ende stora fångantalet, förnämligast inom huf-
vudstadsen.
Näst lifvets och ärans förlust, kan väl icke ett
för själens ädlaste känslor mera kränkande och be-
tänkligare våld öfvergå individen, än frihetens för-
lust, genom häktande uti allmänt fängelse; det är
en besynnerlig motsägelse uti flera länders, såväl
institutioner som folklynne, att ett sådant miss-
hruk af lagen, hvars förnämsta ändamål det är
att trygga den ellmänna säkerheten, kan obej-
dadt få bestå, och dess myndigheter så få hus-
hålla med den enskilda sikerheten, som för-
hållande: cftiast är. Men — lär man invända
— det är just för den allmänna säkerheten,
som den enskildas någongång måste uppoffas!
— måhända blifve7 svaret; men endast med
högsta urskillning och uti största nödfall. Ar
detta exzedlertid vanligen fallet? frågom våra
domböcter och rikets fängelser, samt förnäm-
ligast hufvudstadens häkten, och viskola häpna
vid de upplysningar der kunna hermtas i detta
afseends. -— Vi vilja visserligen tro, alt dessa arre-
steringar, hvilka ensamt uti Stockholm årl. uppgå
till omkring femtusende, d. v. s. hvarje sextonde
person a! stadens befolkning, äro påkallade af
en förmert omso-g för de öfrige samhällsmed-
lemmarnes säkerhet, och uti öfverensstämmelse
med gäli-nde Isgar och författningar, och att
således -kålden dertill ej får annorlunda till-
räknas de unyndigheter, som dervid äro verkande,
än såsom ett missförstådt och olyckligt nit; men vi
önske cndast, att detta bedröfliga resuliat al så
osparda omsorger för det allsännas sakerhet
måtte leda till sådane förändringar uti nu gäl-
lande författningar, i afseende på rättigheten
af en m:dborgares häktande i allmänret, att
äfven den enskildta säkerheten derigenom be-
tryggas, mer än nu är fallet. Vi kunta icke
erkänna rågon enda medborgare, Luru rinya
och fattiy han än Icå vara, förfallen till in-
speryniny eller häktnirg, förrän lagen dömer
honom, såsom vådlig för sllmönna säkerheten
eller såsom öfverträdare af dess stadgar, hem-
fallen till fängelset. 29g