Nille Och kKkratt tforsvarar ITineten, Som Han for-l står att dermed strängt förena katolska kyrkans grundsatser. Men torde erinra sig att han il sin likpredikan sistlidne sommar öfver OConnell framställse det af denne antagna system af passift motstånd och aktif lydnad, såsom mönster äfven för italienska folket under dess sträfvac för politiska förbittringar, och att han icke litet bidrog till sakernas hberala utveckling på den iiden. Hans inflytande var en ibland de verksammaste orsakerna till den ordning och sans, som rådde under folkrörelserna i Kyrkostaten. Han bar icke heller sedan upphört med sin verksambet; cch ban har äfven gagnat styrelsen genom sina råd, och påfven sj-lf, som ofta ser honom hos sig. Afven för protestantiska läsare torde det ej sakna intresse, att erfara buru en så utmärkt och inflytelserik man tänker sig sin egen och sina ståndsförvandters ställ ning i förbållande till tidens rörelser; och med denna förutsättning meddelas följande utdrag ur ett bref från honom till biskop Seibot, i Digne, i Frankrike. Redan i sina föregående skrifter, särdeles i sin Jemförelse mellan Paul IT och Pius 1X, hade Ventura sökt ådagalägga, att den sistnärdes storhet åfven visar sig i hans förkastande af den i nyare tider vanliga åsigten om katolska kyrkans förbund med den politiska sulleståndsprincipepn, och i hans vppträdande i spetsen för framskridandet, på samma gång som för katolska kyrkan. I sextonde århuudradet, — siger Ventura — ljöd äfven ropet efter refornier igenom verlden. Endast derigenom att Paul den III bemäktigade sig samma röst och likaledes talade om reformer, lyckades ban att sitta en gräns för Lutbers, Calvins och deras anhängares sträfvanden. 1 vårt tidehvarf gör revolutionen sin rund kring alla land, med tillbjelp af ropet på frihet; och endast derigenom kunna revolutionens öfverdrifter bömmas, att kyrkan sjelf bemäktigar sig dess lösen. Detta har Pius den IX gjort. Så snart folken inse, att religionen icke är något hinder på vägen til friheten, ut:n tvertom biträder att rödja den, då skola de med glädje beträda samma bana, och vända sig till katolska kyrkan, såsom frihetens beskyddarinna.s D-nna grundsats utgör sjelfva inlecnirgen till Pater Venturzs bref. — Han fortfar sedan på sätt som följer: pDet ir förvånande att de andliga, hvilka i P.us IX väl skåda en god och väl innad regent för romerska staten, men ännu vänta på han verksamhet inom det kyrkliga området, kunna förbise bvilken lycklig och helig hvälfning inom det religiösa området han redan uWlivägabragt, genom s:na åtgärder inom det politiska. Det är en grundförvillelse, som t:lihör vår tid, att katolska kyrkan betraktas såsom död för tidebvarfvet, och oförmögen till all förening med århundradets första och största behof: framskridande och frihet. I början ansåg man protesiantismen, med sin grundsats af fri pröfning, såsom en för nyssnämnda behof gynnande troslära. Men då äfven den icke ville afstå från tron på gudomlig uppenbarelse, på symboler och orubbliga trosbekännelser, hafva frihetens och framskridandets vänner lemnat äfven protestantismen derhän och letat efter de stora samhällsproblemernas lösning utanföre kristendomen, bos filosofien, hvilken, afsöndrad från religionen, endast är en förgudning antingen af det kroppsliga eller det andliga Jaget. Men om all denna olycka kar sitt ursprung från åsigten om kyrkans död för tidehvarfvets samhällsfordran, så kan man endast mutverka den genom att ådagalågga missförståndet härvid, och visa att äfven kyrkan öppet giliar friheten och framskridandet. — Mzzzini har, i sitt nyaste verk, påstått Italien icke kunna blifva fritt, just för påfvens skull; först emedan påfvemakten icke skulle kunna bestå utan Österrikes skydd, cch för det andra, emedan hop, såsom representant af absolutismen i religionen, aldrig kunde tillegna sig frisinnsde åsigter i statskonsten. Sådana påståenden kunna icke vederläggas med ord, utan med bandlingar; och det har skett. I Ferrara-frågan bar Pius IX visat att heap, just såsom påfve, är den ende bland Italiens furstar, som med framgång kan sätta sig emot Österrike; härmed har han vederlagt första punkten i Mazzinis påstående. Genom de välberäknade fribeter, som ban opåkalladt beviljat sitt folk, har ban vederlsgt den andra punkten. Den skrift, som var bestämd till handbok för det Unga Itatienn, är bortglömd, emedan det Unga Italien har blifvit afväpnadt af Pius IX. Skulle också enstaka anhängare till denna sekt ännu finnas qvar, så äro de ganska få; Pius IX har lärt folket att tro på möjligheten af reformer utan behof af blodiga revolutioner; och så länge ban fortgår på samma bana, är någon revolution, i det Unga Italiens mening, icke möjlig. Samma medel kunde kyrkan bruka i Frankrike. Iaom alla de pohtiska och sociala sehterna finnas dugliga, storsinnade och förträffliga karakterer, hvilka till största delen blifvit missledda genom kyrkans skenbart fiendi:liga ställning till folkens frihet och lycka; alla sådana skulle återvända till kyrkan, i samma ögonblick hon in:oge en klokt fr:måtskridande och kristligt frisinnad ställning. Folken skulle heldre ur kyrkans rena händer, än genom en b!odig revolution, mowuaga friheten. Men friheten borde äfven i de verldsliga furstarna finna sina målsmän. Despotismen är hädanefter icke mera möjlg bland sannt kristliga folk; likasom en fullkomligt frisinnad regering icke är möjlig kos hedniska. Hvarje makt, som vill bibehålla sig, måste afkläda sig godtyckets myndighet och dena sig efter kristendomens grundsatser. En styrelse, som sj.lf vill uträtta allt, vilställer blott olycka; starkast är den, som regerar minst; emedan centralisationen är den verkliga styrkans värste fiende. Det är en grundsats, icke mindre sann i religiös än Ppolilsk mening, att centralisation utsätter sin innehafsare för äfven yret att begå tallösa Orättvisor. Och det presterskap, som gillar förtryck och helgar orättvisorna, under förevändning att göra väldet aktadt och starkt, bloitställer allenast religionen uan förmåga att kunna rädda makten. Frihetens sak måsta carmmansmälta med