Istammeise Med ULSKOULCIS, TOrKlarat galeriangel-Isets afskaffande nådvändigt. Bland 27 öfverråtter hafva 20 yttrat sig för detta afskaffande, lemedan de i likhet med oss funno, att fängela I sestraffets högsta grad sjunkit under de båda 1Jandra och desse sednare, genom de till mer län eltårigt korrektionsstraff dömdes förbland-Ining med vanärade tukthusfångar, stodo på tsamma linea, och att följaktligen hela skalan I vore omkastad. Lagförslaget åsyftar att åt vårt straffsystem återgifva dess ursprungliga prägel och återställa det i all sin stränghet. Allmänna opinionen skall icke råka i villfarelse rörande de gradationer, som nu skola rärmare betecknas; den torde erkänna, att strafforten för stort brott bör vara ett eländets hemvist. Tuktoch kor-Irektionshusen måste uppväcka en mindre dyster .I föreställning än tvångsarbetshusen, emotsvaran,Ide de deri umgällda ogerningarnas mindre tyngd. I Men ännu bättre skall folket inse, att det nu-Imera icke behöfver frukta återkomsten bland sig af sådane fångar, som bhittills gåfvo det så rättvis anledning till bekymmer. Folket skall Iderföre ej förlora sin afsky för brottet, att det Inu intager straffingens förbättring i räkningen. IBesynnerligt vore det att vilja för alltid brännImärka den menniska, som begagnat den henne Jålagda bot för lagarnas öfverträdande till en luppriktig bättring. ; När under sessionsåren 4840 och 4843 vårt PE ww 0 lagförslag blef deputerade kammaren förelagdt, innehöll det den bestämmelse, att de till mer än tolfårigt tvångsarbete dömde personer efter Itolfårigt cellhäkte väl skulle förblifva under nätterna å!skilda, men om dagarna tillsammans lunder ålagd tystnad. Man lät då för tiden beherrska sig af dena åsigt, att cellfängelset, förlängdt öfver ett visst antal af år, kunde blifv förderfligt för helsan, och enligt denna åsigt var artikeln författad. Deputerade kammaren linsåg likväl, att de genom straff.ngarnes isoleIring vurna fördelar skulle gå förlorade, om Inämnde personer efter en viss tids förlopp åter utsattes för sammanlefnadens menliga inverkar, en inverkan, som måste bringa det borgerliga samhället i fara, om en ur cell-lifvet tagen fånge återvände i dess sköte. Den antog derföre ett hos densamma gjordt amendement, i följd hvaraf hvarje dömd lagförbrytare, hvars strafftid utgjorde mer än 40 år, efter utståndet tioårigt cellbäkte skulle borföras från Frankrikes europeiska område och intill straffItidens slut ställas till regeringens förfogande på sätt, som genom en egen lag borde bestämmas. Kabinettet instämde i detta amendement. Imit till det beslut, att ej upptaga detsamma i oss redan anförda, att ifven det längsta vistande i cellen är föga vådligt, dels dess af alla skriftställare i ämnet delade öfvertygelse, att deportation är ett overksamt och med svårighet verkställdt straff. Då likväl ännu stundom den åsigt h:rrskar, att förbrytarnes bortsändande till aflägsna trontmarinska orter är en i sig sjelf god och för den allmänna sikerheten önskvärd åtgärd, så torde kammaren tillåta oss att för några ögonblick fösta dess uppmärksamhet på naturen af detta straff. Den i nämnde amendement tillstyrkta transportation skulle blott deruti hafva skiljt sig från den i vår strafflag beskrifna deportation, att den sednare gäller för lifstiden. För de till tvångsarbete på lifstid dömde hade den således varit just denna deportation, för de andra en deportation på viss tid. Deita skulle hafva varit ett för alla lika straff (afligsnande från bembygden till ett fjerran beläget land, med åtföljande lika tuktan) blott med skillnad i varaktigheten. Vid första anblicken synes Ideportationen erbjuda en stor fördel, enär den befriar landet från missdådare, hvilkas frigifI vande kunde medföra ny våda; deraf de många förespråksre denna åtgärd vunnit. Men betråktas saken nogare, så ser man att botemedlet är bedrägligt och i grunden blott gör de! onda värre, På den tid, då det engelska folket skänkte deportationen det största bifall, varnades det af den lärde B-ntham ait icke obetänksamt hängifva sig åt förkärleken för denna åtgärd. Straffens bufvudsyfie är exemplet; men af deportationen kan ingen taga sig ett dylikt. Deri bostir, enligt Bentham, dess bufvudfel. Den visar icke den tuktan den gifver, utan förborgar den, drsger den undan deras blickar, för hvilka den skul!e tj:na till lärdom. Ett i andra hemisfären verkställdt straff kan härstädes blott göra ett svagt och flyktigt intryck. Til bevis hirpå åberopade Ben:ham vår store skald, hvilken djupt hade forskat i irbillningskraftens väsende, och anmärkte, att folket icke gör någon skillnad emellan det som ligger tusen år och det som ligger tusen timmars väg ifrån detssmma all gset. I verkligbeten är deportetionen, noga betraktad, ett iruktansvärdt, lingt utöfver lagstiftarens afsigt gående straff; men för gemene men, som föga läser och icke eitersinnar, har den intet förskräckligt. En resa full af äfventyr till ett aflägset land, talrikt sällskap, hoppet om en bostad, der man med tiden kan komma till välmågea, detta är idel saker som hafva mer lockande än afskräckande. Och likväl är deportationen mycket bårdare, än det straff, i hvars ställe den träder, cch i de personers Men efter mogen öfverläggning har dei komdet nya förslaget. Dess skäl voro, dels det afl mm — mö Ar Em pm hh OO 1 fi s ställning, son äro densamma underkastade, råder den största oliket. Lagstiftaren ville underkssia de deporterade hvarken döden eler cödsqval. Det oaktadt inpackas de i tränga skeppstrum, beiöfvas Jjuset och luftem, underkastas en omen. klig tuktan för att icke blifva uppstuclsigs domar, hv. genom mo!g! mera förökas. Ser man dera ändiligen utsatte på en vild kust, biottade på al!a bjelpmedel, sökande en torftig näring på en förtorkad jord, så kan man väl säga med Bentham, att lagstiftaren, när han inför ett sådant s!raff, icke vet hvad hen gör, då det i verkligheten blir RK Lu. omoget s kl . : a? ch hemsö:as af smittsmma sjuk-j; r Gill sjös ännulg Is t