och antyder; hvarlöre du da alven 1Cze kan DeEnIttTa
på något sätt undanhålla detta mitt meddelande.
Efter detta brefs aftryckande, förekommer slutli-
gen följande:
Af hvad sålunda förelupit drar jag den slatsats,
att om Carl Johan och Carl Gustaf Spens, eller till
och med blott endera af dem, lefvat, när det tilll:
nästa riksdag hvilande Konstitutionsutskottets repre-
sentationsförändringsförslag af d. 4 September 1840
sommaren 1844 förkastades, hade i samma ögon-
blick ett nytt varit till hands för att grundlagsen-
ligt behandlas.
Utan att inlåta mig uti den, för anledningen ti!l
denna skrift helt och hållet främmande, fråga, hu-
ruvida slutsatsen må kunna anses behörig eller icke,
äfven under förutsättning att uppgifne antecedentia
egde sin fulla riktighet, tror jag mig imedlertid
böra, efter den kännedom om förhållandet jag be-
stämdt eger, och bättre än någon annan kan vara
i tillfälle att ega, upplysa:
4:90 Att min aflidne broder, Carl Gustaf Spens, i
följd af de framställningar till honom, på sätt ej
bestrides, och härefter- skall blifva, så vidt af mig
kändt vara kan, fullständigt uppgifvet, gjordes af
öfversten baron Otto Mörner, aldrig inlät sig inå-
gon underhandling, eller åtog sig något uppdrog.
2:0 Att han, efter deltagandet i Konstitutionsut-
skottets arbeten under riksdagen 1840—41, och der-
vid yttrade särskilda meninogar, icke haft in petto
något eget representationsförslag, samt att, om än
något sådant skulle af honom hafva blifvit efter-
lemnadt, det så mycket mindre kunrat rara Carl
Johans, eller sammarjemkning emellan något e-
get försleg och Konungens, som min broder i dess
lifstid aldrig blifvit meddeladt, till större eller
mindre fullständighet, något förslag, det han till-
förlitligen kunnat anse såsom Konungens.
5:o Att till honom icke heller någonsin skett
framställningar af en eller annan beskaffenhet, hvil-
ka kunnat gifva honom anledning att anse sig för
den enes eller andres Statsrådskandidat.
Utan att för nära träda den grannlagenhet, som,
beträffande de förtroligare förhållanderna emellan
mig, min aflidne broder och den ännu lefvande ba-
rön Otto Mörner egt rum, jag icke vill anse mig
befriad från skyldigheten att å min sida iakttaga,
genom hvad jag icke utan skäl torde kunna anse
vara emot mig brutet i och med det förtroliga med-
delandets offentliggörande och användande till be-
visning för uppgifter, hvilka aldrig kunnat komma
1 fråga att af mig vitsordas, då jag derom saknat
all bestämd kännedom; tror jag mig vidare kunna
och böra meddela följande utförligare framställving
af hvad jag eger mig bekant rörande min aflidne
broders och baron Otto Mörners sednaste samman-
träffanden, på det att hvad derom uti den till- ba-
ron Mörner, på dess begäran, enligt hvad äfven
skall blifva utredt, aflemnade skrifve!sen, blifvit an-
tydt, ej må, vid den oförmodade offentlighet saken
nu erhållit, anses innefatta mer än hvad som varit
och kunnat vara föremål derför.
Uoder den vinter, som föregick min aflidne bro-
ders och Konung Carl XIV Johans kort efter hvar-
annan inträffade dödsfall, besöktes min broder of-
tare än vanligt af baron Otto Mörner, som från min
och min broders ynglingaålder, då han redan var
betydligt äldre, visat oss en vänskaplighet, som jag
aldrig skall upphöra att tillbörligen värdera, och
jag vet att min broder äfven med förbindelse er-
kände. ÅAfven jag hedrades samma vinter någon
gång af baronens besök, och han nämnde dervid
för mig, att han önskade oftare sammanträffa med
oss båda, för att, särdeles genom min broders bi-
träde, få ett annat förslag till representationsreform
uppgjordt, än det hvilande, som han bestämdt kände
att Konungen ej skulle bifalla, oaktadt det lifliga
intresse, hvarmed Konungen uppgafs deltaga uti å-
stundan af en såsom högst nödig ansedd förändring.
Föremålet för hans ofta förnyade samtal med min
broder lärer, efter hvad denne för mig vanligen
kort efteråt uppgaf, varit enahanda. Sednast vill
jag påminna. mig att min broder sade sig hafva
semmanträffat med baron Mörner, då de begge, en
dag under Konungens sista sjukdom, lika med öf-
rige tjenstemän, infunnit sig på slottet för att ef-
terfråga Konungens helsotillstånd, äfvensom att sam-
talet då blifvit vändt åt samma föremål. Möjligt
kan väl vara att under dessa samtal, närmare än
under dem med mig, uppgifvits beskaffenheten af
den förändring, som skulle öfverensstämma med Ko-
nungens önskningar, och kupna vinna dess stadfä-
stelse; men jag är, så vidt man kan vara det i dy-
lika. fall, fullt öfvertygad om att något min broders
uppgörande af ett nytt förslag, och dettas frambä-
rande af honom såsom sitt, icke ens ifrågasatts, li-
kasom att ingen ting förekommit af den beskaffen-
het; att min broder egt anledning anse dessa sam-
tal ens såsom inledning till någon underhandling
emellan honom och Konungen, samt att äfvenledes
lika litet någon af uppgifterne blifvit på ett eller
annat sätt så tillförlitligen styrkt, att min broder
haft skäl, att anse sig hafva vunnit närmare kän-
nedom om Konungens önskningar och tänkesätt
rörande vidsträcktheten och sättet för verkstäl-
ligheten af en reform i representationsväsen-
det. Annu säkrare kan jag vara derom, att icke
något å min broders sida åtgjorts, i följd af hvad
till. honom kan hafva blifvit framstäldt. — Då
min: broder sedermera före Konungen aflidit, be-
söktes jag åter, em eller två dagar derefter, af
baron Mörner, som ännu icke syntes bafva förlo-
rat allt hopp om Konungens vederfående, men sade
sig önska, att, om äfven Konungen skulle aflida,
och således ingen mera än jag äga kännedom om
det närmande och den samimanjemnkning emellan
Konubgers och min broders tankar i represepta-
tionsfrågan, som baronen skulle hafva velat åstad-
komma af mig, såsom den -ende efterlefvande, för
dess egen tillfredsställelse, erhålla skriftligt betyg
i denna del, för att förvaras jemte en gång efter-
lemnade anteckningar rörande hela dess offentliga
verksamhet i öfrigt, och möjligen redan under lifs-
tiden visas för en eller annan god vän. Jag sva-
rade, att intygande af hvad jag kände ej kunde
förvägras, men att detta inskränkte sig till hvad
han visste sig sjelf för mig hafva förut omtalt, och
hvaröfver jag icke kunde ansvara för att han med-
delat något ytterligare åt min broder, så att jag
icke kunde intyga annat än hans egna välmenta
afsigter. Efter Konungens död förnyades dock en-
träget påminnelserna härom, och jag uppsatte slut-
mm DO mm Ö OL - MV ja a OO MM Fr Ö Pr RA MM DH FPA em fe ÅA ka PA er AV - -
-
-— MV DV — et rem mr AA ÖRG AM
a -—- - - mn AA MM (MM — - MH mk KM VI Pe AMA rm -— mm mm VV - - DM DM AA - BM AA MH AA AA - ÅA BA
ligen den ifrågavarande skrifvelsen, i den något
apokryphiska form den utvisar, och hvarmed jagl
nu äfvenväl må bekänna, att afsigten till någon
del kunde vara aut göra den mindre lämplig för
offentliggörande, och mindre tjenlig till åberopande
såsom styrkande handling, än om den erhållit for-.
men af ett vanligt vittnesbetyg. Genom innehållet
åter, som äfvenledes icke utan betänkande affattats,
hoppas jag, vid jemförelse deraf med den nu af-
låtne närmare redogörelsen, ingenting annat skall
kunna anses bestämdt föransvaradt, än sådant som
med nu uppgifoa fullständiga förbållandet öfverens-
stämt, och jag således ej kunnat förvägra att på
begäran intyga. Efter hvad nu förekommit måste
jag endast beklaga, att icke detta intygande affor-
drats mig i all möjlig fullständig form inför dom-
stol, då jag visst ej skulle hafva underlåtit att der-
uti upptaga alit hvad till saken hörer, och icke,
såsom uti vänner emellan begärda och lemnade
mr rr RR TR se os