och antyder; hvarlöre du da alven 1Cze kan DeEnIttTa på något sätt undanhålla detta mitt meddelande. Efter detta brefs aftryckande, förekommer slutligen följande: Af hvad sålunda förelupit drar jag den slatsats, att om Carl Johan och Carl Gustaf Spens, eller till och med blott endera af dem, lefvat, när det tilll: nästa riksdag hvilande Konstitutionsutskottets representationsförändringsförslag af d. 4 September 1840 sommaren 1844 förkastades, hade i samma ögonblick ett nytt varit till hands för att grundlagsenligt behandlas. Utan att inlåta mig uti den, för anledningen ti!l denna skrift helt och hållet främmande, fråga, huruvida slutsatsen må kunna anses behörig eller icke, äfven under förutsättning att uppgifne antecedentia egde sin fulla riktighet, tror jag mig imedlertid böra, efter den kännedom om förhållandet jag bestämdt eger, och bättre än någon annan kan vara i tillfälle att ega, upplysa: 4:90 Att min aflidne broder, Carl Gustaf Spens, i följd af de framställningar till honom, på sätt ej bestrides, och härefterskall blifva, så vidt af mig kändt vara kan, fullständigt uppgifvet, gjordes af öfversten baron Otto Mörner, aldrig inlät sig inågon underhandling, eller åtog sig något uppdrog. 2:0 Att han, efter deltagandet i Konstitutionsutskottets arbeten under riksdagen 1840—41, och dervid yttrade särskilda meninogar, icke haft in petto något eget representationsförslag, samt att, om än något sådant skulle af honom hafva blifvit efterlemnadt, det så mycket mindre kunrat rara Carl Johans, eller sammarjemkning emellan något eget försleg och Konungens, som min broder i dess lifstid aldrig blifvit meddeladt, till större eller mindre fullständighet, något förslag, det han tillförlitligen kunnat anse såsom Konungens. 5:o Att till honom icke heller någonsin skett framställningar af en eller annan beskaffenhet, hvilka kunnat gifva honom anledning att anse sig för den enes eller andres Statsrådskandidat. Utan att för nära träda den grannlagenhet, som, beträffande de förtroligare förhållanderna emellan mig, min aflidne broder och den ännu lefvande barön Otto Mörner egt rum, jag icke vill anse mig befriad från skyldigheten att å min sida iakttaga, genom hvad jag icke utan skäl torde kunna anse vara emot mig brutet i och med det förtroliga meddelandets offentliggörande och användande till bevisning för uppgifter, hvilka aldrig kunnat komma 1 fråga att af mig vitsordas, då jag derom saknat all bestämd kännedom; tror jag mig vidare kunna och böra meddela följande utförligare framställving af hvad jag eger mig bekant rörande min aflidne broders och baron Otto Mörners sednaste sammanträffanden, på det att hvad derom uti den tillbaron Mörner, på dess begäran, enligt hvad äfven skall blifva utredt, aflemnade skrifve!sen, blifvit antydt, ej må, vid den oförmodade offentlighet saken nu erhållit, anses innefatta mer än hvad som varit och kunnat vara föremål derför. Uoder den vinter, som föregick min aflidne broders och Konung Carl XIV Johans kort efter hvarannan inträffade dödsfall, besöktes min broder oftare än vanligt af baron Otto Mörner, som från min och min broders ynglingaålder, då han redan var betydligt äldre, visat oss en vänskaplighet, som jag aldrig skall upphöra att tillbörligen värdera, och jag vet att min broder äfven med förbindelse erkände. ÅAfven jag hedrades samma vinter någon gång af baronens besök, och han nämnde dervid för mig, att han önskade oftare sammanträffa med oss båda, för att, särdeles genom min broders biträde, få ett annat förslag till representationsreform uppgjordt, än det hvilande, som han bestämdt kände att Konungen ej skulle bifalla, oaktadt det lifliga intresse, hvarmed Konungen uppgafs deltaga uti åstundan af en såsom högst nödig ansedd förändring. Föremålet för hans ofta förnyade samtal med min broder lärer, efter hvad denne för mig vanligen kort efteråt uppgaf, varit enahanda. Sednast vill jag påminna. mig att min broder sade sig hafva semmanträffat med baron Mörner, då de begge, en dag under Konungens sista sjukdom, lika med öfrige tjenstemän, infunnit sig på slottet för att efterfråga Konungens helsotillstånd, äfvensom att samtalet då blifvit vändt åt samma föremål. Möjligt kan väl vara att under dessa samtal, närmare än under dem med mig, uppgifvits beskaffenheten af den förändring, som skulle öfverensstämma med Konungens önskningar, och kupna vinna dess stadfästelse; men jag är, så vidt man kan vara det i dylika. fall, fullt öfvertygad om att något min broders uppgörande af ett nytt förslag, och dettas frambärande af honom såsom sitt, icke ens ifrågasatts, likasom att ingen ting förekommit af den beskaffenhet; att min broder egt anledning anse dessa samtal ens såsom inledning till någon underhandling emellan honom och Konungen, samt att äfvenledes lika litet någon af uppgifterne blifvit på ett eller annat sätt så tillförlitligen styrkt, att min broder haft skäl, att anse sig hafva vunnit närmare kännedom om Konungens önskningar och tänkesätt rörande vidsträcktheten och sättet för verkställigheten af en reform i representationsväsendet. Annu säkrare kan jag vara derom, att icke något å min broders sida åtgjorts, i följd af hvad till. honom kan hafva blifvit framstäldt. — Då min: broder sedermera före Konungen aflidit, besöktes jag åter, em eller två dagar derefter, af baron Mörner, som ännu icke syntes bafva förlorat allt hopp om Konungens vederfående, men sade sig önska, att, om äfven Konungen skulle aflida, och således ingen mera än jag äga kännedom om det närmande och den samimanjemnkning emellan Konubgers och min broders tankar i represeptationsfrågan, som baronen skulle hafva velat åstadkomma af mig, såsom den -ende efterlefvande, för dess egen tillfredsställelse, erhålla skriftligt betyg i denna del, för att förvaras jemte en gång efterlemnade anteckningar rörande hela dess offentliga verksamhet i öfrigt, och möjligen redan under lifstiden visas för en eller annan god vän. Jag svarade, att intygande af hvad jag kände ej kunde förvägras, men att detta inskränkte sig till hvad han visste sig sjelf för mig hafva förut omtalt, och hvaröfver jag icke kunde ansvara för att han meddelat något ytterligare åt min broder, så att jag icke kunde intyga annat än hans egna välmenta afsigter. Efter Konungens död förnyades dock enträget påminnelserna härom, och jag uppsatte slutmm DO mm Ö OL MV ja a OO MM Fr Ö Pr RA MM DH FPA em fe ÅA ka PA er AV -— MV DV — et rem mr AA ÖRG AM a -—mn AA MM (MM — MH mk KM VI Pe AMA rm -— mm mm VV DM DM AA BM AA MH AA AA ÅA BA ligen den ifrågavarande skrifvelsen, i den något apokryphiska form den utvisar, och hvarmed jagl nu äfvenväl må bekänna, att afsigten till någon del kunde vara aut göra den mindre lämplig för offentliggörande, och mindre tjenlig till åberopande såsom styrkande handling, än om den erhållit for-. men af ett vanligt vittnesbetyg. Genom innehållet åter, som äfvenledes icke utan betänkande affattats, hoppas jag, vid jemförelse deraf med den nu aflåtne närmare redogörelsen, ingenting annat skall kunna anses bestämdt föransvaradt, än sådant som med nu uppgifoa fullständiga förbållandet öfverensstämt, och jag således ej kunnat förvägra att på begäran intyga. Efter hvad nu förekommit måste jag endast beklaga, att icke detta intygande affordrats mig i all möjlig fullständig form inför domstol, då jag visst ej skulle hafva underlåtit att deruti upptaga alit hvad till saken hörer, och icke, såsom uti vänner emellan begärda och lemnade mr rr RR TR se os