Nille Och kKkratt tforsvarar ITineten, Som Han for-l
står att dermed strängt förena katolska kyrkans
grundsatser. Men torde erinra sig att han il
sin likpredikan sistlidne sommar öfver OConnell
framställse det af denne antagna system af pas-
sift motstånd och aktif lydnad, såsom mönster
äfven för italienska folket under dess sträfvac
för politiska förbittringar, och att han icke litet
bidrog till sakernas hberala utveckling på den
iiden. Hans inflytande var en ibland de verk-
sammaste orsakerna till den ordning och sans,
som rådde under folkrörelserna i Kyrkostaten.
Han bar icke heller sedan upphört med sin
verksambet; cch ban har äfven gagnat styrel-
sen genom sina råd, och påfven sj-lf, som ofta
ser honom hos sig. Afven för protestantiska
läsare torde det ej sakna intresse, att erfara
buru en så utmärkt och inflytelserik man tän-
ker sig sin egen och sina ståndsförvandters ställ
ning i förbållande till tidens rörelser; och med
denna förutsättning meddelas följande utdrag
ur ett bref från honom till biskop Seibot, i
Digne, i Frankrike. Redan i sina föregående
skrifter, särdeles i sin Jemförelse mellan Paul
IT och Pius 1X, hade Ventura sökt ådagalägga,
att den sistnärdes storhet åfven visar sig i
hans förkastande af den i nyare tider vanliga
åsigten om katolska kyrkans förbund med den
politiska sulleståndsprincipepn, och i hans vpp-
trädande i spetsen för framskridandet, på samma
gång som för katolska kyrkan. I sextonde år-
huudradet, — siger Ventura — ljöd äfven ropet
efter refornier igenom verlden. Endast derige-
nom att Paul den III bemäktigade sig samma
röst och likaledes talade om reformer, lyckades
ban att sitta en gräns för Lutbers, Calvins
och deras anhängares sträfvanden. 1 vårt tide-
hvarf gör revolutionen sin rund kring alla land,
med tillbjelp af ropet på frihet; och endast
derigenom kunna revolutionens öfverdrifter böm-
mas, att kyrkan sjelf bemäktigar sig dess lösen.
Detta har Pius den IX gjort. Så snart folken inse,
att religionen icke är något hinder på vägen til
friheten, ut:n tvertom biträder att rödja den,
då skola de med glädje beträda samma bana,
och vända sig till katolska kyrkan, såsom fri-
hetens beskyddarinna.s D-nna grundsats utgör
sjelfva inlecnirgen till Pater Venturzs bref. —
Han fortfar sedan på sätt som följer:
pDet ir förvånande att de andliga, hvilka i
P.us IX väl skåda en god och väl innad regent
för romerska staten, men ännu vänta på han
verksamhet inom det kyrkliga området, kunna
förbise bvilken lycklig och helig hvälfning inom
det religiösa området han redan uWlivägabragt,
genom s:na åtgärder inom det politiska. Det
är en grundförvillelse, som t:lihör vår tid, att
katolska kyrkan betraktas såsom död för tide-
bvarfvet, och oförmögen till all förening med
århundradets första och största behof: framskri-
dande och frihet. I början ansåg man prote-
siantismen, med sin grundsats af fri pröfning,
såsom en för nyssnämnda behof gynnande tros-
lära. Men då äfven den icke ville afstå från
tron på gudomlig uppenbarelse, på symboler
och orubbliga trosbekännelser, hafva frihetens
och framskridandets vänner lemnat äfven pro-
testantismen derhän och letat efter de stora
samhällsproblemernas lösning utanföre kristen-
domen, bos filosofien, hvilken, afsöndrad från
religionen, endast är en förgudning antingen af
det kroppsliga eller det andliga Jaget. Men om
all denna olycka kar sitt ursprung från åsigten
om kyrkans död för tidehvarfvets samhällsfor-
dran, så kan man endast mutverka den genom
att ådagalågga missförståndet härvid, och visa
att äfven kyrkan öppet giliar friheten och fram-
skridandet. — Mzzzini har, i sitt nyaste verk,
påstått Italien icke kunna blifva fritt, just för
påfvens skull; först emedan påfvemakten icke
skulle kunna bestå utan Österrikes skydd, cch
för det andra, emedan hop, såsom represen-
tant af absolutismen i religionen, aldrig kunde
tillegna sig frisinnsde åsigter i statskonsten.
Sådana påståenden kunna icke vederläggas med
ord, utan med bandlingar; och det har skett. I
Ferrara-frågan bar Pius IX visat att heap, just
såsom påfve, är den ende bland Italiens furstar,
som med framgång kan sätta sig emot Öster-
rike; härmed har han vederlagt första punkten
i Mazzinis påstående. Genom de välberäknade
fribeter, som ban opåkalladt beviljat sitt folk,
har ban vederlsgt den andra punkten. Den
skrift, som var bestämd till handbok för det
Unga Itatienn, är bortglömd, emedan det Unga
Italien har blifvit afväpnadt af Pius IX. Skulle
också enstaka anhängare till denna sekt ännu
finnas qvar, så äro de ganska få; Pius IX har
lärt folket att tro på möjligheten af reformer
utan behof af blodiga revolutioner; och så länge
ban fortgår på samma bana, är någon revolu-
tion, i det Unga Italiens mening, icke möjlig.
Samma medel kunde kyrkan bruka i Frank-
rike. Iaom alla de pohtiska och sociala seh-
terna finnas dugliga, storsinnade och förträffliga
karakterer, hvilka till största delen blifvit miss-
ledda genom kyrkans skenbart fiendi:liga ställ-
ning till folkens frihet och lycka; alla sådana
skulle återvända till kyrkan, i samma ögon-
blick hon in:oge en klokt fr:måtskridande och
kristligt frisinnad ställning. Folken skulle hel-
dre ur kyrkans rena händer, än genom en b!o-
dig revolution, mowuaga friheten. Men frihe-
ten borde äfven i de verldsliga furstarna finna
sina målsmän. Despotismen är hädanefter icke
mera möjlg bland sannt kristliga folk; lika-
som en fullkomligt frisinnad regering icke är
möjlig kos hedniska. Hvarje makt, som vill
bibehålla sig, måste afkläda sig godtyckets myn-
dighet och dena sig efter kristendomens grund-
satser. En styrelse, som sj.lf vill uträtta allt,
vilställer blott olycka; starkast är den, som
regerar minst; emedan centralisationen är den
verkliga styrkans värste fiende. Det är en
grundsats, icke mindre sann i religiös än Ppoli-
lsk mening, att centralisation utsätter sin in-
nehafsare för äfven yret att begå tallösa O-
rättvisor. Och det presterskap, som gillar för-
tryck och helgar orättvisorna, under förevänd-
ning att göra väldet aktadt och starkt, bloit-
ställer allenast religionen uan förmåga att
kunna rädda makten.
Frihetens sak måsta carmmansmälta med