En Röst (i kulissen): Hjelp! Hjelp! Hitåt!
Dudley : Åh! du kan gerna ropa hur mycket du
vill, min Lucretia ... det kommer i alla fallingen.
1 Halifax (från sin kammare): Ni bedrar er, my-
ord!
Dudley (släpper Anna, i det han vänder sig om):
Hvad är det?
Anna (skyndar bort, men i det hon springer ut
tappar hon halsbandet).
Halfax: Hör, ni tappade något ... Stanna, my-
lord ..: miss! ... nej, hon är borta.
Dudley: Släpp mig ut, min herre. :
Halifax: Hvarför då? för det att niska få springa
efter henne? ... nej, nej! ... Fy! min herre; att
bruka våld mot en qvinna, som är utan beskydd,
utan försvar! ... Det anstår icke en verklig gentle-
man!
Dudley: Huru, eländige; du vågar moralisera mig!
Halifax: Anonu mer, mylord, jag skall tvinga er
att fullgöra moralens bud! Ah! jag vet hvad jag
är ... Jog spelar kanhända nästan väl; men det är
tidens sed, som ni vet. Dessutom är jag skicklig
fäktare, det har ni sjelf erkänt ... Med ett ord,
jag har alla de fel ni kan önska er; men jag har
inte det att vara en skurk, och jag upprepar det:
det är nedrigt att missbruka en qvinnas värnlöshet.
Dudley: Se så! nu kan det vara nog! släpp mig ut!
Halifax: Jag har ju redan sagt er, att ni inte
kommer ut,
Dudley: Men vet du väl, till hv:m du säger detta?
Halifax: Det är mig likgiltigt.
Dudley: Jag är lord Dudley, pär af England!...
och jag befaller dig att släppa ut mig.
Halifax: Och jag, jag är Halifax, sir John Dum-
bars intendent, och jag säger er, att ni inte slip-
per ut!
Dudley (drager sin värja): Nå väl, efter du tvin-
gar mig dertill, så ;
Halifax: I går hade jag ingen duell, den här