastän de ville arbeta, så borde icke heller längre något ansvar åläggas dem, som, bevisligen blott för att stilla sin hunger, göra olofligt tillgrepp af lifsmedel från andra. Detta förslag var icke någon uppfinning af hr Cederschiöld; detsamma finnes redan förut i den fransyska lagen, hvilken i många hänseenden är erkänd såsom ett mönster; men såsom lätt kunde höras, lärer detta varit obskant för de fleste ledamöterne af huset, till och med bland notabiliteterna. På Riddarhuset finnes dessutom ett icke så litet antal, som vädrar revolution och republikp, så snart någon börjar tala om de fattiges eller arbetande klassernas rättsanspråk. Till och med åtskillige, som räkna sig till de politiskt Iiberala, äro icke så helt och hållet fria fråa denna ömtåligbet. När hr Cederschiöld framställde pyssnämnde sednare förslag, förmärktes derföre också ett lindrigt sorl af helig fasa öfver en så uppoch nedvändande samt samhällsförstörande lära. j En ledamot, hvars tankar tillika uttrycka Aftonbladets, framställde under denna diskussion några åsigter, hvilka icke tycktes finna mycket understöd i den närvarande församlingen och, vi frukta det, icke heller ännu på någon tid skola vinna fullt inträde i tänkesätten hos dem, som hafva inflytelse på besluten om fattigvårdens ordnande i allmänhet; men likväl en gång måste göra sig gällande. Dessa åsigter kunna i korthet sammanfattas i följande hufvudpunkter: att man hittills egnat alltför litet allvarlig omsorg åt fattigvårdsfrågans ordnande; att principen af fattigvårdens inskränkning till en hvarje församlings serskilda angelägenhet är otillfredsställande; att hela det sätt, hvarpå man nu betraktar förbindelsen att underhålla de fattiga, och den rådande farhågan och obenägenheten att sysselsätta sig med detta ämne, egentligen härleder sig från vissa allmänt utspridda föreställningar, hvilka dock, om man närmare undersöker dem, befinnas utgöra halfva eller fullkomliga villfarelser, såsom t. ex. den föreställningen, att de fattiges och usles antal i ett samhälle nödvändigt måste ökas i jemna steg med välståndet; äfvensom en annan, att ju mer man bjelper de fattige, desto mer föröka de sig till antalet; att de nödlidandes understödjande derföre egentligen bör tillhöra blott den enskilda barmhertigheten, så vida icke de förmögnare skola äfventyra att blifva uppätne af de fattigare; alt en fattigvård, som sträcker sig till understöd äfven vid tillfällig nöd, endast tjenar att ligga hyende under lasten, o. s. v. Under medgifvande att till stöd för dessa föreställningar kunna anföras många exempel ur erfarenheten, tro vi likväl, att ingenting kan vara på en gång oriktigare, Ookristligare och mera stridande mot samhällets egen sanna fördel, än att antaga dem såsom allmänt giltiga; och hänvisa