Istammeise Med ULSKOULCIS, TOrKlarat galeriangel-
-Isets afskaffande nådvändigt. Bland 27 öfver-
råtter hafva 20 yttrat sig för detta afskaffande,
lemedan de i likhet med oss funno, att fängel-
a I sestraffets högsta grad sjunkit under de båda
1Jandra och desse sednare, genom de till mer
län eltårigt korrektionsstraff dömdes förbland-
-Ining med vanärade tukthusfångar, stodo på
tsamma linea, och att följaktligen hela skalan
I vore omkastad.
Lagförslaget åsyftar att åt vårt straffsystem
återgifva dess ursprungliga prägel och återställa
det i all sin stränghet. Allmänna opinionen
skall icke råka i villfarelse rörande de grada-
tioner, som nu skola rärmare betecknas; den
torde erkänna, att strafforten för stort brott
bör vara ett eländets hemvist. Tukt- och kor-
-Irektionshusen måste uppväcka en mindre dyster
.I föreställning än tvångsarbetshusen, emotsvaran-
,Ide de deri umgällda ogerningarnas mindre tyngd.
I Men ännu bättre skall folket inse, att det nu-
-Imera icke behöfver frukta återkomsten bland
sig af sådane fångar, som bhittills gåfvo det så
rättvis anledning till bekymmer. Folket skall
Iderföre ej förlora sin afsky för brottet, att det
Inu intager straffingens förbättring i räkningen.
IBesynnerligt vore det att vilja för alltid bränn-
Imärka den menniska, som begagnat den henne
Jålagda bot för lagarnas öfverträdande till en
luppriktig bättring. ;
När under sessionsåren 4840 och 4843 vårt
PE ww 0 -
lagförslag blef deputerade kammaren förelagdt,
innehöll det den bestämmelse, att de till mer
än tolfårigt tvångsarbete dömde personer efter
Itolfårigt cellhäkte väl skulle förblifva under
nätterna å!skilda, men om dagarna tillsammans
lunder ålagd tystnad. Man lät då för tiden be-
herrska sig af dena åsigt, att cellfängelset, för-
längdt öfver ett visst antal af år, kunde blifv
förderfligt för helsan, och enligt denna åsigt
var artikeln författad. Deputerade kammaren
linsåg likväl, att de genom straff.ngarnes isole-
Iring vurna fördelar skulle gå förlorade, om
Inämnde personer efter en viss tids förlopp å-
ter utsattes för sammanlefnadens menliga in-
verkar, en inverkan, som måste bringa det
borgerliga samhället i fara, om en ur cell-lifvet
tagen fånge återvände i dess sköte. Den an-
tog derföre ett hos densamma gjordt amende-
ment, i följd hvaraf hvarje dömd lagförbrytare,
hvars strafftid utgjorde mer än 40 år, efter ut-
ståndet tioårigt cellbäkte skulle borföras från
Frankrikes europeiska område och intill straff-
Itidens slut ställas till regeringens förfogande
på sätt, som genom en egen lag borde bestäm-
mas. Kabinettet instämde i detta amendement.
Imit till det beslut, att ej upptaga detsamma i
oss redan anförda, att ifven det längsta vistan-
de i cellen är föga vådligt, dels dess af alla
skriftställare i ämnet delade öfvertygelse, att
deportation är ett overksamt och med svårig-
het verkställdt straff. Då likväl ännu stundom
den åsigt h:rrskar, att förbrytarnes bortsändan-
de till aflägsna trontmarinska orter är en i sig
sjelf god och för den allmänna sikerheten önsk-
värd åtgärd, så torde kammaren tillåta oss att
för några ögonblick fösta dess uppmärksamhet
på naturen af detta straff.
Den i nämnde amendement tillstyrkta trans-
portation skulle blott deruti hafva skiljt sig
från den i vår strafflag beskrifna deportation,
att den sednare gäller för lifstiden. För de
till tvångsarbete på lifstid dömde hade den så-
ledes varit just denna deportation, för de an-
dra en deportation på viss tid. Deita skulle
hafva varit ett för alla lika straff (afligsnande
från bembygden till ett fjerran beläget land,
med åtföljande lika tuktan) blott med skillnad
i varaktigheten. Vid första anblicken synes
Ideportationen erbjuda en stor fördel, enär den
befriar landet från missdådare, hvilkas frigif-
I vande kunde medföra ny våda; deraf de mån-
ga förespråksre denna åtgärd vunnit. Men be-
tråktas saken nogare, så ser man att botemed-
let är bedrägligt och i grunden blott gör de!
onda värre, På den tid, då det engelska fol-
ket skänkte deportationen det största bifall,
varnades det af den lärde B-ntham ait icke
obetänksamt hängifva sig åt förkärleken för
denna åtgärd. Straffens bufvudsyfie är exemp-
let; men af deportationen kan ingen taga sig
ett dylikt. Deri bostir, enligt Bentham, dess
bufvudfel. Den visar icke den tuktan den gif-
ver, utan förborgar den, drsger den undan de-
ras blickar, för hvilka den skul!e tj:na till lär-
dom. Ett i andra hemisfären verkställdt straff
kan härstädes blott göra ett svagt och flyktigt
intryck. Til bevis hirpå åberopade Ben:ham
vår store skald, hvilken djupt hade forskat i
irbillningskraftens väsende, och anmärkte, att
folket icke gör någon skillnad emellan det som
ligger tusen år och det som ligger tusen tim-
mars väg ifrån detssmma all gset. I verklig-
beten är deportetionen, noga betraktad, ett
iruktansvärdt, lingt utöfver lagstiftarens afsigt
gående straff; men för gemene men, som fö-
ga läser och icke eitersinnar, har den intet
förskräckligt. En resa full af äfventyr till ett
aflägset land, talrikt sällskap, hoppet om en
bostad, der man med tiden kan komma till
välmågea, detta är idel saker som hafva mer
lockande än afskräckande. Och likväl är de-
portationen mycket bårdare, än det straff, i
hvars ställe den träder, cch i de personers
Men efter mogen öfverläggning har dei kom-
det nya förslaget. Dess skäl voro, dels det afl
mm —
mö Ar Em pm hh OO
1
fi
s
ställning, son äro densamma underkastade, rå-
der den största oliket. Lagstiftaren ville un-
derkssia de deporterade hvarken döden eler
cödsqval. Det oaktadt inpackas de i tränga
skeppstrum, beiöfvas Jjuset och luftem, under-
kastas en omen. klig tuktan för att icke blifva
uppstuclsigs
domar, hv. genom mo!g!
mera förökas. Ser man dera ändiligen utsatte
på en vild kust, biottade på al!a bjelpmedel,
sökande en torftig näring på en förtorkad jord,
så kan man väl säga med Bentham, att lag-
stiftaren, när han inför ett sådant s!raff, icke
vet hvad hen gör, då det i verkligheten blir
- RK Lu. omoget
s
kl
. : a?
ch hemsö:as af smittsmma sjuk-j;
r Gill sjös ännulg
Is
t