En Röst (i kulissen): Hjelp! Hjelp! Hitåt! Dudley : Åh! du kan gerna ropa hur mycket du vill, min Lucretia ... det kommer i alla fallingen. 1 Halifax (från sin kammare): Ni bedrar er, myord! Dudley (släpper Anna, i det han vänder sig om): Hvad är det? Anna (skyndar bort, men i det hon springer ut tappar hon halsbandet). Halfax: Hör, ni tappade något ... Stanna, mylord ..: miss! ... nej, hon är borta. Dudley: Släpp mig ut, min herre. : Halifax: Hvarför då? för det att niska få springa efter henne? ... nej, nej! ... Fy! min herre; att bruka våld mot en qvinna, som är utan beskydd, utan försvar! ... Det anstår icke en verklig gentleman! Dudley: Huru, eländige; du vågar moralisera mig! Halifax: Anonu mer, mylord, jag skall tvinga er att fullgöra moralens bud! Ah! jag vet hvad jag är ... Jog spelar kanhända nästan väl; men det är tidens sed, som ni vet. Dessutom är jag skicklig fäktare, det har ni sjelf erkänt ... Med ett ord, jag har alla de fel ni kan önska er; men jag har inte det att vara en skurk, och jag upprepar det: det är nedrigt att missbruka en qvinnas värnlöshet. Dudley: Se så! nu kan det vara nog! släpp mig ut! Halifax: Jag har ju redan sagt er, att ni inte kommer ut, Dudley: Men vet du väl, till hv:m du säger detta? Halifax: Det är mig likgiltigt. Dudley: Jag är lord Dudley, pär af England!... och jag befaller dig att släppa ut mig. Halifax: Och jag, jag är Halifax, sir John Dumbars intendent, och jag säger er, att ni inte slipper ut! Dudley (drager sin värja): Nå väl, efter du tvingar mig dertill, så ; Halifax: I går hade jag ingen duell, den här