att sätta dem i rörelse till straffets skärpning. Men genom att göra arbetet nyttigt, ger man det d:ss värdi het, lärer fången att känna dess värde, samt förrätta det med undergifvenhet, flit och mod. Från det inre af fångelset kunna machiner till uppfordring af vatten, till förmalning af säl, till sågning af bräder, till borrning af träd eller jern, samt till andra för hindeln, sjöfarien och krigsväsendet nyttiga arbeten sättas i rörelse. Häfstången för dessa machiner kan gå igenom ett visst antal celler och af fångarne sättas i rörelse, hvarvid de miste betydligt anstränga musklerna. Man har beräknat att hundrade till ett sådant arbete använda menniskor kunna utveckla en kraft, lik den af tio histar. En sådan machin kan arbringas i bvarje tvångsarbetshus, och hvarje fånge i fl ra timmar dervid sysselsättas, icke hela dager, ty han måste äfven bållas till sådana göromål, hvilka bereda honom möjlighet att efter irisifningen ärligt förvärfva sitt lifsuppehälle. Ett motsatt förfarande vore lika grymt, som sbetänksamt och skulle göra menniskan til! djur. Till derna i förslaget innefattade gradation i de till det nya stroffsystemets förverkligande bestämda korrektionshusens inrättning har utskoitets majoriiet lemnat sitt bifall och tillagt de särskildia bestämmelser, hvilka den ansett tjenliga ti!l hvardera gradens skarpare batecknande. Minoriteten bar mot denna del af förslaget gjor: vigtiga inkast. Minoriteten har först angripit systemets grundsatser, med -det påstående, att dess tilllämpning på alla grader af brott upphäfver skillnaden Jem emellan ech underkastar alla dömde ett och samma straff, att följaktligen systemet le upphäfva den i vår strafflag gjorda åtskillvad mellan vanhedrande och ej vanhedrarde siraff; enär enkelt fängelse, tukthus och tvångsarbete skulle, enligt detsamma, alltid vara ceilfängelse med en helt ringa skilli andningep. Den af korrektionsdom:e, hvars straff icke bör vara vanheårand, bliver underkastad samma qval af cellfängelset, som tukthusfången och möjligen i ett och samma hus, följsktligen Zskulle skenet af enahanda ärelöshet drabba honom. Straffens skiljaktighet skule hädanefter blott ligga i namnet, som iecknade: å framsidan af de trerne slags straffhusen. Och dermed blefve folk medvetandet i fråga om graden af förbudna handlingars straffbarhet förvirradt. Med upphäfvandet af B.guaon (galerstraffet), som betecknar högsta graden af straff näst dödsstraffet, beröfvade man sig det kraftigaste bland hittills nyttjade afsträckningsmedel. Folkets cöfvervinnerliga afsky för en med namnet forgat (g2alersla!) b;ängmärkt menniska, hvarigenom denna isoleras midt i sambället, vore helsosam och finge icke försvagas. Utskottets majoritet bar varit af den tanke, aft erfarenheten vederlägger detta inkast, och att det föreslagna systemet gör en skarpare skillnad mellan de olika straffen, än den gällande straffisgen. Detta är redan otvifvelaktigt i fråga om det enkla fängelsestraffet och tukthusstraffet; ty för närvarande undergås båda straffen, så snart det förra sträcker sig utöfver ett år, i enahanda hus, der ordning, behandling och drägt för alla äro lika. Hir kan med sköl sägas a!t den enes skam faller tillbaka på den andre; bär är en vidrig förblandning, som undanröjes genom förslaget. Detta hafva också 48 öfverrälter erkänt. Fallet är således i denna punkt icke triffaode. I afseende på galerfängelset har majoriteten i utskottet icke delat minoritetens fsrhågor. Vi hafva redan visat hvad Bagnon verkligen är: en fångenskap i fria luften, der fångarne tillssmmans användas icke till de besvärligaste, utan till de lättaste arbeten, hvilka tillika äro de minst indrägtiga, ty det är ådagalagdt, att sjöärendenas förvaltning skulle bespara nära en million, om den lät nämnde srbeten förrättas af fria menniskor. Galerslafvarna hafva icke blott den oskattbara föråel att se bimlen och låt: sig genomvärmas af solstrilarna, utan de niuta äfven, spridda på en stor rymd, en nästan fullstindig fribet, så at: man ser minga af dem utom Bagnon, ja äfven på stadens gator. Andra sysselsättas i skrifrummen, i sjukvårdsanstalterna och i Bagnons kök samt finna der en ännu drägligare lott. Deras drägt och den tilla från foten till gördeln giende kedjan åtskiljer dem ensamt från de fria arbe arne, med hvilka de mest äro blandade och hvilka de genom sina samtal kunna förderfva. Hopkedaingen af två fångar äfvensom tuan förekommer sällan. Den långa hvilotid, som är fångarne förunnad, tillåter dero att förfördica en mängd små arbeten, hvilka de ofta sälja dyrt, och vinsten deraf, jemte deras af tvingsarbe:et beviljade andel, sätter dem stånd att förskaffa sig en mängd små beqvämligheter. Så!ten är bagnon. Kan man väl således anse dei här utståndna straff för hårdare, än det i våra centralfingelser undergångna? Sammanställer man inrältningarne i båda slags fängelseanstalierne, så ser man att ingen jemförelse är möjlig. Lagförslage!s motståndar2, och med dem utskottets minoritet, mena, att sjöärendenas förvaltning väl kunde gifva åt galerför gelserna den stränga inrättning, som u:sprungligen lås i iagstiftarens aisist, och!dymedelst påtryc:a tvångsarbetet sin rätta prägel, så att det i straffens skala återfinge den plats, det aldrig bort förlora. Majoriteten i utskottet var ej af den åsigt, att det i våra seders: nuvarande tillsfånd vore rätt att göra vistandet i bagnon mycket svårare än det för närvarande är. Det tadlade förhållandet har sin grund i dessa straffanstalters väsende och i beskaff.nheten af de göromål, som der idkas. Dessaa: förrättning skulle blott genom betydlig skärpning sf kroppsigan kunna göras regelmässigare och indrägtigare bland menniskor, somm, spridda på en stor rymd och använde vid mycket olika arbeten, utan pg