MINDRE TEATERN. Rose och Marguerite, komedi i 3 akter, af Desnoyer och Leonce; öfvers. Vi göra här åter bekantskap med en af dessa franska komedier, som utmärka sig för liflig dialog och rask aktion, men som endast erhjuda skizzarade karaktersteckningar, der författaren med en lätt toucherande pensel målar några matta och osäkert kållna gestalter. En viss pariserflärd och sedlig frivolit utgör styckets grundton, hvaremot bjert framsticker dess moraliska element, lätt skizzeradt uti tvenne af handlingens hufvudpersoner, Rose och Jacques Perrin, hvilka, jemte den åldrige baron de Villiers, utgöra en rätt vacker grupp i taflans förgrund. . Styckets intiig är enkelt och nätt anlagd. Baron de Villiers, en jovialisk gubbe med godt bjerta och god aptit, har tvenne älskvärda sondöttrar, för hvilkas framtida lycka han är lifligt intresserad. Han kan således icke vara rätt nöjd förr än han försett sina skyddlingar med välbeställda äkta män, och det!a bestyr sätter honom rätt minga myror i hufvudet. Slutligen kommer honom dock Morpheus till hjelp; vår baron är just icke drömmare till lynnet, men hvad tycks? han drömmer ändå, och drömmer om bröllop! Ingenting är naturligare än att omtsla Morphei uppenbarelser, och lilla Rose, hans yngsta sondotter, får i förtroende veta alltsammans. Kort och godt: efter många små väsend:liga changemanger vid äktenskapskontraktens upprättande går drömmen i fullbordan, med ett efterlänzstadt dubbelbröllop. Den lilla okonstlade Rose har fått sig till make en redbar bankir, Jacques Perrin, som med sina 40 år icke lingre kan förena ungdomens poetiska svärmeri. Marguerite deremot har till sitt bjert:s älskling utkorat den unge Jules de Saint-Yves, som ännu, efter ett helt års äktenskap, fortfar att bibehålla den glödande älskarens hela ömhet och uppmärksamhet. En jemförelse mellan de båda systrarnes äktenskapliga förhållanden leder nu till den upptäckten, att den stackars Rose måste vara mycket olycklig, emedan hennes man aldrig talar ett enda ord om sin kärlek, samt tillbring:r hela dagen på börsen och på sitt kontor; då deremot Jules sällan aflägsnar sig från sin Marguerite och aldrig ledsnar vid att tolka sina varma känslor. Det gifs icke mera något tvifvel — den hulda Rose är mycket olycklig, och Marguerite skyndar att derom avertera hela familjen. Hvad skall man göra? Ack, min Gud! man måste återföra den otacksamme, den pligtförgätne Perrin på den rätta vigen; men huru? Hvem vill åtaga siz denna grannlaga pligt? . .. Farfar de Villiers sonson, Fredrik, en äkta rouå, som gjort till sin lefnads uppgift att vara unga, försummade fruars tröstare, åtager sig ändtligen derna svåra mission. Nu invecklar sig styckets intrig, ett anfallsoch försvarskrig uppstår mellan den äkta mannen och den älskvärde tröstaren, som slutar med den sednares totala nederlag. Imedlertid har förhållandet mellan Jules och Marguerite blifvit mycket förändradt. Den unga frun trånar bort sina dagar på landet, medan hennes man uti hufvudstaden, lik en fjäril, suger honung af alla nöjets rosor. Afven här infinner sig tröstaren och ställer så till, att den unga frun blir öfvertygad om sin makes trolöshet. Jaeques Perrin, familjens gode genius, uppträder äfven här, för att motverka Fredriks planer, och lyckas äfven slutligen, med kraftigt bistånd af sin Rose, att ställa allt till rätta och återföra de båda lättsinniga urge männen på pligtens och dygdens väg. Stycket utfördes med god ensemble. Herr Stjernström var en förtrifflig farfar de Villiers. Herr Kinmanson en komplett pariserrou och berr Torslow återgaf Jacques Perrins parti med vanligt mästerskap.