medeltiden kunde man se sådant i system, ty kyr-!
kan betraktade en bedrift mot de otrogna såsom !
en handling, hvilken uppvägde det gröfsta brott.t
Den anda, som herrskade under riddartiden, !
måste göra det nit, som lifvade dessa ordensbrö- b
der, glödande, ofördragsamt och öfvermodigt. Omin
någon otrogen, säger en gammal författare, skullein
för en prestman bestrida den kristna trons san-q
ning, skall han försvara sig med motbevis, men lf,
riddare anstår icke att gifva andra skäl, än att.
stöta sitt svärd sex tum i denna otrognas fördömda
invelfvor. Afven den aktning och uppmärksamhet,
man var skyldig damer af högre stånd, försvann
om de voro otrogna. Den ryktbare Sir Bevis af
Hamptoun svarar de sändebud, som den sköna
prinsessan Josianna sänder honom med en bjud-
ning till hennes stat:
Jag vill icke gå ett steg på jorden
att möta en fördömd otrogen.
Hundhedningar, skynden eder att fly,
ty eljest skall min dolk träffa edert bjertal
Det ålåg hvarje riddare, att alltid bibehålla detta
religiösa nit, om det ock var förenadt med aldrig
så stor fara. Liksom de första kristna, voro de
förbundna att äfven blott genom tystnad underkasta
sig eller deltaga i afgudatjenstens ceremonier, om
ock döden skulle blifva den ovilkorliga följden
deraf att de sökte afbryta dem. I den vackra me-
deltids-romanen Huon de Bordeaux omtalas, huru
denne riddare bröt sin pligt mot Gud och den
rätta tron, emedan han sagt sig vara Saracen för
för att blifva insläppt i Gaudifers borg. Och när
riddar Huon gick genom den tredje porten, er-
inrade han sig: den osanning, han sagt för att
komma genom den första. Min Gudp, sade han,
förderf måste trätfla mig, som förnekat min tro
på honom, som gjort så mycket för mig! Hans
ånger och bot voro verkligen ridderliga. Då han
kom till borgens innersta port, utbrast han till
väktaren: Ööppna dörren, du af Gud fördömde
hedniovg! Då han kom in i det rum, i hvilket
hednakonungen satt i full ståt, högg ban bufvudet
af den höfdingen, som satt honom närmast, och
utropade med hög röst: Du har, o Gud! låtit
mig lyckas i början af detta företag, vår Frälsare
bjelpe mig ock att sluta det med ära!l Många
dylika utdrag skulle kunna anföras för att visa,
buru det nit var beskaffadt,som lifyade de kristna
kämparne, men det är onödigt anföra diktade hän-
delser. Korstågens historia, hvars grund ligger i
den chevalereska andan och i det ofördragsammals
och rastlösa nit, som presterna blandade i de kri-!g
giska institutionerna, äro bästa beviset härför. t
Dessa företags aäfventyrliga och öfverspända skap-lg
lynne samt kyrkans utlofvade förlåtelse och aflat,
gjorde dem omtyckta af medeltidens krigare, och
planen att åter upprätta kristna trosläran i det
heliga Landet och att rycka Kristi graf ur del
otrognas händer, kommo konungar, furstar och kb
ädlingar att glömma farorna. Den ena krigshären!n
efter den andra bröt fram mot Palestina, och rid-e
darne kände sig just uppfordrade till denna färdle
Jaf de otaliga faror, som försvårade den, och hvilka
redan tagit så många offer.n ;
Det vackra, som onekligen också medföljde ;
Ichevaleriet, förnekas för iogen del. Man läser,
äfven derom med stort nöje i denna afbandling, 4
a
4
f
f
t
ft
n
k
r
Pr vn 6A LL AA HB rr AA TT Frö MA OÖ ALB mm OO rr Fr — GQ k-
2 NM
SS
till hvilken vi torde återkomma, när den i ett
följande häfte forisättes.
Litteratur-öfversigten vidrör:
4) Det christliga dopet, betraktadt med af-
seende på den baptistiska frågan, af d:r Mar-
tensen, öfvers. af dokt. C. M. Fallenius. Om
sjelfva den bekanta skriften i original behöfver
Ihär icke talas, utan endast om öfversättningen.
Ref. (—M—) finner den ledig) och lättläs!. Tro-
lgen är den väl ock, såvida att hon i hufvud-!f
Isaken riktigt återgifver (original-) förf:s tanke.
Dock synes hon på sina ställen tillåta sig enls
Ifribet, som till och med i någon mån ändrarlc
sjelfva meningen, utan att i ref:s ögon göra den i
f
1
Unriktigare eller klarare.n
2) Bidrag till Lunds stifts Herdaminne, utg.
Jaf ett Sällskap. Ref. (—a—ö) berättar, att
lomkring hundrade presträn vid jubelfestenl:
14843 fattades af den tanken, att stenbyggna- lc
laerne få sitt värde endast af den andliga upp-l;
Ibyggelse, som inom dem verkas af predikanter
loch lärare, Följden blef, att, på förslag afl.
lprosten Hammar, ett sällskap stiftades ptill be-
2 I fordrande af Lunds stifts herdzminner. I när-
il varande häfte, som är ett pro:häften af detta
I herdaminne, visa sig såsom författ:re: ordfö-
Slranden d:e Wieselgren, prof. Melin, d:r Kamp,
ll mag. Skarstedt och kongl. sekr. Cavallius.
r
3) Carlstads stifts Herdaminne, af Job. Ham-
carn, 4:a delen. Detta herdaminne hari Frey
en särdeles utförlig recension, af —A—Ö—;
bandlande för det mesta om dagens poktiska
tvisteämnen, sjelfva representation:kommit!ens
arbete icke undantayet, ekuru visst br Ham-
r marin ech hans bok äfven någon gång här och
ger omnämnes. För den, som känner hr
IA —ö—s skriftställeri, är allt detta icke ovän-
;Itadt. Vi känne af ett föregående Freyhäfte!
e(deruti ett arbete af Wieselgren recenserade), !
alt hvilken mörk dager Gustaf Wasa och svenska
r reformationsepoken i allmänhet af samme hr
n—A—Ö— blifvit skildrade. Såsom mycket af!
a.ldet ban derom då anförde, förekom 033 väl
itlgrundadt, citerade vi det, såsom A. B:s låsare
Itorde påminna sig. Gustaf II står sig nu lika
e slätt i närvarande rec:n, som Gustaf I i dep
förutnämnda. Det heter här på ett ställe (Frey
.-Jsid. 496): Hade Gustaf III hat nog ledighet
ja lseret funnit tillräckligt af skickliga och villiga
hlhänder, så hade han troligen, till förmån för
ppolitiken och theatern, förbryllat hela vår hi-
ellastoria, och bärfvan hade blifvit så mycket svå-
rare att reda, som denne konung — en af de
b ,.törste skrymtare, verldshistorien känner —
; lgerna lät sig sjelf bebaga i rosandet af män,
4 ,sådana som Engelbreckt och Gustaf Wasa (na-
se lurligtvis i egenskap af på en gång befriare
kelpfrin utländskt ok och förment demokrat)samt
a-li ett förstulet klankande på Carl XI. Utan
tvifvel måste man väl tillstå, att hr —A—ö—s
Jjagel af Wasarne, reformationen och slutligen
IGustaf III, kan kallas något öfve:drifvet; men
hans mod att afslöja sanningen, äfven då det
n,gåller sådana historiens idoler, com de nyss-
o-nämde och flere andra med dem, är beröm-
talvärdt. Mindre lycklig förekommer han i re-
ka I sultaterne af sitt nog långt drifna begär, att
k, rentvå Unionsiiderna och Katholicismen. Det
- I