medeltiden kunde man se sådant i system, ty kyr-! kan betraktade en bedrift mot de otrogna såsom ! en handling, hvilken uppvägde det gröfsta brott.t Den anda, som herrskade under riddartiden, ! måste göra det nit, som lifvade dessa ordensbröb der, glödande, ofördragsamt och öfvermodigt. Omin någon otrogen, säger en gammal författare, skullein för en prestman bestrida den kristna trons san-q ning, skall han försvara sig med motbevis, men lf, riddare anstår icke att gifva andra skäl, än att. stöta sitt svärd sex tum i denna otrognas fördömda invelfvor. Afven den aktning och uppmärksamhet, man var skyldig damer af högre stånd, försvann om de voro otrogna. Den ryktbare Sir Bevis af Hamptoun svarar de sändebud, som den sköna prinsessan Josianna sänder honom med en bjudning till hennes stat: Jag vill icke gå ett steg på jorden att möta en fördömd otrogen. Hundhedningar, skynden eder att fly, ty eljest skall min dolk träffa edert bjertal Det ålåg hvarje riddare, att alltid bibehålla detta religiösa nit, om det ock var förenadt med aldrig så stor fara. Liksom de första kristna, voro de förbundna att äfven blott genom tystnad underkasta sig eller deltaga i afgudatjenstens ceremonier, om ock döden skulle blifva den ovilkorliga följden deraf att de sökte afbryta dem. I den vackra medeltids-romanen Huon de Bordeaux omtalas, huru denne riddare bröt sin pligt mot Gud och den rätta tron, emedan han sagt sig vara Saracen för för att blifva insläppt i Gaudifers borg. Och när riddar Huon gick genom den tredje porten, erinrade han sig: den osanning, han sagt för att komma genom den första. Min Gudp, sade han, förderf måste trätfla mig, som förnekat min tro på honom, som gjort så mycket för mig! Hans ånger och bot voro verkligen ridderliga. Då han kom till borgens innersta port, utbrast han till väktaren: Ööppna dörren, du af Gud fördömde hedniovg! Då han kom in i det rum, i hvilket hednakonungen satt i full ståt, högg ban bufvudet af den höfdingen, som satt honom närmast, och utropade med hög röst: Du har, o Gud! låtit mig lyckas i början af detta företag, vår Frälsare bjelpe mig ock att sluta det med ära!l Många dylika utdrag skulle kunna anföras för att visa, buru det nit var beskaffadt,som lifyade de kristna kämparne, men det är onödigt anföra diktade händelser. Korstågens historia, hvars grund ligger i den chevalereska andan och i det ofördragsammals och rastlösa nit, som presterna blandade i de kri-!g giska institutionerna, äro bästa beviset härför. t Dessa företags aäfventyrliga och öfverspända skap-lg lynne samt kyrkans utlofvade förlåtelse och aflat, gjorde dem omtyckta af medeltidens krigare, och planen att åter upprätta kristna trosläran i det heliga Landet och att rycka Kristi graf ur del otrognas händer, kommo konungar, furstar och kb ädlingar att glömma farorna. Den ena krigshären!n efter den andra bröt fram mot Palestina, och rid-e darne kände sig just uppfordrade till denna färdle Jaf de otaliga faror, som försvårade den, och hvilka redan tagit så många offer.n ; Det vackra, som onekligen också medföljde ; Ichevaleriet, förnekas för iogen del. Man läser, äfven derom med stort nöje i denna afbandling, 4 a 4 f f t ft n k r Pr vn 6A LL AA HB rr AA TT Frö MA OÖ ALB mm OO rr Fr — GQ k2 NM SS till hvilken vi torde återkomma, när den i ett följande häfte forisättes. Litteratur-öfversigten vidrör: 4) Det christliga dopet, betraktadt med afseende på den baptistiska frågan, af d:r Martensen, öfvers. af dokt. C. M. Fallenius. Om sjelfva den bekanta skriften i original behöfver Ihär icke talas, utan endast om öfversättningen. Ref. (—M—) finner den ledig) och lättläs!. Trolgen är den väl ock, såvida att hon i hufvud-!f Isaken riktigt återgifver (original-) förf:s tanke. Dock synes hon på sina ställen tillåta sig enls Ifribet, som till och med i någon mån ändrarlc sjelfva meningen, utan att i ref:s ögon göra den i f 1 Unriktigare eller klarare.n 2) Bidrag till Lunds stifts Herdaminne, utg. Jaf ett Sällskap. Ref. (—a—ö) berättar, att lomkring hundrade presträn vid jubelfestenl: 14843 fattades af den tanken, att stenbyggnalc laerne få sitt värde endast af den andliga upp-l; Ibyggelse, som inom dem verkas af predikanter loch lärare, Följden blef, att, på förslag afl. lprosten Hammar, ett sällskap stiftades ptill be2 I fordrande af Lunds stifts herdzminner. I näril varande häfte, som är ett pro:häften af detta I herdaminne, visa sig såsom författ:re: ordföSlranden d:e Wieselgren, prof. Melin, d:r Kamp, ll mag. Skarstedt och kongl. sekr. Cavallius. r 3) Carlstads stifts Herdaminne, af Job. Hamcarn, 4:a delen. Detta herdaminne hari Frey en särdeles utförlig recension, af —A—Ö—; bandlande för det mesta om dagens poktiska tvisteämnen, sjelfva representation:kommit!ens arbete icke undantayet, ekuru visst br Hamr marin ech hans bok äfven någon gång här och ger omnämnes. För den, som känner hr IA —ö—s skriftställeri, är allt detta icke ovän;Itadt. Vi känne af ett föregående Freyhäfte! e(deruti ett arbete af Wieselgren recenserade), ! alt hvilken mörk dager Gustaf Wasa och svenska r reformationsepoken i allmänhet af samme hr n—A—Ö— blifvit skildrade. Såsom mycket af! a.ldet ban derom då anförde, förekom 033 väl itlgrundadt, citerade vi det, såsom A. B:s låsare Itorde påminna sig. Gustaf II står sig nu lika e slätt i närvarande rec:n, som Gustaf I i dep förutnämnda. Det heter här på ett ställe (Frey .-Jsid. 496): Hade Gustaf III hat nog ledighet ja lseret funnit tillräckligt af skickliga och villiga hlhänder, så hade han troligen, till förmån för ppolitiken och theatern, förbryllat hela vår hiellastoria, och bärfvan hade blifvit så mycket svårare att reda, som denne konung — en af de b ,.törste skrymtare, verldshistorien känner — ; lgerna lät sig sjelf bebaga i rosandet af män, 4 ,sådana som Engelbreckt och Gustaf Wasa (nase lurligtvis i egenskap af på en gång befriare kelpfrin utländskt ok och förment demokrat)samt a-li ett förstulet klankande på Carl XI. Utan tvifvel måste man väl tillstå, att hr —A—ö—s Jjagel af Wasarne, reformationen och slutligen IGustaf III, kan kallas något öfve:drifvet; men hans mod att afslöja sanningen, äfven då det n,gåller sådana historiens idoler, com de nysso-nämde och flere andra med dem, är berömtalvärdt. Mindre lycklig förekommer han i reka I sultaterne af sitt nog långt drifna begär, att k, rentvå Unionsiiderna och Katholicismen. Det I