— Vi tillåte oss fästa läsarens uppmärksamhet
vid en i fredagens, lördagens och denna da-
gens nummer af Aftorbladet meddelad diskus-
sion öfver en vigtig del af fattigvårdsfrågan,
hvilken diskussion uppstod i anledning af en
motion :f kansliledamoten i fångstyrelsen, hr
Robert Cederschiöld, angående dels fattigvårds-
förvaltningens utsträckning till omfattande af
större distrikter än blott en församling, dels
också kommunernas förbindelse att anskaffa ar-
bete åt dem, som utan eget förvållande äro i
saknad dsraf. Debatten öfver detta ämne an-
tog vid tillfället en betydlig värma, ja, man kan
nästan säga hetta, i anledning deraf att hr Ce-
derschiöld jemväl hade funnit sig föranlåten att
motionera, att i händelse man icke vill erkänna
samhällets förbindelse att skaffa arbete eller
bröd åt dem, som voro i saknad deraf, fastän
de ville arbeta, så borde icke heller längre nå-
got ansvar åläggas dem, som, bevisligen blott
för att stilla sin hunger, göra olofligt tillgrepp
af lifsmedel från andra. Detta förslag var icke
någon uppfinning af hr Cederschiöld; detsamma
finnes redan förut i den fransyska lagen, hvilken
i många hänseenden är erkänd såsom ett mön-
ster; men såsom lätt kunde höras, lärer detta
varit obskant för de fleste ledamöterne af hu-
set, till och med bland notabiliteterna. På Rid-
darhuset finnes dessutom ett icke så litet an-
tal, som vädrar revolution och republikp, så
snart någon börjar tala om de fattiges eller ar-
betande klassernas rättsanspråk. Till och med
åtskillige, som räkna sig till de politiskt Iibe-
rala, äro icke så helt och hållet fria fråa denna
ömtåligbet. När hr Cederschiöld framställde
pyssnämnde sednare förslag, förmärktes derföre
också ett lindrigt sorl af helig fasa öfver en
så upp- och nedvändande samt samhällsförstö-
rande lära. j
En ledamot, hvars tankar tillika uttrycka
Aftonbladets, framställde under denna diskussion
några åsigter, hvilka icke tycktes finna mycket
understöd i den närvarande församlingen och,
vi frukta det, icke heller ännu på någon tid skola
vinna fullt inträde i tänkesätten hos dem, som
hafva inflytelse på besluten om fattigvårdens
ordnande i allmänhet; men likväl en gång må-
ste göra sig gällande. Dessa åsigter kunna i
korthet sammanfattas i följande hufvudpunkter:
att man hittills egnat alltför litet allvarlig om-
sorg åt fattigvårdsfrågans ordnande; att princi-
pen af fattigvårdens inskränkning till en hvarje
församlings serskilda angelägenhet är otillfreds-
ställande; att hela det sätt, hvarpå man nu be-
traktar förbindelsen att underhålla de fattiga,
och den rådande farhågan och obenägenheten
att sysselsätta sig med detta ämne, egentligen
härleder sig från vissa allmänt utspridda före-
ställningar, hvilka dock, om man närmare un-
dersöker dem, befinnas utgöra halfva eller full-
komliga villfarelser, såsom t. ex. den föreställ-
ningen, att de fattiges och usles antal i ett
samhälle nödvändigt måste ökas i jemna steg
med välståndet; äfvensom en annan, att ju mer
man bjelper de fattige, desto mer föröka de sig
till antalet; att de nödlidandes understödjande
derföre egentligen bör tillhöra blott den en-
skilda barmhertigheten, så vida icke de förmög-
nare skola äfventyra att blifva uppätne af de
fattigare; alt en fattigvård, som sträcker sig till
understöd äfven vid tillfällig nöd, endast tjenar
att ligga hyende under lasten, o. s. v. Under
medgifvande att till stöd för dessa föreställnin-
gar kunna anföras många exempel ur erfaren-
heten, tro vi likväl, att ingenting kan vara på
en gång oriktigare, Ookristligare och mera stri-
dande mot samhällets egen sanna fördel, än att
antaga dem såsom allmänt giltiga; och hänvisa