Article Image
— pLinkö iogsbladet,, rumera en af de bättre organerna inom landsorts-pressen, genom den omso:g, hbvarmed det redigeras, synnerligast i hvad som angår ortens angelägenheter, meddelar i dess sednast bitkomna nummer en berättelse om tillståndet uti Linköpings länsbäkte under loppet af förlidet år, författad af häktets predikant, herr komminister Grewell. Nedanstående udrag af rämnde berättelse förtjenar en allmännare uppmärksamhet, såsom ett högst intressant bidrag till den vigtiga frågan om cellfängelsets inflytande på fångens moraliska tillstånd. Då derna fråga hör till dem, som vid närvarande riksmöte ådragit sig synnerlig uppmärksamhet, skall man säkert med nöje taga kännedom om det första årets resultat af detta system vid ett af landets egna fängelser, då min förut blott baft u:ländsk erfarenhet att åberopa. Man får härmed äfven tillfälle att i någon mån bedöma den lösliga halten af de många fraser och deklamationer emot cellfängelsestraffets användbarhet, som blifvit, med stora anspråk på kompetens att bedöma saken, brukade såsom mo!iver till en förkastelsedom, af personer, hvilka påtagligen icke haft det ringaste begrepp om cellstraffets rät!a karakter. U:draget följer: Hvad slutligen cellsystemet i och för sig sjelft angår, så kan omdömet derom, efter detta årets erfarenhet, cj utfalla annat än fördelaktigt, särdeles betraktadt vid sidan af det gamla fängelset. Inga af cell-lifvets befarade menliga följder, vare sig i fysiskt eller psykiskt hänseende, hafva här försports. Deremot bar en skyndsam frivillig bekännelse i allmänhet ägt rum; det förut så vanliga öfverklagandet af underrättens dom betydligen aftagit, men framför allt bör detta återgående inom sig sjelf, denna allvarliga sjelfpröfning, detta hjertats ostörda samtal med Gud och samvetet blifva de välgörande frukterna af det nya systemet. Ett vackert resultat af ensamhetsfängelset lemnade en qvinna vid namn Lisa Sandahl. Saknande en ömmare föräldravård, hade hon alltifrån yngre åren vant sig vid ett kringirrande lif. Småningom fördes hennes steg på lastens väg, och redan för 8 år sedan undergick hon högsta kroppsplikt för delaktighet i ett svårare rån. På fri fot ställd lemnade hon fritt lopp åt sina otyglade lustar, framlefde det mest utsväfvande lif, begick flerfaldiga stölder, utan att dock blifva upptäckt, samt föröfvade slutligen, af ilska och hämdelust, mordbrand. Under den förra fängelsetiden ådagalade hon den värsta fräckhet och förakt för allt heligt. Denna gång deremot och blott efter en kortare tids vistande inom cell blef hon en helt ny menniska. Den djupaste ånger inträdde i fräckhetens ställe, hon blef stilla oca ödmjuk och hade en brinnande törst efter ordet. Dagens timmar delade hon mellan arbete och bön. Hon kände omsider nådens och försoningens frid i sin själ, tackade dagligen sin Gud derför, prisade sig lycklig som fått vistats i enslighet, och trodde, att om hon fått tillbringa sin första fängelsetid i cell, så hade hon aldrig mer beträdt lastens väg. Hennes längten var nu att få undergå det hårda straff, hvartill hennes brott gjort henne skyldig, och hon kunde blott med möda förmås att begagna den nåd, som osökt blef henne erbjuden. Under min tjenstetid har ingen fånge skänkt mig större tillfredsställelse och glädje: Oanmärkt bör ej heller lemnas den ordning, som här varit rådande, och detta är en frukt af fängelse-direktörens utmärkta nit och omsorgsfulla bemödanden.

9 februari 1848, sida 2

Thumbnail